Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Joan Crawford

Joan Crawford – Häftig men… udda

Göran Everdahl | Krönika
18 mars 2021
Göran Everdahl | Krönika
18 mars 2021

En kvinnas varumärke.

Göran Everdahl djupdyker i fenomenet Joan Crawford: "Hon såg inte klok ut. Hon var helt unik. Det var själva poängen."

Det finns stjärnor och det finns stjärnor. Sedan finns – eller snarare fanns – mytiska varelser som Joan Crawford. Iaktta en bild från hennes glansperiod, sent 1930- eller tidigt 1940-tal. Hon är en syn. Häftig men… udda.

Ögonen är stora som tefat, märkligt accentuerade med lösögonfransar stora som räfspiggar. Håret stenhårt permanentat, lika omsorgsfullt format och tuktat som buskdjuren i Versailles. Ögonbryn så väldiga, svarta och skarpa att de ser ut att vara lagda i asfalt. Hyn finns säkert där någonstans under en tung inlandsis av pancake.

Inget slår dock munnen: bred och väldig redan av naturen, men ändå så djärvt krigsmålad att den gör avsevärda framryckningar både ner mot hakan och upp mot näsvingarna.

Hon såg inte klok ut. Hon var helt unik. Det var själva poängen.

Joan Crawford

”Vill du träffa nån som ser ut som grannflickan, knacka på hos grannen” lyder ett klassiskt Crawford-svar när någon vågade ifrågasätta hennes extrema look. Svaret är mer vitsigt än sanningsenligt: hon började ju själv som en fattig Texas-flicka, och tillbringade åratal tidigt i karriären med att spela sekreterare och servitriser. Grannflickor, vanliga tjejer. Men åren gick och hon förvandlade sig.

Möjligen var hon den första Madonna - popartisten givetvis, inte jungfrun. Precis som dagens superstjärna lyckades Joan Crawford gång på gång förändra sin image och hålla sig kvar i rampljuset mot alla odds. Hon utformade på eget bevåg sitt ansikte till en sorts extrem symbol, igenkännlig i alla roller och alla sammanhang.

En av hennes filmer hette just En kvinnas ansikte. Kanske borde den ha hetat En kvinnas varumärke.

Vart tionde år bytte hon image: efter att ha varit bussig tjej blev hon filmens mest firade lidande offer, sedan en farlig medelålders melodramskurk. Och så vidare.

Men det slutgiltiga imagebytet hade hon ingen som helst kontroll över. Det skedde efter hennes död 1977, när adoptivdottern Christina (som hon gjort arvlös) gav ut memoarboken Mommie Dearest. Där fick Joan sin sista roll i världens ögon, den hon fortfarande spelar postumt: som häxlik barnmisshandlare. Kalkonfilmatiseringen av boken, med Faye Dunaway som besinningslöst gormande Joan, har blivit en kultrulle som befäster bilden.

MER LÄSNING: Everdahl om antikt på bio - tidsresande i filmens värld!

Men Joan Crawford var mer än en barnplågare. Hon var trots allt en klassisk filmpersonlighet och medverkade i ett antal odödliga filmer, som till exempel den skvatt galna Johnny Guitar, som vi diskuterar i Everdahl & Karlssons film TV, tårdryparen Grand Hotel och rysaren Vad hände med Baby Jane. I sina bästa roller tycks hon drivas framåt varken av vilja eller intellekt, utan av en nästan blind ilska – kanske den ilska som Christina och hennes syskon fick känna av som små.

Helt klart tycks hon ha burit på en bitterhet över sin egen barndom som hon aldrig kom över. Hon föddes 1909 hävdade hon själv (1904 verkar vara ett accepterat verkligt årtal) som Lucille LeSuer i San Antonio, Texas. Pappan övergav familjen när lilla Lucille bara var ett år, modern var – åtminstone enligt den vuxna Joan – hård.

När hon var sex skadade sig Lucille i benet och tvingades ligga till sängs i ett år. Kanske inte så märkligt att hon som tonåring riktade in sig på att bli dansös: hon hade hållit sig stilla tillräckligt. Hon gick inte mer än fem år i skolan, något som blev grunden till ett livslångt bildnings- och klasskomplex. Istället försörjde hon sig som balettflicka på Broadway. Nu hade hon lämnat Lucille bakom sig, hon föredrog att kallas Billie.

I New York upptäcktes hon snart av en filmproducent, flyttade västerut och fann sin första Hollywood-image: som vilt charlestondansande partytjej i stumfilmen Our Dancing Daughters 1928.

Hon gjorde intryck, i synnerhet med tanke på att hon dansade i stumfilm. Och efter ett infall av marknadsavdelningen fick hon dessutom ett nytt namn, framröstat bland förslag inlämnade av veckotidningsläsare: Joan Crawford. Själv avskydde hon länge namnet, som påminde henne om ”crawfish” – kräfta.

Det hektiska partajande och stuffandet på duken fortsatte under några år, men festen fick ett brått slut med depressionen. Vid det här laget var Joan en etablerad stjärna, gift med Douglas Fairbanks Jr. – rena kungligheten av Hollywood i egenskap av son till Douglas Fairbanks och Mary Pickford. Mary accepterade aldrig sin svärdotter, men Joan kastade sig med manisk energi in i uppgiften att bli Fin Dam med expertkoll på bestick och blomsterarrangemang. Äktenskapet självdog snart.

Här skedde Joans första transformation. 1934 fick hon en chans att spela med sin idol, Greta Garbo, i Grand hotel. Och hon stal showen. Hennes livliga sekreterare kändes betydligt mer aktuell för biopuliken än Garbos loja ballerina.

Nu följer Joans ”reko” period.

Hårt arbetande yrkeskvinnor – stenografer, servitriser, expediter. De kämpar, de hugger i. Och gradvis, lite mer för varje film, börjar de få det kärvt. De lider.

I början av 1940-talet – nu närmar sig Joan medelåldern – är transformationen komplett. Hennes ansikte hårdnar, sminket ligger allt tyngre, glycerintårarna flödar allt friare.

I film efter film blir hennes rollfigurer rikare och mer glamorösa, men samtidigt sviks de av makar, av älskare, av gnidna arbetsgivare, kyliga släktingar och otacksamma barn. Det klassiska omdömet från denna tid: ”Världens kvinnor tröttnade aldrig på att se Joan Crawford lida i mink”. Joan blev filmhistoriens mest hyllade OFFER, nästan en masochist.

Men allt har sitt slut. 1943 hade Joans snyftfilmer blivit så identiskt lika varandra att publiken tröttnade. MGM – Hollywoods mest statystyngda filmbolag – avskedade henne utan vidare spisning. Fyra äktenskap och åtskilliga förhållanden (ett med Clark Gable) hade runnit ut i sanden.

Och det är nu den problemen mellan Joan och hennes barn tycks ha accellererat. 

Det var 1940 och 1941 som Joan efter flera missfall adopterade de små blonda Christopher och Christina. Hon blev ensam deras mamma, och redan från början var hennes uppfostran pedantisk, även med tidens kärva mått. Inget utom nästan militär perfektion dög. Den stenhårda kontroll Joan hade över alla aspekter på sitt eget liv skulle även gälla barnen.

Vänner till familjen har vittnat om sin bestörtning när Joan bett dem följa med och natta barnen och de förväntades hjälpa till att spänna fast dem i sängen med ett bälte. Detta pågick fram till att de fyllt tolv.

Dottern Christinas memoarer är en katalog över ohyggligheter, som Joans ”natträder” när hon full och galen stormar in i sin åttaåriga dotters rum och slår henne med sminkflaskor och klädhängare som straff för inbillade överträdelser. Terrorväldet gjorde barnen livrädda.

Dock försvarades Joan efter sin död av Christophers och Christinas yngre systrar (även de adopterade) som hävdade att boken var full av lögner. Diskussionerna känns igen från våra svenska familjer Bergman och Myrdal: barndomar kan se helt olika ut, även i samma familj. Gäller även minnen.

Mommie Dearest.

Baby Jane
Bette Davis och Joan Crawford i "Vad hände med Baby Jane?"

