Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Amadeus

Antikt på bio – Tidsresande i filmens värld.

Filmtopp
Göran Everdahl | Krönika
14 mars 2021
Filmtopp
Göran Everdahl | Krönika
14 mars 2021

Anakronismer och kreativa lösningar.

Med filmen som hjälp reser Göran Everdahl tillbaka i tid och rum för att diskutera just tid och rum på film.

En film kan vara mycket. Spännande berättelse, romantisk dröm, bitter vidräkning och nyskapande konst till exempel - alla samtidigt och utan problem. Men också, mer sällan, en oöverträffad tidsmaskin.

Filmer av regissör-procucentteamet Merchant-Ivory är självklara exempel: Howards End och Ett rum med utsikt är tidstroget miljömums in i minsta tekopp. För att inte tala om tapeter, soffor och kläder. Vi förflyttas genom tingen. Inte för att jag har någon egentlig kunskap om edwardianska tygmönster och möbelmode naturligtvis, men allt känns så äkta. Och det är känslan man vill åt.

Samma gäller förstås på teve. Själva intrigen i klassiska En förlorad värld, Brideshead Revisited i original, har nog många dimmiga begrepp om - var det inte något om katolsk skuld? - men vi minns sofforna, bilarna, teddybjörnen. För att inte tala om det fabulösa slottet. (Brideshead heter för övrigt egentligen Castle Howard, ligger i Yorkshire, och är ännu mer imponerande i verkligheten kan jag meddela).

Men är det inte svårare än så? Släng upp några antikviteter från tiden så är autenticiteten i en film kirrad. Dramer som just Merchant-Ivorys – film och teve i historisk miljö överhuvudtaget – avfärdas ibland av måttligt kunniga kritiker som ”kostymfilm” eller, ännu mer föraktfullt, ”Laura Ashley-filmer”. Enkelt hopkommen trivsel med hjälp av blommigt tyg, ungefär.

Ånej, sakta i backarna.

A Room With A View
"Ett rum med utsikt."

Att skapa en äkta tidskänsla är svårare än så. Att göra nu till då kräver sin egen mystiska alkemi, kanske inte fullt så dunkel och omöjlig som att förvandla bly till guld men nästan. Som färskt exempel på hur det kan gå fel kan jag nämna en svensk film jag råkade se på teve helt nyligen. Den utspelade sig delvis på 1950-talet.

Kläder och frisyrer gick givetvis i hårdsprejad 50-talsstil, liksom de svulstiga, fenförsedda bilarna. Veckotidningar av rätt årgång strategiskt utplacerade för tidsfärgens skull. I det linoleumklädda köket åt man på glänsande nya och orepade tallrikar ur Marianne Westmans Picknick-serie (lite distraherande med tanke på vilka dyrgripar just de har blivit i dagens antikbodar).

Kort sagt: jösses vad 50-tal! Så 50-tal, helt enkelt, som det riktiga 1950-talet sällan eller aldrig var.

För i verkligheten är ju nytillverkad inredning - årets nya former och spännande design - en försvinnande liten del av vår miljö i kvadratmeter räknat. Kolla in ett genomsnittligt vardagsrum: soffan köptes vid senaste flytten (kanske en anonym Ikea-modell som varit sig lik sedan 80-talet), bordet är arvegods och tavlan ovanför en ren slump, knappast införskaffad i år. Låt oss enas om att, tja, möjligen golvlampan kan vara av lite senare datum. Med lite god vilja.

Världen – vår vardagsvärld – är ett lapptäcke av tidsåldrar. Bara i skyltfönstren är allt nytt.

Marie Antionette
"Marie Antionette".

Inse utmaningen för den som vill skapa en äkta miljö, det vill säga hitta den rätta tidstrogna blandningen för en film. Vad har familjen i filmen råd med? Var de till exempel så balla (och rika) att de kostade på sig en Bruno Mathsson-stol redan när den lanserades? Sådant berättar något. När mixen mellan gammalt och halvgammalt blir precis rätt – som hos Merchant-Ivory eller i den klassiska danska teveserien Matador – ger vi i publiken upp helt. Vi har inget val. Vi bara måste tro på historien.

En hel bostad med uteslutande nya, stilkonsekventa prylar har ju däremot ingen råd med. Jo, möjligen kungligheter. Och då bara maniskt perspektivlösa, verklighetsfrämmande, på gränsen till patologiskt slösaktiga kungligheter. Vilket för oss vidare till Marie Antoinette, filmen och drottningen.

Sofia Coppolas Marie Antoinette fick blandad kritik när den kom år 2006, men ingen kan rimligen klaga på inredningen. Precis så svulstigt vällustig som verklighetens Versailles (där filmen delvis spelades in), rena orgien för den med minsta antikvitetsintresse.

Lite fräck var Coppola också – i en åkning över en samling 1700-talsskor som skulle få Imelda Marcos att dregla smög hon in ett par moderna Converse! Oh la la, nyskapande.

Personligen har jag inget emot såna anakronismer i historiska filmer, de skänker krydda. Men vill bara helt rått påpeka att de förekommer i nästan alla historiska filmer. Som Amadeus, Milos Formans succéversion av Peter Shaffers scenpjäs. Den var år 1984:s rokokoexplosion, och återskapade exempelvis gamla operaföreställningar med omsorg och glädje. Men var filmen helt, helt, helt realistisk?

