Jag har sett 50 filmer i januari – här är mina favoriter

Jag har sett 50 filmer i januari – här är mina favoriter

Eric Diedrichs
Uppdaterad kl. 21:02 | Publicerad 01 februari 2024 kl. 19:02
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
ANNONS
ANNONS

Sicken månad!

Det blev en rejäl filmmånad för Filmtopps Eric Diedrichs. Med 50 filmer sedda lyfter han nu fram sina favoriter.

Det brukar heta att man inte ska jobba med det man älskar. Jag håller inte med. I januari har jag dessutom haft extra mycket tid, mellan alla möten och administration, att göra det jag gillar mest – se film. Nu brukar januari vara lättare att styra arbetstid till konkret filmtittande med Guldbaggegalan, släppta Oscarsnomineringar och Nordens största filmfestival mitt i min hemstad. Man behöver ju hålla sig "up-to-date", och inte mig emot.

50 filmer har det blivit – plus några TV-säsonger. Utöver ett sjuhelsikes sittfläsk är man väl inte i sin livs fysiska form efter dessa 31 dagar. Men det betyder också att jag – som tvångsmässigt måste snitta på en film om dagen – kan ha lite semester från mitt filmtittande senare i år. Om jag nu skulle vilja det (föga troligt).

The Old Oak
Ken Loach-filmen "The Old Oak" är en av alla filmer som avverkats i januari. Foto: Scanbox Entertainment

Alla filmer jag sett i januari – sorterat efter utgiviningsår

*Betyg 4 eller 5 **Omtitt

  1. Stockholm Bloodbath (2024)
  2. Purpurfärgen (2024)
  3. Hanteringen av odöda (2024)
  4. Hypnosen (2024)*
  5. Ryuichi Sakamoto: Opus (2024)*
  6. Düsseldorf, Skåne (2024)
  7. Mother, Couch (2024)
  8. Bleeding Love (2024)
  9. Sidonie in Japan (2024)*
  10. Dream Scenario (2023)*
  11. Nils Poppe: Rolig till varje pris (2023)
  12. Tack och förlåt (2023)
  13. Tompa Eken - Ett liv i punkens tjänst (2023)
  14. Son of the Mullah (2023)*
  15. Avgrunden (2023)
  16. Motståndaren (2023)
  17. Hypermoon (2023)
  18. Sockerexperimentet (2023)
  19. Missing (2023)
  20. The Old Oak (2023)
  21. The Zone of Interest (2023)*
  22. Ondska finns inte (2023)*
  23. The After (2023)
  24. Tatami (2023)*
  25. Snöns brödraskap (2023)
  26. En doft av kärlek (2023)*
  27. Bastarden (2023)*
  28. Club Zero (2023)
  29. Upproret (2023)
  30. Dogborn (2022)
  31. Marry My Dead Body (2022)
  32. Werner Herzog: Radical Dreamer (2022)
  33. Have a Good Trip: Adventures in Psychedelics (2020)
  34. Two Distant Strangers (2020)
  35. Ave Maria (2015)
  36. From One Second to the Next (2013)
  37. The Twilight Samurai (2002)*
  38. 10 000 Years Older (2002)
  39. American Psycho (2000)**
  40. Beck: Lockpojken (1998)
  41. Chasing Amy (1997)
  42. The Cable Guy (1996)**
  43. Beck: Polismördaren (1994)
  44. Songs for Drella (1990)**
  45. Chameleon Street (1989)
  46. Cobra Verde (1987)
  47. Where the Green Ants Dream (1984)
  48. I nattens mörker (1980)
  49. No One Will Play With Me (1976)
  50. The Incredible Shrinking Man (1957)

Även om de flesta titlarna inte är daterade längre bak än till 2022 har det hunnits med att avverka en och annan gammal pärla. Äldsta filmen blev Jack Arnolds sci-fi-klassiker The Incredible Shrinking Man från 1957, följt av Werner Herzog-dokumentären No One Will Play With Me från 1976. För en som älskar gammal film är det nästan chockerande att man inte avverkat något äldre än så. Snittåret landade på 2013,24. Vad det slutar när hela året ska summeras är olidligt spännande!

