Lektion i skräckfilmstittande

Lektion i skräckfilmstittande

Filmtopp
Filmtopp | Krönika
13 november 2019
Filmtopp
Filmtopp | Krönika
13 november 2019

"Jag fullkomligt föraktar människor som ser ned på skräckgenren."

Skräckfilmen är en sann vattendelare. Somliga kan inte leva utan den, andra skulle hellre peta ut ögonen än att se den. Här kommer några tips som kan få dig att se storheten i skräckgenren.

Lektion i skräckfilmstittande
Foto: Dimension Films. "Rogue" (2007).

En av mina allra mest filmintresserade tjejkompisar, låt oss kalla henne Sandybell, gillar egentligen inte skräckfilm. Hon må vara 30 år fyllda, men tittar fortfarande med bara ena ögat öppet och kudden för ansiktet. Och så fort musiken antyder att nåt spännande är på gång så skruvar hon kvickt ned ljudet på sin hemmabio. Hon vill nämligen inte riskera att bli skrämd. Hon hatar det. Och visst, inget konstigt med det. Gillar man inte skräckfilm så behöver man inte se det. Men Sandybell fällde häromdagen en kommentar som fick mig att gå i taket.

Låt mig förklara närmare.

Vi såg på den australiensiska, alldeles förträffliga Rogue (2007) – konstigt nog döpt till Territory i Sverige! – som råkar vara den kanske bästa djurskräckisen sen Hajen (1975). Det säger inte lite det! Jag hade sett den förut och ville glatt se om den. Bra film ser jag gärna om. Såklart. Sandybell började snart prata, ja redan under förtexterna så fort DVD:n sattes igång. Jag har med ett leende noterat hennes beteende under speciellt skräckfilmer: Ett ständigt kacklande om allt möjligt som inte hör filmen till. Och gärna nåt skämt. Allt för att komma i rätt stämning. Not!

När jag påpekar att hon just missat en snygg öppningsscen, så har hon helt missat det.

– Vadå, var det en krokodil?

– Ja, såg du inte det? Den dök upp blixtsnabbt och käkade upp en stor jäkla buffel alldeles nyss, för bokstavligen fem sekunder sen!

– Näää…

Och så spolar vi tillbaka.

– Ja, det var det. Du hade rätt! Hur fan ska man hinna se det!?

– Tja, om du är tyst och känner stämningen på en gång så…

Sandybell avbryter mig.

– Men asså, i skräckfilmer behöver man ju ändå aldrig tänka de första tjugo minuterna. Man fattar ändå allt som kommer hända! Det är bara väntan på att nåt ska hända liksom.

Oj oj oj. Sandybell, du tokiga varelse. Du vanhedrar en hel genre som i sina bästa stunder är bland de allra bästa filmupplevelser man kan se överhuvudtaget. Ingen genre kan skaka om så väl, ingen genre kan gripa tag så hårt, ingen genre kan drabba så enormt som skräckfilmsgenren – när den är som bäst alltså! Och framför allt, ingen genre är så svår att göra som skräckgenren. Detta är allmänt känt bland folk som gör film. Komedi är möjligen det enda som kommer i närheten. Många tror kanske att drama är ”svårast” att göra, men ack nej. Inte en chans vid närmare eftertanke. Att göra skräckfilm är nämligen att ständigt riskera att hamna fel, att väcka löje istället för spänning. Oavsett om man har världens bästa manus eller skådespelare.

Att göra skräckfilm handlar om stämning, atmosfär och ”feeling” i brist på bättre ord. Och som tittare måste man vara med på noterna direkt. På en gång! Det börjar redan under förtexterna. Musiken. Ljudbilden. Man får en föraning om vilken typ av skräckfilm man har att vänta sig. Titta på filmer som Suspiria (1977), Omen (1976), Rosemarys Baby (1968) och inte minst Psycho (1960) och försök inbilla mig att förtexterna i kombination med stämningsfylld filmmusik inte genast sätter tittaren i ett skruvstäd! Hajen och dess berömda musikinledning kan väl varenda människa nynna på, medan Alien (1979) snarare använder den effektiva tystnaden (rymden) som ”mood finder”.

Att komma i ”rätt stämning” handlar MYCKET om att tittaren överhuvudtaget fattar att man själv måste anstränga sig lite för att ”get into the mood”…och inte babbla med gottpåsen i hand!

Hitchcock var den stora lekmästaren.

Lektion i skräckfilmstittande
Skräckpionjären Alfred Hitchcock.