Nja. Scenen där Mozart provar ut punkrockiga peruker i neonfärger säger väl mer om tidigt 1980-tal än det kejserliga Österrike. Helt medvetet. Vår tid vill också vara med och leka. Det är ingen idé att försöka stänga ute den, då bryter den sig bara in med våld.

Gamla Forsytesagan i sin klassiska 1960-talsversion (nyinspelningen verkar alla ha glömt) hyllades på sin tid för hur den väckte förra sekelskiftet till liv. Och visst. Men den fala Irene, som i serien gifte sig med den tragiske träbocken Soames, varifrån kom hennes bikupeliknande Fara Dibah-frisyr? Och den där ultramarkerade kajalen runt ögonen hade ingen överklasskvinna vågat visa sig ute med 1903. Men 1968 var tevetittarna samtidsblinda för felaktigheterna. Rimligtvis kommer även dagens historiska epos att kännas lika daterade när de visas om 20-30 år.

Ibland är det själva bilden av det förflutna som förändras.

Jag, Claudies
"Jag Claudius"

Minns de bleka, något svajiga kulisserna i teveklassikern Jag Claudius från 1976. De stämde med den tidens allmänna bild av antiken: vitmenade pelare och ljusa tygstycken. HBO:s våldsamma historiska såpa Rome 30 år senare målade upp en helt annan, reviderad romarvärld av dova, starka färger, överallt, både på kläder och nedklottrade monument. Jag Claudius, med sin blygsamma budget och ekande studio, är fortfarande oslagbar teveunderhållning - men efterföljaren Rome bevisar en gammal sanning om historiska epos. Pengar gör kanske ingen lycklig, men de kan sannerligen köpa en massa stiliga kulisser.

Fast allt i historiska filmmiljöer handlar faktiskt inte om stålar. Med varsamt frammanad stämning, medvetet filmfoto och några fåtal korrekt utvalda miljöer kan effekten räcka ändå. Merchant-Ivorys klassiker, som Howards End och Ett rum med utsikt, var faktiskt lågbudgetfilmer.

Och ibland kan även den mest avskalade film, om den bara utformas rätt, göra nästan alltför starkt intryck. Går det till exempel idag att låta en film utspela sig under medeltiden utan att få Monty Python and the Holy Grail kastad i ansiktet till exempel? Jag tvivlar.

Håll i minnet att detta var Python-gängents första egna långfilm, de hade nästan inga pengar till kulissbyggen. Vad Terry Gilliam – som både var en av regissörerna och svarade för scenografin – hade att arbeta med var några ruiner, skotska mulna himlar och en gränslös mängd lera. Resultatet? Förödande för dem som följer efter. Varje med utomhusscener som ska återskapa en tid före, tja, 1700-talet kan alltid avfärdas med ett snabbt "Hm, känns den inte lite lite Holy Grail?"

Betänk den arme scenografen, den hårt arbetande attributören, den outtröttligt ljussättande fotografen som arbetar i timmar, dagar och veckor för att skapa tidskänsla i en film om, tja, korståg eller vikingar. Ju bättre de lyckas - desto snabbare flyger publikens tankar på lätta vingar mot John Cleese med fransk brytning. Monty Python and the Holy Grail, denna lågbudgetrulle (de hade inte ens hade råd att visa levande hästar i bild), avlivade effektivt och till synes permanent alla möjligheter att ta en hel tidsålder på allvar. Lite bittert är det

Fast kanske ändå inte så farligt. För förr eller senare kommer en medeltidsskildring som är så trovärdig att vi bara köper den rakt av. Minnen av flygande kor och annan Python-bråte kommer att vara som bortblåsta.

Så magiska är filmer ibland. De måste bara hitta rätt väg till det förflutna, rätt sätt att vara trogna både den tid de skildrar – och samtidigt vår egen, idag. Och som sagt, den behöver ju inte vara helt bokstavligt realistisk. Kanske måste man inte smyga med en Converse-sko i medeltidsfilmen – men varför inte en Picknick-tallrik? Lite Rörstrand har ingen dött av.

Tidsbilder vi minns: 400 år på 7 filmer och 1 TV-serie!

1600-tal: Flicka med pärlörhänge. Vermeers vardagliga Holland – och hans speciella ljusdager – återskapas kärleksfullt i filmversionen av Tracy Chevaliers roman.
1700-tal: Marie Antoinette visar oss allt vi rimligen kan vilja se av hur dåtidens Stureplanskids rullade hatt.
1800-tal: Utvandrarna är en sällsynt trovärdig bild av hur vanliga människors värld såg ut för 150 sen.
1920 till 1940-tal: Matador, En förlorad värld/Brideshead revisited: Magiska teveserier som båda har en verklighetskänsla som vilar tungt på hårt arbetande attributörers axlar.
1950-tal: Mitt liv som hund utspelar sig på i ett folkhem som känns både drömskt och genuint.
1960-tal: JFK lever högt på kläder, rekvisita och miljöer. Enbart Kevin Costers hattar, värdiga Bing Crosby, är en fröjd!
1970-tal: Tillsammans tidskänsla är perfekt, från det sunkiga kollektivhuset ner till lillpojkens brunbeiga glasögonbågar. Tro mig, jag bar dem själv när det begav sig.

MER LÄSNING: Missa inte Everdahl & Karlssons film TV!