I skuggan av Heat (1995) - Moderniteten och Los Angeles
En cinematisk brytpunkt
Filmtopps Edward Langert återbesöker Michael Manns klassiker "Heat". Det är film som ur flera aspekter är helt unik.
I Kapitalistisk Realism (2009) skrev den brittiske filosofen och författaren Mark Fisher att ett av de enklaste sätten att förstå skillnaden mellan fordismen och postfordismen är att jämföra Michael Manns Heat med de gangsterfilmer som Francos Ford Coppola och Martin Scorsese gjorde mellan 1971 och 1990.
Den första eran - namngiven efter biltillverkaren givetvis - kännetecknas av löpandebandprincipen, standardiseringen av varor samt ekonomisk tillväxt med alla de sociala förändringar och fördelar som däri tillkom. Den senare eran, som vi nu något förvirrat lever i, är ett globalt och flexibelt ekonomiskt samhällssystem i vilken det kan uppfattas som udda att stanna på samma arbetsplats hela livet. Allt som är fast förflyktigas, men Hollywood överlever genom anpassning.
Dans, fest, tårta, läcker mat, varmhjärtade tal och italienska folksånger är vad som utmärker varje inledande scen i Coppolas Gudfadern I, II och III. Familj, tradition och förpliktelser. I Martin Scorseses Maffiabröder rusas vi genom ett excentriskt collage av kriminell framgång som underhåller oss med full effekt - glamour, minkpälsar, kokain, juvelsmycken och brännhett amour fou med Ray Liotta och Lorraine Bracco i spetsen.
Fastän filmerna skiljer sig något tack vare vissa estetiska attribut delar verken fundamentalt igenkännbara grundstenar. Den kriminella verksamheten utgår alltid från en mäktig familj. Stenhård gemenskap präglad av tradition, hierarki och koder till synes lika heliga och mystiska som hos den katolska kyrkan. Alla är del av en sak större än sig själva.
Kontrasterna mellan Heat och de tidigare nämnda filmerna av Scorsese och Coppola är avsevärda, kanske rent ut sagt astronomiska. Ur egen betraktelse utgör de skälet för att Heat - trots tunga kriminella karaktärer, trots Al Pacino och Robert De Niro, som vi känner igen från Casino, Once Upon a Time in America, Carlito’s Way och maffiadrömmen som är Scarface - trots all inte faller inom genren gangsterfilm utan istället hamnat i det intetsägande facket ”brottsdrama”.
Änglarnas stad i kromblankt blickfång
Det Los Angeles vi möter i Heat kännetecknas tack vare kedjor av varuhus, utbytbara modernistiskt designade lägenheter, nattöppna restauranger och karaktärslösa motorvägar i överväldigande infrastrukturell skala. Platsen, till större delen sedd nattetid, är inte dystopiskt men reflekterar inte på långa vägar änglarnas stad av Sunset boulevard och Hollywood som vi känner till. Alla byggnader vi ser längst gatorna är utbytbara, från första början planerade att bli föråldrade och omoderna.
En tomhetskänsla präglar en stad till synes avskuret från det förflutna. Här är allt vi ser standardiserat. Alla spår från det gamla Europa, som märkbart syns och känns i Scorseses och Coppolas gator, har drivits bort. Likaså alla historiska och självklara gräl, vendettor och ont blod. Konsekvent ägnar sig Heat aldrig åt nostalgi eller att excessivt hänga sig åt retroperspektiven. Aldrig hörs välvald musik som ska få oss att minnas en viss tid, återkoppla oss med en viss känsla eller få oss att minnas det bekanta - vi befinner oss istället ständigt på ny mark.
Robert de Niro spelar antagonisten Neil McCauley, som leder en grupp bankrånare på turné. Fisher klassar hans namn som anonymt, utan rötter eller historia. Knappast jämförbart med don Corleone som fick sitt namn från en by på Sicilien. McCauley är inte en maffiaboss, ingen hövding i toppen av ett större system. Han leder en grupp av proffs, kameleonter drivna av förhoppningen om framtida avkastning och inte alls av den familjelojalitet associerad till La Cosa Nostra. Gruppens arrangemang är temporärt och utan garantier. Precis som allt annat i Los Angeles är männen utbytbara, maskindelar i ett maskineri och väl medvetna om den saken.
Den moderna arbetsnarkomanen och skilsmässogenerationen
I skuggan av McCauley finns polisen Vincent Hannah - spelad av Al Pacino - som i sin tur leder en grupp polismän knutna till fallet. Det är ett slående porträtt av den moderna arbetsnarkomanen. Hannah behöver ständigt följande McCauleys oberäkneliga rörlighet, leva i den outhärdliga stress som arbetet medför. Hans fru Justine - spelad av Diane Venora - är knappast den välkända arketypiska hemmafrun som förstående lägger armen om sin mans axel efter en lång dag på jobbet. Deras äktenskap, Hannahs tredje sådan, är passionerat vilket håller deras gräl i schack. Likväl är det på halvtid, ständigt sekundärt i förmån av hans arbete och står alltid under risk för avslut. Justine har en dotter Lauren - spelad av Natalie Portman - från sitt tidigare äktenskap. Med ett hjärta av guld får Hannah axla rollen som styvförälder och föraktar, med publikens sympatier, Laurens far som ständigt är frånvarande - ständigt upptagen med den moderna världens alla angelägenheter viktigare än faderskap.
Portmans insats i Heat utgör ett lika sällsynt som välkommet barnperspektiv i en filmproduktion gjord för vuxna. Det är med talang och osynlig ansträngning som hennes skådespel blir ett samtida porträtt av hur skadad och emotionellt instabil skilsmässogenerationen faktiskt blivit i en tid där allt är utbytbart. Familj, äktenskap, förpliktelser, pålitlighet men även kärleken som sådan är lika utbytbar som de stora kedjorna av varuhus längst motorvägen. Laurens självmordsförsök i filmens al fine blir hennes sista rop på hjälp, Hannah lyfter upp hennes kropp från det blodiga vattnet i badkaret, stormar henne till sjukhuset och styr upp.
Hopplösheten och det hjärtskärande mörkret i scenen täcker alla horisonter men än är Laurens fader frånvarande, än är modern i förnekelse och än har Hannah en rånare att fånga.
”Tillåt dig inte att bli fäst vid någonting som du inte är beredd att överge på 30 sekunder om du känner att det hettar till”
Scenen i vilken Hannah och McCauley sitter på en amerikansk diner är filmhistoria av rang. Trots att skådespelarna båda var med i Gudfadern II hade de aldrig spelat mot varandra tillsammans i samma scen innan. Dialogen, del av det kanske bästa manus från filmåret 1995, känns just som ett möte mellan två gamla vänner. ”Tillåt dig inte att bli fäst vid någonting som du inte är beredd att överge på 30 sekunder om du känner att det hettar till”, så lyder yrkesbrottslingens formel för hur det meningsfulla kan urskiljas från resten.
Den våldsamma skottlossning som i skenet av en sol som inte lyser bryter ut på öppen gata mellan McCauleys grupp och Hannahs poliser saknar motstycke. Ingenting går upp mot det fullständiga helspänn vi utsätts för i denna brutala, kaotiska och vackra scen som ställer en avsevärd mängd välregisserade actionfilmer i skuggan av denna koreografis glans. Så avskalad och utan överdrift sätter ensamvargarnas besinningslösa kollision oss i hypnos.
Allt är utbytbart i det Los Angeles som detta sorgliga och dödliga intermezzo utspelas.
Det är egentligen helt galet hur ensam Heat är i sin liga - en actionfilm som trots alla existensiella undertoner aldrig tar vatten över huvudet. Stilen, tempot och livsödena i Michael Manns skapelse 1995 iscensätter skoningslöst den moderna och individualiserade världens alla tänkbara tillkortakommanden utan pardon. Flyktigheten och ensamheten. Permanent instabilitet, tron på ingenting och våld i en kromblank stad präglad av omättliga önskningar, vinstintresse och människornas ständiga jakt efter bristvarorna kärlek, syfte och allt meningsfullt.