Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Superhjältar

Vi måste prata om felet superhjältefilmer gör

Fredrik Edström | Krönika
28 november 2021
Fredrik Edström | Krönika
28 november 2021

Jag är trött på att inte kunna sjunga med i heroiska dängor längre!

Idag tar jag ett dyk ner i superhjältemusik och ställer mig frågan: vad har hänt med alla ikoniska superhjälte-teman?

Jag har en bekännelse: jag är beroende av superhjältefilmer. Mitt missbruk började i tidig ålder och har ökat exponentiellt för varje varv jorden roterat kring vår livsbringande sol. Idag har jag helt övergivit min strävan att tillfriskna, istället omfamnar jag min sjukdom och låter superhjältarna äta upp min själ inifrån. Än så länge fungerar det ganska bra. 

Dessvärre har mina gnäll-motorer börjat gnissla på sistone. Jag vill verkligen inte låta som den konservativa gubbstrutt jag är, men seriöst, vad har hänt med superhjältefilmens en gång så ikoniska musik? Jag är nog inte ensam om att kunna nynna på Danny Elfmans odödliga Batman-marsch i sömnen eller kaxigt triumfera med John Williams klassiska Superman-theme.

Jag ställer mig frågan, i dagens superhjälte-täta tidsålder, hur låter egentligen Iron Man? Till vilka toner swingar Thor sin hammare och vilka ackord brassar egentligen i takt till Aquamans vågskvalp? Fråga inte mig, trots upprepade tittningar har jag inte en aning.

Nu vill jag inte spotta ilskt mot fantastiska kompositörer och påstå att det har med sjunkande kvalité att göra, för det tror jag faktiskt inte. Är det måhända en volym-fråga? Att det bombardemang av superhjälte-filmer de senaste åren fått det audionoma landskapet att flyta ihop? Kanske. Marvels cinematiska universum har spottat ut 27 filmer sen starten på 2008 och DC:s cinematiska resa började 1978 med nyss nämnda Superman.

Lägg dessutom till Sonys och Fox separata Marvel-universum och en hel drös med TV-serier och du får en hel del truddelutter att hålla reda på. Kanske lyckades dåtidens superhjälte-teman etsa sig fast för att det helt enkelt inte fanns lika mycket rök att skingra sig genom? Jag vet inte, men det är en hypotes. 

Detta är ett högst subjektivt ämne. Jag kan inte presentera några objektiva eller mätbara fakta på att dåtidens superhjälte-teman faktiskt var mer ikoniska. Det gäller att vara källkritisk, även när du läser en filmskribents högst röriga och ofiltrerade tankar. Är det faktiskt så att tiden har gått mig förbi? Är jag för gammal för att ikoniska soundtrack ska kunna brännas fast på mina gråa hjärnhalvor? Det kan mycket väl vara så att den yngre generationen utan problem kan nynna på Iron Man eller Thors musikaliska teman, men jag är inte allt för säker.

Nåja, helt musikaliskt förtappade är vi faktiskt inte. Två moderna superhjälte-motiv kan jag faktiskt frammana ur mitt förkalkande minne: Alan Silvestris Avengers-tema och Hans Zimmers Wonder Woman-tema kan jag, efter en hel del försök, sjunga på. Tiden för ikoniska superhjälte-motiv är alltså inte helt förbi, men hur kan enbart två kompositioner av hundratals lyckats etsa sig fast? Vad beror detta på?

Jag saknar tiden när jag kunde sjunga med när Batman gled genom fönsterrutor i en heroisk entré. Därför ställer jag återigen frågan: hur låter egentligen Iron Man och Thor? 

 

NÄSTA ARTIKEL