Regissören med flest filmer representerade blev Werner Herzog med fem stycken – ingen som jag tidigare sett, men inte heller någon som kvalar in på min lista över hans bästa – och allt var mer eller mindre bra. Bäst var nog Where the Green Ants Dream (1984) om ett bolag som vill bryta mark på en helig plats för aboriginer.

Antal filmer efter länder:

USA: 17
Sverige: 15
Tyskland: 5
Japan: 3
Frankrike: 3
Danmark, Palestina, Taiwan, England, Georgien, Spanien, Australien, Norge: 1

Bästa filmerna jag såg i januari

John Cale och Lou Reed i "Songs for Drella".
John Cale och Lou Reed.

Songs for Drella (1990) – bästa dokumentär-/musikfilm

Betyg: 5 av 5

Livemusik med John Cale och Lou Reed när de framför sitt album Songs for Drella, en temaplatta om gamla vännen Andy "Drella" Warhol efter konstnärens död. Otroligt intensivt och bra. Lou Reed med sin fruktansvärda hockeyfrilla och John Cale som någon tjackmagrad viktoriansk vampyr med prästkrage. De säger inte ett ord till varandra, knappt ett leende. Passande eftersom de avskydde att arbeta ihop. Löjligt fokuserat med bara två man på scen. Har sett denna tre gånger på ett år.

Nicolas Cage i Dream Scenario
Nicolas Cage är helt briljant i "Dream Scenario". Foto: Scanbox Entertainment

Dream Scenario (2023) – bästa internationella film

Betyg: 4 av 5

Nicolas Cage i lysande dramakomedi om en man som börjar dyka upp i folks drömmar och blir en global sensation. Cage gör en av sina bästa rollprestationer någonsin och filmen lyckas konstant överraska. Ett absolut måste!

Hypnosen
Asta Kamma August och Herber Nordrum i "Hypnosen". Foto: TriArt Film

Hypnosen (2024) – bästa svenska film

Betyg: 4 av 5

Roligaste filmen på Göteborgs filmfestival är Ernst De Geers långfilmsdebut Hypnosen med Asta Kamma August och Herbert Nordrum i huvudrollerna. Här spelar de ett par som ska åka på utbildning för att lära sig pitcha in sin app. Kruxet är bara att Augusts karaktär genomgått hypnosterapi precis innan och är helt frispråkig och okontrollerbar. En sorts moderniserad crazykomedi.

Christian Bale i American Psycho
Christian Bale i American Psycho. Foto: Lions Gate Films

American Psycho (2000) – bästa omtitt

Betyg: 4 av 5

Efter att ha läst (det ska ju också hinnas med) Bret Easton Ellis genombrottsroman American Psycho var det så klart dags att se om filmen för sisådär femtielfte gången. Nu, när man vet hur vedervärdig boken bitvis är, förstår jag till viss del den kritik filmen har fått från hardcorefansen. Samtidigt måste jag säga att det är en av de mest lyckade filmatiseringar jag sett. Den följer boken otroligt väl och lyckas göra film av något som tordes ofilmbart. Vedervärdigheter så groteska att man tvingas lägga boken ifrån sig vill jag ändå inte behöva se på film.

Nämnvärda utmanare:

  • En doft av kärlek – Pot au Feu (2023)
  • Tatami (2023)
  • Son of the Mullah (2023)
  • The Twilight Samurai (2002)
  • The Zone of Interest (2023)
  • Ondska finns inte (2023)
  • Sidonie in Japan (2024)

För den som är intresserad om det var några filmer jag INTE gillade så fanns det ett gäng av dem med, men störst besvikelse stod dunderhyllade "Snöns brödraskap" för. Netflixfilmen, som Oscarsnominerats i kategorin Bästa internationella film, misslyckas fundamentalt med att etablera sina karaktärer. Rått, absolut. Gripande, jadå. Men förvånansvärt odrabbande sett till vad den faktiskt skildrar. Den tidigare filmatiseringen av samma händelse, "Alive", är väl ingen superfilm men efter att ha sett "Snöns brödraskap" uppskattar jag "Alive" ännu mer – det blir väldigt tydligt vad den faktiskt gjorde bra.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL