Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Schindler's List – Spielbergs mest briljanta stund

Schindler's List – Spielbergs mest briljanta stund

Filmtopp
Edward Langert Wikström | Krönika
09 november 2021
Filmtopp
Edward Langert Wikström | Krönika
09 november 2021

Ett oslagbart mästerverk

30 år efter inspelning förblir "Schindler's List" en av de starkaste skildringarna av kontrasten mellan människans grymhet och godhet; om vad människor är i stånd att göra mot varandra när respekten och kärleken bryts ner och ersätts av våldets ideologi. Edward Langert skriver om filmens symbolism och arv.

Schindler's List
Foto: United International Pictures.

Vittnesmålen från förintelsen möjliggjorde Thomas Keneallys roman Schindler's Ark från 1982. Berättelsen om Oskar Schindler och hur han lyckades rädda över 1 100 judiska fångar från koncentrationslägren hade aldrig skildrats innan. Boken blev en internationell bästsäljare och skulle lägga grunden för 90-talets svåraste filmatisering – för Steven Spielberg blev projektet mer än bara en film.

Thomas Keneally, som var tidig till ett möte i Beverly Hills, tittade av en slump in i en butik och hamnade i ett samtal med ägaren, Leopold Page. I ett tidigare liv hade Page hetat Poldek Pfefferberg. Pfefferberg var en av de polska Schindlerjudarna som räddats från deportering till förintelselägret Auschwitz, tack vare en tysk industrimagnat vid namn Oskar Schindler. En berättelse, då okänd, som Pfefferberg utan framgång försökt intressera manusförfattare och filmskapare med.

Intresset hos Keneally var starkt och det dröjde inte länge innan han flyttade in hos Pfefferberg, som hade tydliga minnen, dokument och kontakter.

Thomas M. Keneallys Schindler's Ark anlände på hyllorna 1982 och blev en internationell boksuccé. En av de som läste boken var en ung regissör, som just då var upptagen med att skriva manus för skräckfilmen Poltergeist.

Steven Spielberg var till en början tveksam till Schindler’s List. Projektet hade gnagt på honom i flera år, men det var ingen självklarhet att det var han som skulle regissera filmen. Under en lång tid försökte Spielberg utan framgång förmå andra regissörer att ta sig an den tunga utmaningen.

Roman Polanski tackade nej, detta med premissen att han redan hade en alldeles egen berättelse om förintelsen utifrån sitt liv. En berättelse som skulle porträtteras många år senare i Polanskis film Pianisten 2002.

”En chef som jag inte vill namnge sa: ’Kan vi inte bara göra en donation till Holocaust Museum – blir du nöjd då?’”

Schindlers List
Foto: United International Pictures.

Ett första manus skrevs men räckte inte till. Det var först efter att Steve Zaillian gav sin tolkning som saker och ting kom i rullning. Zaillian och Spielberg gjorde varandra sällskap i sökandet efter inspelningsplatser i Polen – Plaszów, Szeroka, Kraków och Auschwitz-Birkenau – där delar av andra världskrigets värsta övergrepp ägt rum. När Zaillian därefter återgick till sitt manus byggdes berättelsen ut och till slut låg ett manus på 185 sidor på skrivbordet.

Att kunna finansiera en film om förintelsen helt i svartvitt var inte lätt, inte ens när du heter Steven Spielberg. Det klart allvarliga projekt gick i kontrast till färgglada äventyrsfilmer som Jakten på den försvunna skatten, ET och Närkontakt av tredje graden – garanterade kassasuccéer som Hollywood menade att Spielberg skulle hålla sig till.

– Det var egentligen ingen på filmbolaget som ville att jag skulle göra filmen, berättade Spielberg för författaren Richard Schickel. En chef som jag inte vill namnge sa: ’Kan vi inte bara göra en donation till Holocaust Museum – blir du nöjd då?’

Filmatiseringen påbörjades i Krakow i södra Polen mars 1993, inspelningen av Schindler’s List skulle bli en emotionell turbulens för Spielberg med stundvis oklar utgång.

