KRÖNIKA: ”Därför ska du ge filmen mer tid innan du sätter betyget”

Det har aldrig varit enklare att ha en åsikt om film. På några sekunder kan en film reduceras till ett betyg, en rolig kommentar eller en snabb reaktion på TikTok. Men frågan är om vi har blivit lite för snabba med att bestämma vad vi egentligen tycker. 

I ett modernt medielandskap där Letterboxd har oss alla i ett strypgrepp och varenda kotte identifierar sig som cinefil, har filmkritiken blivit mycket mer tillgänglig än tidigare. Idag är tröskeln för att delta i filmdiskurser lägre än någonsin, vilket i grunden är något positivt. Men, med risk för att låta pretentiös, innebär det också att många omdömen stannar vid snabba intryck snarare än fördjupade reflektioner.

Filmkulturen idag präglas av en syn som reducerar film till några futtiga stjärnor och cheesy one-liners som består av en obegriplig sammansättning av TikTok-lingo. Allt ska kännas direkt. Helst innan eftertexterna ens hunnit börja rulla.

Vad jag saknar är eftertanke, ambivalens och den långsamma upplevelsen.

Snabba kommentarer och snittbetyg som guidar oss

Det verkar även som att det numera räcker att slänga in ord som ”cinematografi” eller ”pacing” för att låta övertygande, även om själva analysen stannar vid en känsla som aldrig riktigt får ta form. I stället stannar man upp i ett försök att vara rolig, vilket sker på bekostnad av filmen. Det känns som att dessa ytliga kommentarer, som egentligen inte borde få kallas recensioner, kännetecknas av en tendens att stirra sig blind på symmetrisk bildkomposition à la Wes Anderson och låter den aspekten bära all tyngd.

I stället för att själva avgöra vad en film gör med oss, låter vi ett genomsnittsbetyg tala om det i förväg. Ett genomsnittsbetyg som dessutom tycks bära samma djup som en vattenpöl. Men, om vi ska vara ärliga en stund. Räck upp handen om du söker upp filmen på IMDb eller Letterboxd innan du själv konsumerar den, för att se om den verkligen är värd att spendera din tid på. Jag är först i kön med att erkänna att jag stundtals är skyldig till detta, och jag inser att det förmodligen fläckar min upplevelse. I bakhuvudet surrar stjärnorna runt och i deterministisk anda är min slutgiltiga dom således inte bara min egen.

LÄS OCKSÅ: En av 2020-talets mest hyllade serier går i graven – nu släpps sista säsongen

”Vad hände med att låta en film landa?”

Samtidigt finns det något fint i att film aldrig har varit mer tillgängligt som samtalsämne. Fler engagerar sig, fler ser på film och den här tillgängligheten är egentligen bra. Men den har ett pris. Problemet är inte att fler tycker och tänker om film, det behövs. Problemet är snarare att vi allt oftare nöjer oss med att tycka snabbt. Kan det handla om att vi har blivit dåliga på att låta filmerna verka, och kan det i sin tur bero på att vi känner ett behov av att omedelbart definiera vad vi tycker? Att lämna en film utan ett tydligt omdöme kan nästan kännas som ett misslyckande och rädslan för ambivalens gör att vi snabbt rättar in oss i ledet. Kanske handlar det även om jakten på tillhörighet. Att desperat känna gemenskap. Vad hände med att låta en film landa? Eller ens få vara lite oklar ett tag? 

Frågan uppstår dock, ligger problemet verkligen hos privatpersoner som bara vill hoppa på tåget eller snarare hos oss som ett samhälle? Om vi ska vara ärliga igen – när vi väl stöter på en recension som kräver fler än en tumsvepning, orkar vi verkligen läsa allt? I takt med att vår samtid ökar tempot är vi kanske ute efter att skaffa en överblick för att fort kunna ta beslut och fortsätta med vår dag. Det speglar egentligen en bredare samtid där vi konsumerar innehåll i allt snabbare takt.

Därför ska du ge filmen mer tid innan du bestämmer dig

I biografen tycks tiden dock fortfarande stå still, och det är här filmerna tvingar oss att stanna upp. När ljuset dimmas ner, Dolby Atmos skakar i väggarna och filmen börjar rulla. Plötsligt hamnar vi i ett slags gemensamt uppmärksamhetsfokus där vi kollektivt, utan distraktioner, andas i takt med biosalongen och filmen. Efter en sådan upplevelse är det i min mening varken möjligt eller rättvist att sätta ett onyanserat betyg och summera filmens själ med ett par meningar skrivna i hast innan biografpersonalen kommer in för att sopa upp popcorn. Ändå dröjer det sällan länge innan verkligheten hinner ikapp och bubblan spräcks. Skärmarna tänds nästan synkroniserat och reflexmässigt, och det kalla, blå ljuset avslöjar rader av ansikten som redan är på väg någon annanstans. Omdömet ska ut så snabbt som möjligt. 

Filmens verkliga påverkan sker inte alltid i stunden, utan efteråt. Jag har själv upplevt hur en film först kan kännas nästan obetydlig när den är slut, för att sedan långsamt växa. Hur jag timmar, eller dagar senare kan känna hur jag fortfarande delar puls med filmen. Där dess tematik smyger sig in i vardagen och får mig att se saker på nya sätt. Den typen av påverkan går definitivt inte att fånga i ett snabbt betyg. Jag tänker till exempel på Greta Gerwigs Lady Bird (2017). En film jag initialt inte alls förstod hajpen kring, men som med tiden landade på ett sätt som jag inte riktigt hade räknat med. 

Därför handlar det inte om att sluta tycka – det vore dumt att påstå, särskilt som en person som tycker till om film på daglig basis. Utan att ge film mer tid innan vi bestämmer oss. För ibland är det först långt efter att filmens titel dykt upp som den faktiskt börjar. Det är kanske just därför det känns märkligt att försöka sammanfatta en film i samma stund som eftertexterna börjar rulla. 

LÄS OCKSÅ: Hyllade svenska dramat ”7 steg” finns snart att streama: ”Modig och kreativ”