Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Lost in Translation – engelskans överrepresentation på film

Lost in Translation – engelskans överrepresentation på film

Edward Langert Wikström | Krönika
28 mars 2021
Edward Langert Wikström | Krönika
28 mars 2021

Den tråkiga engelska normen.

Det engelska språkets överrepresentation i samtida film bidrar till att kväva den europeiska mångfalden och leder till enformiga språkkunskaper där engelska inofficiellt blivit det officiella språket på vita duken.

MER LÄSNING:

Tips – franska romantiska komedier

Cinéma Paradiso
Foto: Miramax

Av de hundra europeiska filmer från 2005-2014 som nått flest biobesök i EU har 64 procent engelska som dialog (då är inte ens filmer med James Bond eller Harry Potter inräknade då de producerats av brittiska bolag med amerikanska ägare), bara franskans 18 procent erbjuder någon form av konkurrens.

Också enligt Svenska Filminstitutet hade 54% av filmerna först listade skådespelare från antingen USA eller Storbritannien. Jämför engelskans 64% med svenskans 4%, Finskans 2% och Italienskans 1%. På streamingtjänsten SF Anytime är 73% av utbudet på engelska. Enbart ur egen betraktelse vågar jag nog påstå att språket dominerar samtliga streamingtjänster och kommersiella TV-kanaler i Sverige.

Jag tillhör generationen som fått det engelska språket serverat på silverfat, och det har varit fördelaktigt, tro inget annat. Sverige rankar som bäst i världen på engelska utanför länder som har engelska som förstaspråk och det är inget mysterium, vi hör det ju överallt. Film, serier, TV-program, amerikanska valet, nyhetsrapportering och musik i kombination med engelsklektioner från fjärde klass till slutet av gymnasiet.

Vi älskar engelska så mycket att vi stjäl deras ord; feeling, flair, outlet, fine. Vi böjer t.om. engelska verb till svenska; faila, streama, briefa, tajma, spicea, printa, joina.
Hur lärde vi oss då tala språket så väl? Vi lär oss språk genom att höra det talas, sedan är det ganska enkelt – repetera, repetera, repetera.

"En orättvis utmaning."

James Gandolfini och Edie Falco i "The Sopranos".
James Gandolfini och Edie Falco i "The Sopranos". Foto: HBO.

Missta mig inte, jag är tacksam över att ha serverats engelskan så naturligt. Språket kom tidigt och likt det blanka papper man var som barn uppslukades snabbt orden, meningarnas mönster och slutligen grammatiken. Det var ett sant nöje att få lära sig engelska tillsammans med Harrison Ford, Marge Simpson, Carrie Bradshaw och Tony Soprano. Det finns en massa fördelar med engelskan, det är ju fantastiskt – alla förstår alla. Överrepresentationen har helt klart bidragit till våra språkkunskaper men samtidigt lett till sorgligt ensidiga sådana.

Idag förväntar vi oss att alla ska kunna tala engelska, den som inte gör det utmärkt och utan dialekt förlöjligas. Språket ersätter grundläggande baskunskaper i övriga språk vilket lett till att det inte är utöver det vanliga att vi pratar engelska med människor från våra egna grannländer. Vi himlar med ögonen när rösterna i Eurovision Song Contest blir upplästa på franska trots att denna lilla friktion är ett unikum i en annars helt engelsktalande tävling med över 40 nationer men enbart två av dem engelsktalande.

Engelskans överrepresentation på film blir en orättvis utmaning för den Europeiska Unionens tjugofyra officiella språk. Hur kan den inhemska filmindustrin möjligen konkurrera med storslagna produktioner från Storbritannien som backas upp av amerikanska jättar? Hur kan de konkurrera med maskineriet som är Hollywood?

Om det finns ett intresse för det svenska språkets integritet, den europeiska gemenskapen och kulturen så är språklig mångfald nödvändig. Allra främst eftersom en sådan gynnar oss, vår livskvalité, våra resor, möten med och förståelse för andra européer. För det finns känslor, tankar, uttryck men även ord och meningar som inte alls är avsedda att översättas.

För mer läsning --> Scrolla vidare!