Göran Everdahl: Thor Modéen drack ogärna öl.

Japp, nu kan det berättas – Modéen, pilsnerfilmens obestridde konung, gillade själv inte pilsner. Han föredrog champagne. Detta klargjorde han själv i ett ilsket brev till Dagens Nyheter 1937 sedan tidningen kallat honom ”pilsneraktör”. Omskakande nyheter för den med minsta intresse för svenska legender, nästan som om Astrid Lindgren hade tyckt illa om barn. Till all lycka älskade Modéen kräftor och rökte gärna cigarr till en stadig grogg: alla illusioner behöver inte krossas.

Faktum är att Thor Modéen är en av det senaste seklets fåtaliga kulturpersonligheter av Astrid-format. Precis som hon blev han med tiden en sorts trygghetssymbol och kom att förkroppsliga hur en hel generation, flera generationer, svenskar ville se på sig själva och sitt land. Och liksom hon blev han populär och uppskattad på grund av konstnärlig begåvning – men vann en evig plats i folkets hjärta bara i kraft av sin personlighet.

Skillnaden är avgörande. Thor Modéen var inte beundrad, han var älskad. Och det berodde sannerligen inte på materialet han hade att arbeta med. Han hann medverka i 87 filmer och rev ner dånande skratt och applåder genom att leverera poänger som den här:

– Vet du vilket träd man ska vara mest rädd om?
– Nej?
– Hembiträdet!

Häpp. Meditera även över följande pärla:

– Hur har du det hemma?
– Det är bra!
– Har du några barn?
– Jag vet inte, jag har inte varit hemma sen i förmiddags…

"Dömdes till böter för att ha varit alltför komisk"

Det säger sig självt att Thor Modéen var ett av våra få svenska komiska genier, möjligen det enda. Kan man få så många tveksamma vitsar och trötta ordvändningar att mot alla odds faktiskt fungera som underhållning, då är man något utöver det vanliga.

I den mest rutinartade fars, till och med i slutet av hans liv när energin började sina, utstrålade Thor Modéen en sorts evigt hjärtlig, jovialisk aningslöshet. Världen må brinna och banker gå omkull, men för de oräkneliga grosshandlare han porträtterade på film var inget viktigare än att njuta av livet och nästa smörgåsbord, i synnerhet nubben.

Undra på att ”Strålande tider, härliga tider” blev den mest klassiska av hans fraser, numera mekaniskt upprepad så fort svenskt 1930-tal ska skildras. Men i själva verket var ju Modéens guldålder – depressionen, andra världskriget – varken särskilt strålande eller härlig. Han själv var däremot båda. Inget i hans ursprung tycktes skvallra om framtida legendstatus. Bach och Mozart föddes i musikersläkter, Gösta Ekman hade två generationer hyllade skådespelare bakom sig, men Thor Modéens pappa var stins i Kungsör. En skämtsam stins tydligen, men ändå.

Lille Thor, född 1898, var nummer fem av sex barn. I skolan var han ouppmärksam men ändå något av en naturbegåvning. Senare i livet blev han legendarisk för att lära sig långa manustexter utantill efter att ha läst igenom dem bara en enda gång. Redan som tonåring tycks han ha haft klart för sig att han ville bli skådespelare, ”apa sig”, enligt Ulf Kjellströms Modéen-biografi. Pappa Alfred, stinsen, var skeptisk. Han övertalade sonen att försöka sig på en mer respektabel karriär, något som resulterade i måttligt framgångsrika perioder som hjälpreda på svenska konsulatet i Stettin i Polen och Skandinaviska banken i Göteborg.

Under tiden tog han teater- och danslektioner, och redan innan han fyllt 20 började han spela småroller på den göteborgska Lorensbergsteatern. I detta läge hade han ännu inte kommit upp i sin senare viktklass – från början gjorde han sig känd som förste älskare och dansör. Men de stora framgångarna kom senare, i takt med kilona och de komiska rollerna. Redan före 30 var han igenkännlig som Sveriges evigt solige favoritfarbror. Det vi idag kan se av Thor Modéens komiska begåvning är förstås filmerna – fortfarande älskade, men enligt eniga samtida bedömningar bleka återspeglingar av hans insatser på scenen.

Egentligen var filmerna en bisyssla, Modéen ägnade sin mesta tid åt teatern. Hans publikkontakt var legendarisk, och i många år var han ankare i Södrans revyer i Stockholm. Skratten dånade ända ut på Mosebacke torg. Faktum är att han var illegalt rolig. Modéen och kollegan Johan Wilhelm Hagberg dömdes till böter för att ha varit alltför komiska på en matinéföreställning juldagen 1934, en dag det var lag mot att roa sig på. Den som anmälde paret var anonym, dold bakom signaturen ”Vän av ordning och konsekvens”.

