KRÖNIKA: ”Vad är det egentligen som får oss att skratta?”

Häromdagen började jag se tv-serien Parks and Recreation och det dröjde inte länge innan jag började fundera över vad som egentligen är nyckeln till en bra komedi. Jag vet, jag är ungefär 17 år för sen på bollen. Men till mitt försvar var jag ynka tio år gammal när programmet började sändas och var förmodligen inte särskilt mottaglig. Dessutom såg jag nog hellre på Scooby-Doo.

När jag sedan klev in i det lätt kaotiska tillstånd som kallas tonåren var jag, om möjligt, ännu mindre mottaglig. Jag var en typisk tonåring som tyckte allt var fruktansvärt pinsamt. Jag blev högröd i ansiktet om någon i mitt umgänge skrattade för högt, eller om mamma gick med högklackat i affären.

Så tv-serier som Parks and Recreation eller filmer i liknande stil som bygger på just obekväma situationer och andras sociala haverier var som min kryptonit. Men åren har kommit ikapp även mig och tur är väl det. För någonstans på vägen slutade det pinsamma vara outhärdligt och blev i stället… roligt.

Vilket väcker frågan – vad är det egentligen som får oss att skratta?

”Skämskudden ska vara i beredskap, men inte täcka hela synfältet”

Givetvis är komedi och humor något subjektivt. Men samtidigt vill jag tro att det åtminstone finns några universella ingredienser som bör inkluderas i en komedi för att faktiskt få den att fungera. Skämten måste landa och den komiska tajmingen ska sitta. Kombinerar du detta med relaterbara situationer och lyckas tangera precis på gränsen till att man vrider sig i soffan så har du receptet för en lyckad komedi. Skämskudden ska vara i beredskap, men inte täcka hela synfältet.

LÄS OCKSÅ: KRÖNIKA: ”Därför ska du ge filmen mer tid innan du sätter betyget”

Utifrån dessa, förvisso ovetenskapliga, kriterier kan vi nog konstatera att Parks and Recreation har knäckt koden. Ni kan tänka er min förvåning när jag i dagarna snubblade över ett podcast-avsnitt av Good Hang där Amy Poehler möter Steve Carell. Ja – självaste Michael Scott och Leslie Knope, två av komedins tungviktare i samma rum. Steve Carell som just nu även är aktuell i den nya tv-serien Rooster på HBO.

Steve Carell slår huvudet på spiken

I den här intervjun poängterar Carell att det som är viktigt när det kommer till film och tv-serier, i synnerhet komedier, är att karaktären inte ska inse att den är en del av en komedi. Visst är det så att ingen film eller tv-serie, oavsett genre, fungerar om skådespelaren framstår som en skådespelare som uppenbart spelar en roll snarare än en karaktär. Men det är ju faktiskt mycket mindre roligt om man som tittare märker att karaktären själv är med på skämtet.

Det ska finnas en trovärdighet, inte en punchline följt av en paus för att vänta in tittarens reaktion. Kanske är det bara jag, men så fort någon förväntar sig ett skratt av mig blir resultatet oftast det motsatta.

Efter detta kom mitt eureka-ögonblick. Var det såhär Edison kände sig när han uppfann glödlampan? När det första hjulet rullade eller Newton fick äpplet i huvudet? För det är ju så självklart, men samtidigt inte. Med hjälp av Carells visdomsord insåg jag plötsligt varför jag aldrig har tyckt om varken Adam Sandler eller Jim Carrey. Det kanske låter som en skymf, detta är ju legender inom genren. Men jag kan inte minnas att deras filmer eller roller någonsin väckt något annat än en gnagande irritation hos mig.

Det kanske gör mig till en torr jäkel som är tråkig på fest – må så vara. Men jag förstår ju nu att det inte handlar om Jim Carreys omänskliga minspel eller Adam Sandlers högljudda trams, utan snarare att de båda gestaltar karaktärer som tycks vara medvetna om att de lever i en komedi. Varje skämt och ögonblick kunde lika gärna följts upp med en blick in i kameran och en blinkning till tittaren.

Förvånansvärt träffsäkra Tom Cruise ger oss något att se fram emot

Nästan lika viktigt är en skådespelare som har en känsla för komisk tajming och kan leverera repliker med finess. Jag må vara något vinklad i min åsikt, men om det är någon som oväntat nog uppfyller samtliga kriterier med rågat mått, så är det minsann Tom Cruise. Han är måhända inte en självklar komediprofil, men med manisk blick och kompromisslös inlevelse skapar han en humoristisk stämning som är förvånansvärt träffsäker. Jag blundar därför för ryktena om scientologin och identifierar mig skamlöst som ett hängivet Tom Cruise-fan. För han kan ju faktiskt göra allt. Från emotionellt instabil vampyr till spion, från samuraj till en alldeles för kort Jack Reacher och världens mest envisa pilot.

Just därför har jag länge bett till filmgudarna om att få se honom i någon form av komedi och tro det eller ej – mina böner har besvarats. Dramakomedin Digger har nämligen premiär den 2 oktober i Sverige och jag kommer vara först på plats i biomörkret för att ta reda på om mina böner faktiskt var befogade.

LÄS OCKSÅ: Nu är Netflix fartfyllda thriller om två ofrivilliga skurkar tillbaka

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter, tips och åsikter om allt som rör film och serier. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.