Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Clint Eastwood som Mannen utan namn i Den gode, den onde, den fule. Foto: Produzioni Europee Associate.

DJUPDYKNING: Den gode, den onde, den fule (1966)

Andreas Ziegler
Andreas Ziegler | Krönika
11 september 2022
Andreas Ziegler
Andreas Ziegler | Krönika
11 september 2022

En av tidernas mest hyllade filmer

"Den gode, den onde, den fule" från 1966 är en av tidernas mest hyllade filmer. Kan en italiensk western om tre revolvermän som tar upp jakten på en begraven skatt verkligen vara så bra? Det korta svaret är ja. Den här krönikan, skriven av Filmtopps vanligtvis gnälligaste skribent, är det långa svaret.

"Den gode, den onde, den fule" är en italiensk så kallad spaghettiwestern som kom ut 1966. Filmen sågs som fulkultur av många samtida kritiker. Den magnifika westernfilmen blev dock snart en klassiker och är med på många listor över tidernas bästa filmer. I skrivande stund ligger den på 10:e plats på IMDb:s lista över filmer med högst användarbetyg. När Quentin Tarantino, som inte bara är en hyllad filmmakare utan även är känd för sin breda och djupa kunskap om filmer av alla de slag, får frågan om vilken den bästa filmen genom tiderna är, svarar han ofta just Den gode, den onde, den fule.

 Men är filmen verkligen så bra? Det korta svaret är ja. Denna djupdykning är det långa svaret.

Clint Eastwood och Eli Wallach i Den gode, den onde, den fule. Foto: Produzioni Europee Associate.
Foto: Produzioni Europee Associate.

Den stående favoritfilmen

Jag kommer inte riktigt ihåg hur gammal jag var när jag såg "Den gode, den onde, den fule" från 1966 för första gången, men jag kan inte ha varit mer nio år gammal, vilket alltså var runt 1993. Det betyder att filmen redan hade 27 år på nacken. Nu kanske det låter som att jag var en konstig nioåring, men sanningen är att jag var som de flesta andra nioåringar när det kom till filmsmak. Jag tyckte om actionfilmer från det senaste decenniet. Men Den gode, den onde, den fule hade något jag inte riktigt kunde sätta fingret på som resulterade i att jag såg om den några gånger när jag var liten.

När jag blev äldre blev den en favorit. Jag började studera filmvetenskap på universitet direkt efter gymnasiet när jag var 19 år gammal. Jag hade många diskussioner om film med mina kurskamrater; det är halva anledningen till att läsa filmvetenskap, tycker jag (den andra halvan är att det gör mig väl lämpad för att skriva för sidor som Filmtopp; det finns inte vidare många karriärmöjligheter för filmvetare). Många filmfantaster säger att de inte kan välja en favoritfilm. För det är ju svårt att välja en favorit. Jag och mina kurskamrater läste filmvetenskap tillsammans under ett år, vilket gjorde att vi verkligen fick göra en djupdykning i vår filmsmak och dessutom tillfälle att utveckla den. Det var någon gång under detta år som jag insåg att Den gode, den onde, den fule är min favoritfilm. Jag kunde fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att en gammal spaghettiwestern-rulle slog alla andra filmer jag någonsin hade sett.

Idag är jag 37 år gammal. En av många fördelar med att skriva för Filmtopp är att jag får utrymme att fundera mycket kring film och skriva ner mina reflektioner i filmkrönikor (tack, Eric, Axel och Sebastian!). Detta har lett till att jag har reflekterat en del kring Den gode, den onde, den fule de senaste åren. Och jag har fått en rad insikter om varför det är den bästa filmen jag någonsin har sett (hittills i alla fall).

Det jag har kommit fram till är att "Den gode, den onde, den fule" har många fantastiska aspekter som, när de sätts samman, gör det till ett utomordentligt mästerverk. Jag frågade Filmtopps chefredaktör, Eric Diedrichs, om det skulle vara intressant att publicera en väldigt lång krönika om en enskild film. Det tyckte han. Så nu kör vi.

Det ska tilläggas att jag har läst en hel del om "Den gode, den onde, den fule", så det är inte som att allt i denna krönika är mina egna slutsatser, men ett och annat som jag skriver om här är min egen analys (sedan har säkerligen någon annan kommit fram till exakt samma sak tidigare).

Denna krönika innehåller spoilers, men de kommer rätt långt ner och jag kommer att varna innan de dyker upp. Ni missar inget annat viktigt om ni slutar läsa vid varningen.

Vi börjar från början.

Enkel handling med ett antikrigsbudskap

Mannen utan namn och Tuco låtsas vara sydstatssoldater för att ta sig genom krigszoner. Det funkar inte vidare bra. Foto: Produzioni Europee Associate.
Mannen utan namn och Tuco låtsas vara sydstatssoldater för att ta sig genom krigszoner. Det funkar inte vidare bra. Foto: Produzioni Europee Associate.