Alkohol, vackra kvinnor, lyxiga kläder, pengar och en trivsam relation till nazisterna

Schindler's List
Foto: United International Pictures.

Skådespeleriet, inklusive valet av skådespelare och skådespelerskor, var en fundamental komponent i skapandet av Schindler’s List. Valet av Liam Neeson och dennes rolltolkning av Oskar Schindler var mycket bra. Han är lugn, karismatisk och vaksam med en mystik kring sig. Samtidigt är han stundtals hård, impulsiv och sentimental. Vårt första intryck av den välklädda tyska industrimagnat är det av en playboy, ett liv med alkohol, vackra kvinnor, snygga kläder, pengar och en trivsam relation till nazisterna.

Den tyske skådespelaren Bruno Ganz blev tillfrågad att spela rollen men tackade nej. Ganz skulle senare spela Adolf Hitler i tyska Der Untergang (2004), den utan tvekan bästa porträtteringen av denne som gjorts.

I filmens första sekvenser har andra världskrigets första slag avlutats. Tyskland har utan provokation invaderat Polen. Landets judiska invånare får sina bostäder och tillgångar konfiskerade och placeras i ghetton. Som publik befinner vi oss i Krakowghettot, där Schindler i närheten startat upp en emaljgodsfabrik. Tack vare sina goda kontakter med nazisterna och luxuösa mutor till officerare i SS får han mycket förmånliga kontrakt med judiska arbetare, som han knappt behöver betala för. Fabriken har han köpt av desperata judiska affärsmän för en spotstyver.

Karaktären Itzhak Stern, som spelas av Ben Kingsley, har funnits på riktigt. Han arbetade för Schindler som revisor och skötte i bred grad fabrikens fullständiga administration, bokföring och logistik. Han blir det reserverade geniet bakom Schindlers verksamhet och en tidig rekrytering i filmen.

Efter en blodig utrensning flyttas de resterande judarna till Kraków-Plaszóvs koncentrationsläger, där livet för fångarna präglas av spontana avrättningar, trakasserier, hets och svält. Detta främst tack vare en man. Den då helt okända skådespelaren Ralph Fiennes gör sitt livs roll i sin karaktärisering av ren ondska. Ilskan vi känner gentemot nurse Ratched i Gökboet (1975) eller fångvaktaren Percy i Den gröna milen (1999) kommer inte närheten av den avsky som Fiennes bränner oss med i sin gestaltning av den psykopatiske förbrytare som är Amon Göth.

En fasansfull scen som blivit filmhistoria är den då Göth vaknar i sin villa med utsikt över lägret, på vilket han skjuter ett par slumpmässigt utvalda arbetare från balkongen med sitt gevär. Hans vedervärdiga människosyn får en nya dimension när han blir förtjust i sin judiska städerska Helen – spelad av Embeth Davidtz – som han skrämmer, misshandlar och anklagar för att trollbinda honom med "judisk häxkonst".

Schindlers till en början vänskapliga relation till Göth får oss att utgå från att även Schindler saknar empati, men gradvis blir Schindler oförmögen att dölja sin bristande tro på nazisternas övertygelse och sin empati för sina arbetare – i hans fabriker blir ingen mördad.

Inspelningen av Schindler’s List – en till synes horribel utmaning

Schindlers LIst
Foto: United International Pictures.

Schindler's List spelades in på 75 dagar med en blygsam budget på 23 miljoner dollar (43 miljoner dollar i dagens värde, endast marknadsföringen för Avangers: Endgame kostade 200 miljoner dollar). Spielberg har senare betonat att det tekniskt sett inte var en svår film att göra, men att det känslomässigt är den svåraste filmen som han gjort.

Helt i svart och vitt gör Spielberg en enorm ansträngning för att vi ska få komma nära vardagen och sanningen för de som förföljdes, trakasserades och dödades i Kraków, Płaszów och Auschwitz.