Det här är tamejfan viktiga grejer att förstå sig på! Jag fullkomligt föraktar människor som ser ned på skräckfilmsgenren och inte förstår vilket fokus som krävs av tittaren. Du måste VILJA se en bra skräckfilm, du får inte ens tänka på hur den slutar. För…vem bryr sig!? Det är som att försöka lista ut hur en berg-och dalbanefärd skall kännas i förskott. Det är dömt att misslyckas. Det är ju, inte olikt en skräckfilm, mest av allt en fysisk upplevelse, icke ämnad som en mental eller emotionell sådan.

Du skall vara närvarande i en skräckfilm. Ge dig hän och flyta med. Du måste sätta dig tillrätta och hålla käften helt enkelt. Låta regissören guida dig, vilseleda dig, utnyttja sidospår och klichéer. Det är sällan svårt att lista ut hur en film skall fortlöpa, men det hör inte hit. Det hör faktiskt aldrig hit. Och definitivt inte i skräckfilmsgenren.

En bra regissör "leker" med dig – och allt du behöver göra är att vara med på noterna för att få bästa möjliga upplevelse! (Se och lär av Hitchcock som var "lekmästare" mer än någon annan! Alla bra regissörer vet hur man skall manipulera en publik, och det är en njutning när detta görs snyggt och skickligt. Oavsett om du som publik är "beredd" på det eller inte...)

Nervositeten ett hinder.

Lektion i skräckfilmstittande
Foto: 20th Century Fox

Det är oftast ren nervositet som gör att Sandybell och miljoner andra snattrar, tjattrar och skämtar under förtexterna till en skräckfilm. Gör folk det på andra filmer? Nej, sällan. Visst, på bio käkar folk popcorn och slurpar i sig läsk. Men, på just skräckfilmer brukar man ofta höra små tecken på illa dold skrajsenhet. Dumma skämt, fniss och kommentarer. Ingen vill erkänna sin nervositet. Särskilt inte på en första biodejt...

Nåväl, på bio kan jag stå ut med det. För med full jävla biografvolym är det få som missar ”the mood”. Trots småtjatter och viskningar. De flesta människor med vett tystnar inom loppet av sisådär trettio sekunder. Men, hemma hos Sandybell på hennes hemmabiograf – ja då kan man få höra allsköns historier om både jobbet, mostrar och katter i häpnadsväckande tjugo minuter innan hon börjar haja att filmen är igång på allvar.

För när det gäller just skräckfilm så är den redan ”igång” redan från första bokstaven i första förtexten till första tonen av första musikstråfen! Pay attention damnit, annars riskerar både Sandybell och alla andra smånervösa skräckfilmstittare att totalt missa helhetsupplevelsen av en rejäl skräckis. Så, gott folk, tänk såhär när ni sätter på en skräckfilm nästa gång: ”Ok, nu ska vi KOMMA I STÄMNING…och sluta prassla med godispåsen”!!!

Och, ta da, jag lovar att ni då kommer få ut så oerhört mycket mer av alla de skräckfilmer och timmar av era liv som ni faktiskt spenderar på dom! Det är i princip likvärdigt med att sitta och blåsa Hubba-Bubba och leka med Rubiks Kub under en vacker Chopin-konsert. Varför ens närvara? Varför ens titta liksom?

Mobilen ett skamligt generalfel

Lektion i skräckfilmstittande

Men, ok, hur märker man skillnaden på en bra och dålig ”mood finder” då kanske ni undrar? Tja, om man inte inom tio-femton minuter är någorlunda fängslad av filmen det minsta… stäng av – eller helt enkelt chansa på att det är en sån där typ av skräckfilm som har en final som gör precis all ”väntemöda” värd!

Såna finns det gott om. Ju lugnare början på en skräckfilm desto större chans att den kommer banka skiten ur er innan sluttexterna är över. Och, hur man än vrider och vänder på det, så har musiken och minsta lilla ljud en stor stor biroll i varenda skräckfilm värd namnet.

Sandybell skruvar alltid ned volymen på skräckfilmer – medan hon sneglar helt sådär typiskt onödigt på mobilen – vilket vi alla "proffstittare" har förstått är ett rejält (och skamligt) generalfel! Tänk på allt det här, så blir allt så mycket roligare … eller nåja, i det här fallet betydligt ”hemskare”!

Jac Rytterholm

Missa inte vår lista på de bästa skräckfilmerna genom tiderna!