Helt klart är att barnen inte fick kalla Joan det normalamerikanska ”mom”, ”mommy” eller ens ”mother” – nej, ”mommie dearest” skulle det vara, inget annat. Den aktade teateraktrisen Helen Hayes (något av USA:s Sif Ruud) tillhörde de som senare, i sina memoarer, skrev om hur hon led när hon såg de kuschade Crawford-barnen tystas ner och exerceras då Joan fick främmande. Hon beklagar i boken att hon inte vågade ta upp saken med Joan, men erkänner det många samtida säkerligen skämdes för: även de, de vuxna, fruktade någonstans Joans vrede.

Men alla var inte på barnens sida. Myrna Loy, känd från Gäckande skuggan-filmerna: ”Jag såg aldrig Joan slå henne, men om någon nånsin behövt en rejäl hurril så var det Christina.” Om inte annat en illustration av hur bilden av barn förändrats det senaste halvseklet.

I vilket fall har "mommie dearest" dröjt sig kvar i det allmänna medvetandet inte bara på grund av den rekordgräsliga senare filmversionen, utan för det vällustigt förbjudna i en riktigt dålig mamma. Rättvist eller ej har Joan Crawford blivit det förkroppsligade modersmonstret, på samma sätt som Fanny och Alexanders biskop Vergerus – och oräkneliga andra mer eller mindre påhittade Bergman-pappor – är vidunder till fäder.

Joans karriär hämtade sig i mitten av 1940-talet med filmen Mildred Pierce, en amerikansk kvinna. Där spelade hon ironiskt nog en hjältemodig mamma som terroriserades av sin djävulska dotter. Medvinden höll i sig till 50-talet, men hennes roller blev alltmer extrema: ofta spelade hon numera maktgalna, nästan omänskligt karikerade matriarker.

1955 gifte hon sig med Pepsi-Cola-chefen Alfred Steele och blev Pepsis ansikte utåt. På hennes filminspelningar fick nu Pepsi, och bara Pepsi, drickas. Men kollegerna lärde sig snart att hålla sig från Joans egen flitigt utnyttjade kylväska. Där var läsken generöst spetsad med vodka.

1961 gick hennes karriär in i sin sista fas. Mot ärkefienden Bette Davis spelade hon i Vad hände med Baby Jane?. Inspelningen var ett sorts ställningskrig. Båda kvinnorna var visserligen alkoholister, men normalt sett högst professionella. Nu ägnade de sig åt intriger, ibland närmast attentat. Som i filmens slutscener när Bette ska släpa Joans rollfigur (som är rörelsehindrad) efter sig: Joan smög in blytyngder i kläderna och till hennes oförställda glädje drabbades Bette snart av ryggskott.

Men i själva verket var det Joans mindervärdeskomplex som visade sig: den oförskämda Bette Davis var en utbildad, respekterad teateraktris till skillnad från den gamla bittra dansösen Joan.

Joan förfulade sig intill groteskeri i Baby Jane-filmen, och det betalade sig i form av nya – men självparodiska – roller i billiga skräckfilmer. 1969 gjorde hon en av sina sista yrkesinsatser i en TV-film där hennes divalater halvt skrämde ihjäl en blott 22-årig, debuterande regissör: Steven Spielberg.

Under sitt sista decennium flyttade den numera jämförelsevis fattiga Joan till en mindre lägenhet i New York. De båda äldre barnen, Christopher och Christina, förlorade hon kontakten med. Det hon hade kvar var relationen med de yngre, vuxna flickorna Cindy och Cathy.

Och förstås, de gamla filmerna som rullade på TV. Och Ansiktet. Hennes oförglömliga mask utåt, evigt oföränderlig, bevarad intakt i oräkneliga melodramer.

Både filmerna och ansiktet lever vidare än idag. Under sminket, ögonfransarna och de där eviga filmtårarna var Joan Crawford lika oigenkännlig, och nästan lika grotesk, som en clown.

Bakom clownens påmålade leende döljer sig tårar, enligt talesättet. Vad fanns bakom Joan Crawfords tårar?

Kanske mer tårar. Kanske den där oresonliga vreden över något som ingen längre känner till.

Eller kanske - någonstans långt därinne och nästan glömd - bara en vettskrämd Lucille LeSueur.

MER LÄSNING: Allt om Everdahl & Karlssons film TV!