Måttet rågades framför allt i en alldeles för lustig sketch där aktörerna ramlade i vattnet. Två poliser kallades in för att vittna om att särskilt Modéen visat sitt förakt mot lagen genom att bära ”en till munterhet väckande mössa”. Vid det här laget var hans popularitet grundmurad, och han hade etablerat den hektiska livsstil som till slut skulle bli hans död. ”Han brände sitt ljus i tre ändar” sa Åke Söderblom som borde veta – de gjorde ett tjugotal filmer ihop. Samtidigt som han arbetade hårt festade han hårt: varje teaterkväll avslutades på krogen, och krogkvällarna i sin tur avslutades gärna med vickning hemma hos Modéens (hans fru Margareta, syster till Ulla Billquist, tröttnade 1942 och de skilde sig). Enligt Kar de Mumma föreslog Modéen själv att texten på hans gravsten skulle bli ”Stockholmssystemet reste vården”.

"En äkta mexikanare"

Modéen gjorde bra med pengar som revystjärna, men inte tillräckligt för att upprätthålla sin dyra vana att impulsköpa hus. Stugor, villor, fritidshus – det tycktes aldrig ta slut. Extrapengar kammades in på spelfilmer och reklamfilmer i massor, samt över 200 skivinspelningar. Bakom Thor Modéens rastlöshet, monumentala levnadsglädje och humor har många velat se ett vemod. Ett i filmerna helt osynligt vemod ska tilläggas. Kanske handlar det mest om eftervärldens sentimentala längtan efter en clown som gråter bakom masken? Men det är känt att Modéen aldrig gick på begravningar, inte ens sina föräldrars, eftersom de gjorde honom för nedstämd. Han besökte heller aldrig vänner som låg på sjukhus, han var för rädd.

Möjligen fanns det just en rädsla bakom skämtandet, inte helt ovanligt hos komiker. Kanske var det den fruktan som kedjade honom fast i det allra lättaste revyfacket. För oss som ser hans filmer är det något av ett mysterium att han aldrig sträckte på sig artisktiskt, och även i hans samtid fanns det de som undrade. Hans begåvning var självklar för alla – varför spelade han inte Shakespeares Falstaff, varför gjorde han inte karaktärsroller i Tjechov och Shaw? Han hade passat förträffligt. Men när sånt kom på tal var han skeptisk: – "Det kommer aldrig att gå. Folk vill se mig för att jag är rolig. De kommer att skratta åt mig vilken roll jag än spelar".

Å andra sidan: det finns värre saker än att ha folkets kärlek. Kritikerna såg hans begåvning men sågade hans filmer – ofta välförtjänt, måste man säga. Men kan något ha motiverat recensentsignaturen Robin Hoods omdöme om ”Julia jubilerar”? ”Modéen är tantig och fjantig som vaktmästare, äcklig särskilt när han klär sig i babyhuva.” Detta var 1938, året efter att ”Pensionat Paradiset” orsakat Sveriges kanske giftigaste filmdebatt någonsin. Den ansågs förkroppsliga svensk films uselhet och Modéen själv stämplades som kulturfara.

”Smaklösheter på smaklösheter” dundrade Svenska Dagbladet om filmen, och så sent som 1971 talade Vilhelm Moberg och Harry Schein mot att den skulle visas på teve. Idag håller ”Pensionat Paradiset” utmärkt, inte minst på grund av att vi i publiken får avnjuta hur Thor Modéen grundligt demolerar ett salongsmöblemang medan han framför sången ”En äkta mexikanare”.

Svenska filmer som hyllades av samtiden, ofta stela dramer med Inga Tidblad eller Gösta Ekman den äldre, är däremot i princip omöjliga att se till slut idag. Sån var Thor Modéen: en produkt av sin era i så hög grad att han blivit symbol för den, men ändå sällsynt tidlös. Han var full av den typen av motsättningar, Modéen. Han var onekligen rund, men överraskande vig. Han kunde samtidigt framstå som svamlig och knivskarp. Han spelade gubbe från 25-årsåldern men blev själv inte gammal, dog utsliten vid 52.

Men den gubbe han förkroppsligade, och spelade om och om igen, var inte en gubbe vilken som helst. Det var en levnadsglad, lekfull och påtagligt barnslig gubbe. På något absurt vis har Thor Modéen blivit Sveriges evigt unge Peter Pan – om man nu kan tänka sig en så fryntlig, överviktig och vällustigt gubbig Peter Pan. Och, glöm aldrig, både strålande och härlig.

Mer läsning: Antikt på bion - tidsresande i filmens värd.