Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Våldtäkt ska inte vara ett dramatiskt redskap

Våldtäkt ska inte vara ett dramatiskt redskap

Edward Langert Wikström | Krönika
19 maj 2021
Edward Langert Wikström | Krönika
19 maj 2021

Den kommersiella filmindustrins porträttering av sexuellt våld.

Sexuella övergrepp måste sluta användas som ett knep för dramatisk effekt – Filmtopps krönikör har tröttnat på hur ansvarslöst våldtäkt tenderar att skildras på film.

I en intervju med Variety 2018 berättade Keira Knightley att hon föredrar kostymfilm framför samtida draman, eftersom den kvinnliga karaktären nästan alltid blir våldtagen i det sistnämnda.

– Jag tycker alltid det är något osmakligt med hur kvinnor porträtteras [i samtida dramafilm], medan jag alltid finner inspirerande karaktärer i roller jag erbjuds i historiska produktioner.

Knightleys ord om den slarviga gestaltningen av våldtäkt i Hollywood kom bara några månader efter artikeln i The New York Times som skulle komma att fälla filmproducenten Harvey Weinstein för flertal brott och utlösa #MeToo-vågen.

Marlon Brando and Maria Schneider I 'Last Tango in Paris'. Båda skådespelare ska ha upplevt obehag av delaktigheten i den kontroversiella filmen från 1972. Foto: United artist

I Hollywoodfilmer – men även i svenska filmer – är det inte ovanligt att sexuella övergrepp närvarar i filmen utan någon särskild anledning. Själva våldtäkten används snarare som ett verktyg för att göra en storyline mer intressant. Våldet porträtteras ofta slarvigt och hastigt, samtidigt som övergreppet i sig sällan blir en del av filmens huvudmotiv.

Lärdomar om skam, tystnadskultur, skuld eller strukturer finns sällan, utan våldtäkten stannar vid att vara ett dramaturgiskt redskap använt – av överväldigande manliga regissörer – för att väcka känslor.

När vi ser våldtäkt på film väcks starka känslor inom oss. Ilska, sorg, trauma och slutligen en stark vilja att se rättskipning eller hämnd. Det är självklara känslor att känna, men väldigt enkla sådana för en regissör att väcka.

Våldtäkt är en verklighet för brottsoffer. Att porträttera detta trauma – endast för att röra upp känslor utan att det tillför någonting annat – är Hollywood i sin fullständigt likgiltiga osmaklighet.

Att bli arg på en våldtäktsman på film är enkelt, men har någon seriös debatt eller självrannsakan väckts i filmen? Har övergreppet tilldelats den uppmärksamhet det förtjänar eller har det sexuella våldet enbart använts som ett spektakel för dramatisk effekt?

Det finns såklart undantag. Exempelvis filmer som Joel Schumachers A Time to Kill, där övergreppets efterföljder faktiskt utgör hela filmen, eller Lukas Moodysons Lilja 4 Ever, där vi utan filter får följa ett offer för den internationella människohandelns våld. Men dessa filmer är tyvärr droppar i havet av de otaliga produktioner där målande våldtäktsscener (Sudden Impact, Jägarna, Georgia Rule, Kill Bill) gång på gång berättigas med sensmoral som svepskäl.

Visserligen finns det filmer – äkta sådana – där jag kan acceptera att självändamålet bara är att skapa ilska, men då med en klimaxartad hämnd. I vår samtid är det tillfredsställande att se Lisbeth Salander, i Män som hatar kvinnor, slå en förövare i huvudet med en golfklubba, eller att se Liam Neeson, i Taken, mot alla odds leta upp varenda en av människohandlarna.

Ilskan är befogad och det finns i alla fall någon typ av motiv, hur aggressivt det än är – vilket inte kan sägas om många produktioner där motiven är mycket oklara.

Ett evigt anklagande för att vilja censurera.

YouTube-trion JLC:s nya serie Pappas pojkar hade premiär på Discovery+ den 6 december förra året och på sociala medier väcktes ilska och avsky mot en scen där en av karaktärerna pratar om att ”fingra” en tjej som ligger utslagen av alkohol efter en utgång.

På Instagram svarade Carl Demán på kritiken:

– Jag beklagar verkligen att klippet jag la ut i söndags har skapat upprörda känslor.

Vidare skriver Demán att karaktärens beteende inte är något som han eller skaparna ställer sig bakom.

Vilka känslor ville man egentligen väcka i Pappas pojkar? Knappast någon ilska, det är primärt en komedi och därför kan vi stryka någon seriös tankeställare.

Så vad ville de säga? Antagligen lika lite som Simon Gärdenfors ville säga med sin låt ”Knulla Barn”, vars kontrovers gjorde låten framgångsrik och låtskrivaren förmögen.

Det enda som är mer tröttsamt än den här typen av skämt och gestaltningar är hur löjligt snabbt man blir anklagad för att vilja censurera. Så fort man yttrar kritik står plötsligt hela yttrandefriheten på spel och hypotetiskt får man både Rousseau och Voltaire emot sig – som om hela deras existens gick ut på att försvara rätten att dra våldtäktsskämt och att få tjäna pengar på det.

Vad är film? Film, som all konst, är försök till att komma nära en sanning. Grymma och bestialiska handlingar behöver kunna gestaltas, hur känsliga de än är. Scener i en film kan vara uttryck för konstens skull, men att inkonsekvent använda sexuella övergrepp för dramatisk effekt – i en filmindustri starkt präglad av ekonomisk vinst snarare än av konst – är värt att kritisera.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

VIDARE LÄSNING:
Harvey Weinstein dömd
Toby Johnson kastas ut ur Paradise Hotel