Handlingen i "Den gode, den onde, den fule" är väldigt enkel på ytan. Tre revolvermän tar upp jakten på en skatt som är begravd på en kyrkogård. De tre revolvermännen är alltså titelkaraktärerna. Mannen utan namn (Clint Eastwood), som kallas "Blondie" under filmen, är den gode. Han är en tystlåten och mystisk prisjägare som försörjer sig på att blåsa olika byar på pengar genom att rädda livet på de efterlysta män han fångar just som de ska hängas, så att han kan tjäna pengar på samma sätt med samma bandit i nästa stad. Den brutala revolvermannen som är känd som Angel Eyes (Lee van Cleef) är den onde. Han är en sorts lönnmördare som är hänsynslösheten personifierad. Tuco (Eli Wallach) är den fule. Han är en mexikansk bandit vars lista av brott är lika lång som en inköpslista inför julafton när hela tjocka släkten ska komma på besök.

Handlingen utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Så medan konflikten mellan nord och syd resulterar i ett stort antal dödsfall på båda sidor och lamslår stora delar av landet, är de tre brutala revolvermännen på jakt efter en skatt. Det känns egentligen lite löjligt. Dessutom är det inte som att de har det särskilt lätt. De måste korsa en öken, där en av dem nästan dör av uttorkning. De överlever att bli tillfångatagna när de misstas för soldater, vilket resulterar i att en av dem blir brutalt misshandlad. De måste även ta sig igenom en oerhört blodig krigszon. För att inte tala om det faktum att de tre inte direkt litar på varandra och hela tiden måste försöka överlista varandra, vilket är ett väldigt farligt spel.

Det känns som att karaktärernas prioriteringar är upp-och-ner-vända. Hur kan de ge sig ut på en så farlig skattjakt när ett krig som avgör hela nationens framtid rasar omkring dem?

Saken är den att när de tre männens motivation sätts i kontrast till en blodig konflikt som resulterar i att många unga män dör, till synes helt i onödan, känns det som att titelkaraktärerna har ett vettigt mål. I slutet av soldaternas resa väntar en grund grav. I slutet av revolvermännens resa väntar en grav full av guld. I den kontexten känns de tre männens prioriteringar vettigare (men kanske inte så mycket sundare). Det hela ställs på sin spets när Mannen utan namn iakttar ett blodigt slag och säger:

"I’ve never seen so many men wasted so badly."

Och det kommer från en man som dödar för pengar.

En genredefinierande filmserie

Clint Eastwoods skäggväxt varierar genom filmen, eftersom hans karaktär inte rakar sig. Foto: Produzioni Europee Associate.
Clint Eastwoods skäggväxt varierar genom filmen, eftersom hans karaktär inte rakar sig. Foto: Produzioni Europee Associate.

"Den gode, den fule" är faktiskt en slags uppföljare. Den italienska regissören Sergio Leone gjorde tre filmer med Clintans ponchoklädda revolverman utan namn. Först gjorde han För en handfull dollar (1964), som är en nyinspelning av Akira Kurosawas samurajfilm Yojimbo (1961). Därefter gjorde han För några få dollar mer (1965). Slutligen gjorde han Den gode, den onde, den fule. Tillsammans brukar filmerna kallas Dollartrilogin. De är egentligen bara sammankopplade av Eastwoods karaktär och kan ses i vilken ordning som helst.

Filmerna är främst inspelade i Spanien. Många i filminspelningsteamet och många av birollsskådespelarna är italienare. Detta gjorde att nån lustigkurre kallade filmerna för spaghettiwesterns. De sågs länge som fulkultur. Detta beror på att Leone bröt i princip alla regler som amerikanska westerns följde.

I amerikanska westerns var hjältarna alltid rena, renrakade och rättrådiga. De kunde vara brutala män, men de sköt aldrig först. Skurkarna var raka motsatsen; de var ovårdade och giriga och dödade oskyldiga för att de var onda.

I Leones filmer är karaktärerna ovårdade och drivs inte direkt av en finslipad moralisk kompass. Det finns egentligen ingen hjälte i filmerna. Mannen utan namn dödar inte oskyldiga, men han lurar ibland sina motståndare och har inga problem alls med att skjuta först. Dessutom drivs han ofta av ett vinstsyfte; det kan inte riktigt dras så långt som att han är girig, men det är inte heller som att han kan beskrivas som godhjärtad.

Så när Leones filmer kom ut fick de väldigt dålig kritik av den samtida amerikanska kritikerkåren. Saken är den att publiken så klart sket fullständigt i kritikerkåren. Filmerna nådde stora framgångar.

Filmerna kom dessutom ut under en period när den amerikanska produktionskoden började bli förlegad. Produktionskoden var en uppsättning regler som alla amerikanska filmer behövde följa för att kunna distribueras i USA. Dessa regler innefattar bland annat att svordomar inte får användas och att våldet inte får vara för grafiskt. En hög moral var också viktig; kriminella och onda handlingar fick aldrig löna sig i slutändan. Leones filmer bröt mot samtliga av dessa regler.

Filmernas popularitet gjorde att Hollywood började inse att de var tvungna att ändra systemet. 1967 började Hollywood använda åldersgränserna som används än idag.

Leones stilbildande filmer resulterade dessutom i en subgenre som brukar kallas ”revisionist western” som, liksom Leones filmer, ifrågasatte de gamla westernfilmernas klara uppdelning av gott och ont. