Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Riggs (Mel Gibson) och Mr. Joshua (Gary Busey) försöker slå ihjäl varandra. Märk väl juldekorationen till vänster. Foto: Wrner Bros. Pictures.

Julaction av högsta rang med Shane Black

Andreas Ziegler | Krönika
06 december 2020
Andreas Ziegler | Krönika
06 december 2020

Shane Blacks juldoftande actionspektakel är relaterbara för de som har det lite tufft.

I 30 år har Shane Black gett oss actionkomedier med jultema. Dessa filmer handlar om människor som har det lite tufft i livet, vilket många säkert kan relatera till.

Shane Black har regisserat och/eller skrivit manuset till totalt nio långfilmer. Med undantaget av The Predator, är alla hans filmer actionkomedier, som blandar explosiv, innovativ och spännande action med uppkäftig dialog av högsta rang. Hans filmer bär också starka drag av film noir, då vi ofta får vi följa två omaka karaktärer under en snårig utredning som de mer eller mindre tvingas arbeta tillsammans på. Dialogen är genomgående intelligent och rolig.

”Julfilmer”

Av någon anledning utspelar sig fem av Blacks filmer runt jul. Det råkar också vara de bästa filmerna på hans meritlista. För fyra år sedan, i samband med att The Nice Guys släpptes, gav han äntligen lite klarhet i hur detta kommer sig:

”Jul representerar ett litet avbrott i vardagen, som erbjuder oss möjligheten att utvärdera och beskåda våra liv. Som bakgrund till handlingen blir det en underlig och kylig kontrast.”

Julen är jobbig för många

För många är jul en jobbig tid, då de kanske inte har någon fröjd i sina liv, vilket högtiden bara gör desto mer påtagligt. Karaktärerna i Blacks filmer är denna sortens människor. De går igenom någon sorts kris, som ofta är resultatet av förlorad ära eller att de förlorat någon de står nära. Det är karaktärernas emotionella kamp, att försöka få tillbaka sin ära, eller hantera sin sorg, som utgör filmernas bultande hjärta.

Den inre kampen är många gånger viktigare än kampen mot de beväpnade skurkarna. Inte för att Blacks filmer sparar på krutet när det kommer till actionsekvenser. Tvärtom! Jag kan rekommendera alla Blacks julfilmer till actionfantaster. Eftersom Blacks första julfilm är en favorit, vill jag spara den till slutet. Så vi tar filmerna i omvänd kronologisk ordning.

The Nice Guys (2016)

Ryan Gosling har nog aldrig spelat en sjaskigare och dummare karaktär än i The Nice Guys. Foto: Warner Bros. Pictures.
Ryan Gosling har nog aldrig spelat en sjaskigare och dummare karaktär än i The Nice Guys. Foto: Warner Bros. Pictures.

Holland March (Ryan Gosling) är en före detta polis som numera jobbar som privatdetektiv. För en tid sedan förlorade han sin fru. Han är deprimerad, alkoholiserad och spenderar dagarna med att försöka komma på sätt att lura sina klienter på pengar. Jackson Healy (Russell Crowe) arbetar, bokstavligt talat, som benknäckare; han misshandlar folk för pengar. Ingen av dem trivs med sin tillvaro. Eller med varandra egentligen. Men de måste jobba tillsammans för att utreda mordet på en porrstjärna och försvinnandet av en annan ung kvinna.

Healy är filmens drivande karaktär. Han ser utredningen som en möjlighet att bli en bättre människa. Dessvärre behöver han March, eftersom March faktiskt är en hyfsad utredare. Dessutom råkar March ha världens tur med att hitta ledtrådar. Så Healy får gott ha överseende med att March dricker för mycket, ständigt råkar ut för olyckor och klantar sig rent allmänt. March är, å sin sida, lite sur på att Healy bröt hans arm första gången de träffades.

Som i alla Shane Blacks filmer, är utredningen snårig. Men jag tycker inte ni ska lägga alldeles för mycket vikt vid att försöka förstå hur alla trådar hänger ihop. Njut istället av den vassa dialogen, de spännande actionsekvenserna och att se Ryan Gosling bete sig som ett pucko i två timmar.

Kopplingen till jul är minimal i den här filmen. Det antyds att filmen utspelar sig runt jul, men det nämns aldrig uttryckligen.

Iron Man 3 (2013)

Den här bilden är talande för hur Tony känner sig i Iron Man 3; trött och fullkomligt ur gängorna. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.
Den här bilden är talande för hur Tony känner sig i Iron Man 3; trött och fullkomligt ur gängorna. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.

Ni som har läst mina andra artiklar, vet att jag inte är ett jättestort fan av Marvel Cinematic Universe. Jag tycker det är för mycket specialeffekter, för slentrianmässiga skurkar och alldeles för lite fokus på karaktärsutveckling. Iron Man och Iron Man 2 kommer rätt långt ner på listan om jag skulle rangordna alla filmerna i MCU. Jag såg om Iron Man 3 innan jag skrev denna krönika och fastslår härmed att det är en av mina favoriter i MCU.

Världen skakas av ett antal attacker orkestrerade av den mystiska terroristen The Mandarin (Ben Kingsley). Samtidigt brottas Tony Stark (Robert Downey jr.) med allvarlig PTSD efter händelserna i The Avengers. Han kan inte sova, har ångest och drabbas av panikattacker.

I "Iron Man 3" pryds miljöerna av juldekorationer och folk går på julfester. Den högtidliga stämningen förstärker intrycket av Tonys isolering. Han är så långt från sitt riktiga jag att han inte ens spenderar särskilt mycket tid i sin rustning i Iron Man 3; han är både bildligt och bokstavligt talat ur gängorna. Det faktum att han inte använder rustningen lika mycket i denna film tycker jag bara understryker att Tony Stark är en hjälte; han är Iron Man vare sig han har på sig sin rustning eller inte.

Actionfantasten kommer dock inte bli besviken. Shane Black vet hur spänning skapas genom att ge vår hjälte utmaningar. Upplösningen av Man of Steel är till exempel fruktansvärt tråkig; det spelar ingen roll hur hårt Zod (Michael Shannon) kan smälla till Stålmannen (Henry Cavill) på käften om Stålmannen är osårbar. I Iron Man 3 står vår hjälte inför flera stora utmaningar. Han måste till exempel rädda ett dussin människor som faller från ett flygplan. För att inte tala om att skurken är en nästan lika stor fysisk utmaning som mental.

När Tony ”blir” Iron Man igen bjuds vi dessutom på mer Iron Man än i någon annan film.

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Harry (Robert Downey jr.) och Gay Perry (Val Kilmer) får händerna fulla iKiss Kiss Bang Bang. Foto: Warner Bros. Pictures.
Harry (Robert Downey jr.) och Gay Perry (Val Kilmer) får händerna fulla iKiss Kiss Bang Bang. Foto: Warner Bros. Pictures.  

Robert Downey jr. hade länge problem med missbruk. I slutet av 90-talet slutade det med att han fick sparken från Ally McBeal. De närmaste åren fick han bara små roller. Med andra ord var han en skådespelare på dekis. På så sätt reflekterades Blacks dekis-tema i verkligheten inför inspelningen av Kiss Kiss Bang Bang, som blev Downeys lilla comeback, tre år innan han gjorde sin stora återkomst i Iron Man.

Downey spelar den klantiga småtjuven Harry Lockhart som, genom ett antal sammanträffanden, hamnar på en audition och blir erbjuden en stor roll i Hollywood. Som en del av sin förberedelse inför rollen paras han ihop med privatdetektiven Gay Perry (Val Kilmer). Snart är det omaka paret indragna i ett snårigt mordmysterium, som dessutom har kopplingar till Harmony (Michelle Monaghan), Harrys gamla flamma.

Kopplingen till jul är ännu starkare i "Kiss Kiss Bang Bang". Startskottet för Harrys äventyr är ett misslyckat inbrott i en leksaksbutik där han ämnar stjäla en leksak till sin brorson. Harmony är den förlorade kärleken som är motivationen till att Harry fortsätter utredningen trots att han är nära att mista livet flera gånger. Hon symboliserar hans önskan om att bli en bättre människa. Under senare delen av filmen är Harmony dessutom klädd i en julklänning. Väldigt juligt, om ni frågar mig.

Harry kan mycket väl vara den klantigaste av alla karaktärer som Shane Black har skapat. Han är inte vidare smart, utan måste förlita sig på Gay Perrys erfarenhet för att överleva de flesta situationer. Gay Perry är den mest sarkastiska karaktär Black skapat. Kilmer får leverera många vassa repliker. Namnet, Gay Perry, känns inte vidare modernt eller politiskt korrekt. Jag tycker dock filmen plockar ett antal pk-poäng när Gay Perry använder sin gaydar för att ta sig själv och Harry ur en riktigt knivig situation.

The Long Kiss Good Night (1996)

Sam (Geena Davis) blir bara snyggare och tuffare genom filmen. Henessey blir bara sjaskigare och sjaskigare. Foto: New Line Cinema.
Harry (Robert Downey jr.) och Gay Perry (Val Kilmer) får händerna fulla iKiss Kiss Bang Bang. Foto: Warner Bros. Pictures.  

Ju längre tillbaka vi går i Blacks katalog, desto mer påtagligt blir jultemat. The Long Kiss Goodnight handlar om Sam (Geena Davis), som vaknade utan minne på en strand för åtta år sedan. Efter en julfest råkar hon ut för en bilolycka. Iklädd en fånig jultröja och med blod rinnandes från ett sår i huvudet, börjar hon få tillbaka sitt minne. Samtidigt ser en enögd fånge ett inslag på TV där Sam spelar Tomtens fru. Samma skurk använder sedan carollers (=folk som går från hus till hus för att sjunga julsånger) för att överrumpla Sam, som visar sig ha färdigheter i närstrid och vapenhantering. Jepp, Shane Black slog The Bourne Identity med sex år med sin lönnmördare med minnesförlust.

Sam slår följe med den minst sagt sjaskige privatdetektiven Mitch Hennessey (Samuel L. Jackson), som är själva definitionen av en man på dekis. Han super, kedjeröker, klär sig som en fattig hallick och uppger själv att han aldrig lyckats göra en enda sak rätt i livet. Hans exfru tycker så illa om honom att han inte ens kan ge sin son en julklapp.

Finske actionregissören Renny Harlin var i högform när han gjorde "The Long Kiss Good Night". Vi bjuds på ett antal explosiva actionsekvenser. Filmens absolut största styrka är dock Samuel L. Jackson, som till och med angett Hennessey som sin favoritkaraktär. Med tanke på att han har haft roller i nära 200 filmer säger det en hel del.

Jag är böjd att hålla med honom. Hennessey är en loser-figur, som samtidigt är väldigt cool, eftersom han är så medveten om sin egen loser-status. Detta gör det lätt att tycka om honom. Han har dessutom ett antal riktigt bra oneliners, levererade med perfekt timing av Jackson.

Dödligt vapen (1987)

Riggs (Mel Gibson) överväger självmord. Foto: Warner Bros. Pictures.
Riggs (Mel Gibson) överväger självmord. Foto: Warner Bros. Pictures.

"Dödligt vapen" blev startskottet för Shane Blacks karriär. Jag tycker fortfarande att det är hans bästa film. Dödligt vapen innehåller inte lika mycket humor som hans senare filmer. Det är snarare en rätt tung actionfilm. Jag och min mamma började se Dödligt vapen på julafton på 90-talet. Och jag ser den fortfarande varje jul. Det är lika mycket tradition som att dricka glögg, kolla på Kalle Anka och öppna julklappar.

Familjefadern Roger Murtaugh (Danny Glover) har precis fyllt 50. Han är en erfaren och hängiven mordutredare, som trivs med sin relativt stillsamma tillvaro. Dessvärre har han fått en ny partner i den självmordsbenägne Martin Riggs (Mel Gibson), som är allt annat än stillsam. De börjar utreda mordet på Murtaughs väns dotter. Det blir våldsamt värre när de kommer en heroinliga på spåren.

"Dödligt vapen" blev Mel Gibsons stora genombrott i Hollywood. Gibson bjuder på en riktigt stark rolltolkning. När vi får träffa Riggs har han nyligen förlorat sin fru. Sorgen gör honom självmordsbenägen. Han har till och med skaffat en speciell kula för att skjuta sig själv med. Kontrasten mellan julens påstådda fröjdfullhet och individens isolering blir som mest påtaglig när Riggs sitter och tittar på ett barnprogram med jultema, laddar sin pistol med den speciella kulan och är ögonblick från att begå självmord.

Riggs kamp med sin sorg och sina självmordstankar externaliseras genom hans sammandrabbningar med Mr. Joshua (Gary Busey). Joshuas idoga försök att döda Riggs väcker ironiskt nog Riggs lust att leva igen. Den slutliga sammandrabbningen mellan dessa två fiender är lika ursinnig som den är episk.

"Die Hard" i alla ära; jag tycker att "Dödligt vapen" är den bästa julactionfilmen. 

För fler krönikor --> Scrolla vidare! Se också Filmtopps lista på nya julfilmer 2020!