– Jag ville skala bort alla fina tricks, linser och kameraåkningar. Jag använde handhållen kamera för första gången. Jag ville skapa en känsla av att vi faktiskt var där när det hände.

Den emotionella tyngden av filmens tema i kombination med att vara den högsta ansvariga för inspelningen blev en påfrestning för Spielberg, som i efterhand berättat att han hade behövt ta lugnande medel ifall hans familj inte hade varit med i Krakow under inspelningen.

Utöver att dramatisera detta antisemitiska folkmord tvingades Spielberg konfrontera den antisemitism han själv utsatts för som barn i USA. Det går att diskutera skiljelinjen mellan passion och besatthet, men vad vi kan slå fast är att det här utan tvekan var en film som Spielberg kände sig manad att driva – han gav den allt han hade.

Det finns ett par anekdoter om arbetet bakom filmen som jag valt ut som jag gärna skulle vilja dela med mig av, eftersom de sig speglar de faktiska svårigheterna i att spela in en film som "Schindler’s List".

  • Flera inspelningsplatser – Schindlers fabrik i Krakow nämnvärd – är platser där det som dramatiseras har ägt rum.
  • Flera överlevare ur det riktiga arbetslägret vid Płaszów fanns närvarande vid inspelningen och vid åsynen av Ralph Finnes i SS-uniform bröt Mila Pfefferber (fru till Poldek) ihop av rädsla.
  • Trots sin roll som regissör blev Spielberg en av de många medarbetarna som inte kunde förmå sig att närvara under inspelningen av scenen där åldrande judiska kvinnor tvingas springa, medan en läkare sekundsnabbt väljer ut vilka som ska in i lägret för att arbete och vilka som inte längre är "användbara".
  • Många av de tyska skådespelarna i filmen som spelar soldater vägrade bära SS-uniform.

Trots att vi som publik till Schindler's List aldrig får höra om attacken mot Pearl Harbour, slaget om Stalingrad eller invasionen av Normandie, blir det klart att krigslyckan vänder för Nazityskland. SS har påbörjat den slutliga lösningen i vilket judar – även romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättningar – inte bara skjuts, utan nu massavrättas systematiskt.

Schindlers beskyddarinstinkt för sina arbetare är nu alltmer uppenbar. Istället för att fly med sin förmögenhet väljer han att köpa ut arbetare som initialt skulle deporteras till Auschwitz. Hejdlöst kedjerökande namnger han sina arbetare som han vill köpa, allt eftersom Stern antecknar de elvahundra namnen på sin skrivmaskin.

– Det kostar mig en förmögenhet, säger han med konstgjord nonchalans och envisas fortfarande med sin inre konflikt och reservation mot de egna känslorna.

Judarna på listan förs nu till Schindlers egna läger och fabrik i Brünnlitz. Här får soldater inte befinna sig inuti fabriken och Göth är ute ur bilden, en mindre symbolisk SS-styrka vaktar istället lägret från avstånd.

Under de sju månader som Schindlers fabrik i Brünnlitz var igång så var det ett mönster av icke-produktion. Under samma tid gjorde han av med miljoner mark för att försörja sina arbetare och muta tredje rikets tjänstemän.

Filmmusiken, som är närvarande hela tiden, börjar nu korrelera med det visuella på ett skamlöst välfungerande vis, och violinisten Itzhak Perlman förtjänar att lyftas fram. Vad John Williams skapar i Schindler’s List tränger in i hjärtat på ett sätt som bara Ennio Morricones musik i Cinema Paradiso i viss mån kan mäta sig med.

Ett slut i tre delar

Axelmakterna har kapitulerat till de allierade, vilket sänds ut på radio över hela världen. SS-officerarna har fått order att döda alla judar, men Schindler övertalar dem att komma tillbaka till sina familjer som män och inte som mördare. Hans auktoritet lyser starkare än den hos SS-Obersturmführer Josef Leipold – spelad av helt rätt skådespelare på plats, Ludger Pistor – som tillsammans med sina män lämnar fabriken utan vidare protest.

1. "Jag gjorde inte nog."

Schindler's List
Foto: United International Pictures.

Efter att SS lämnat arbetslägret behöver även Schindler och hans fru fly Brünnlitz. När allt kommer omkring är han en krigsprofitör och en medlem av Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet som associerat sig med tyska officerare. Alla Schindlers arbetare står uppradade inför hans nattliga sorti. Innan paret beger sig av överlämnar Stern en ring till sin flyende chef, på den står det "Den som räddar ett liv räddar hela världen" på hebreiska.

Det är nu som Liam Neeson placerar sig själv i filmhistorien, med så få ord uttrycks så mycket i en scen som känns i hela kroppen:

– Jag hade kunnat göra mer, säger han, till en början försiktigt.

– Du gjorde så mycket, svarar Stern, men det räcker inte. Insikten väger för tungt. Allt eftersom Schindlers andas allt fortare.

Sterns tillbakadragna och blyga uppträdande är nu förändrat. Han är varm, ler och kan inte nog uttrycka sina känslor mot Schindler. Kontrasten till hans tidigare tillbakadragna sätt är ett grymt bevis på nazisternas avhumanisering av mannen.

Schindler pekar på parets exklusiva Mercedes Benz: "Den här bilen, tio människor", diskuterar Schindler med sig själv medan Stern och hans arbetare ser på. Schindler tar av nålen som suttit intill hans vänstra bröstficka på kavajen. "Det här är guld", säger han. "Två människor till, han [Göth] skulle gett mig två. I alla fall en. En människa till, Stern... För den här...", han släpper nålen på den steniga marken. Tårarna rinner nedför hans kinder, balansen sviktar medan hans arbetare får hålla upp honom så att han inte ska ramla.

När jag först såg den här scenen förstod jag inte varför, varför är han ledsen när han räddat alla dessa människor från död? Inser han inte vilken god människa han är? Varför envisas Spielberg med denna uppvisning av mannens ödmjukhet när vi redan sympatiserar med honom? Det tog ett par år innan jag förstod.

Spielberg och Zaillian föll aldrig in i frestelsen att ge Oskar Schindler den helt konventionella hjälterollen, budskapet är större än en man.

Korrumperad av sin framgång, status och vulgära lyx inser vår ovetande hjälte för första gången att han levt i en värld där priset för en bil motsvarat tio människoliv och en nål av guld ett människoliv. Det är en värld, dikterad av Nazismens strukturella avhumanisering av människor, som han frodats och levt gott i. Det är i detta hastiga hejdå som Oskar ger vika, tvingas släppa den gamla skolans mansideal och gråter.

Det blir hans första och sista verbala kärleksförklaring till sina arbetare, som kramar om honom innan han tvingas lämna dem i natten. Utan att överhuvudtaget se eller erkänna sin humanitära insats går han istället sönder av skam över att han inte räddade fler och som den kalkylerande kapitalist han är inser han att mer naturligtvis kunnat göras.

Efter det ser vi aldrig Oskar Schindler igen.

Speglingen av den ondska som inte alltför länge sedan pågick på platser i Europa skakade om publiken. Schindler’s List blev en av de mest sedda filmerna på bio och vann sju Oscars, bland annat för bästa film. Sanningen som Spielberg ville komma nära i denna, hans allra mest ambitiösa film, enade kritiker och biobesökare i stående ovationer.

2. "Vart ska vi?"

Schindlers list
Foto: United International Pictures.

Judarna vaknar av att en soldat från röda armén proklamerar att de blivit befriade; från sin häst pekar han mot en stad där de kan söka hjälp. Vart de verkligen ska ta vägen i Europa 1945 förblir oklart. Filmen övergår nu till färg efter nära tre timmar av svartvitt.

Den polske filmfotografen Janusz Kamiński strävar och lyckas djärvt matcha bilderna i Schindler’s List med de bevarade bilderna av kriget. Bristen på färg gör inte bara filmmusiken än mer påtaglig, utan gör oss även stundvis osäkra på när filmen är gjord. Vi lämnas helt åt en känsla av tidlöshet.

Spielberg kommenterade själv beslutet:

– Förintelsen var liv utan ljus. För mig är liv förenat med färg. Därför behöver en film som skildrar förintelsen vara i svartvitt.

Vi får nu veta att Amon Göth greps på ett sjukhus i Bad Tölz ett år efter kriget och avrättades i Krakow för brott mot mänskligheten. En del av mig behöver se Göth avrättas. Bevittna hur ondskan slocknar i hans usla ögon och för ett ögonblick förlamas jag av skadeglädje, hat och förakt mot denna djävul i mänsklig form.

Schindler’s List är en av ytterst få filmer där engelska som dialogspråk fungerar mycket väl fastän karaktärerna inte ska föreställa engelsktalande personer, utan uteslutande tyskar och polacker. Språk är mer än en förmåga att kommunicera, det finns känslor och uttryck som inte kan översättas. Trots att berättelserna är anmärkningsvärda och filmerna välregisserade så finns det tyvärr något ihåligt i filmer som Valkyria och Pojken med randig Pyjamas.

Det finns inget annat sätt att säga det på än att Schindler’s List helt enkelt överkommer det här problemet via ett oövervinnerligt manus, skådespel och regi. Det finns inga halvmeningar, inget osäkert, oärligt eller oäkta. Ingens insats - från skådespelare, författare eller annan skapare - visa minsta tecken på att darra.

3. Den som räddar en människa räddar hela världen

Schindler's List
Foto: United International Pictures.

I slutskedet möter vi de sanna överlevarna från Płaszów, de så kallade Schindlerjuden som köptes och räddades ur förintelsen. Tillsammans med skådespelarna som skildrat dem i filmen lägger de stenar på Oskar Schindlers grav – Helen Hirsch, Itzhak Stern, Emelie Schindler, Poldek Pfefferberg med flera. Den känslomässiga upplevelsen är total, närmare sanningen går det inte att komma och de rörliga bilderna blir slutligen mer än en film för dig och mig. Det sista vi ser är Liam Neeson som lägger en röd ros på gravstenen.

Ett år efter premiären grundade Spielberg Shohastiftelsen, som arbetar med att samla in brev, dokument, fotografier föremål och att fånga vittnesmål från överlevare, vittnen och anhöriga från förintelsen genom intervjuer och dokumentation – en verksamhet i stort finansierat av filmintäkterna.

Stiftelsen och dess arbete är talande för integriteten bakom Schindler’s List. Det här var aldrig en film driven av vinstintresse, vilket jag – utan att ge mig in i en hopplös kulturdebatt om vad film är eller bör vara – vill ge Spielberg den varmaste av eloge för. Det här var hans allra mest briljanta stund.

Det finns mer än 6 000 ättlingar från Schindlerjudarna. Strödda över hela Europa finns tusentals och åter tusentals övervuxna och bortglömda judiska begravningsplatser.

Det är tacksamt att Schindler’s List blev ett cinematiskt mästerverk, men det är knappast en tillfällighet. Spielberg gav filmen allt han hade: all sin talang, sin kunskap, sina knep och hela sin kreativa förmåga. Allt för att aldrig tillåta förintelsen enbart bli en fotnot i historien.

Närmare 83 år efter kristallnatten behöver synagogor i Sverige skyddas av vakter, galler och kameraövervakning. Den helt öppna antisemitismen i islamistiska miljöer relativiseras i vår ängslighet med att "inte dra alla muslimer över en kam". Nazisters rätt att marschera på första maj – en icke-diskussion i flera andra länder – blir i Sverige givetvis en evig filosofisk debatt om yttrandefrihet. Förintelsens särställning som en historiskt unik händelse i människans grymma historia utmanas av postkoloniala och antirasistiska teoretiker, som tanklöst menar att shoah i ljuset av slavhandel och kolonialtidens brott inte är något undantag i historien. Antisemitiska konspirationsteorier från höger till vänster flödar på internet. Ett ständigt Israelhat.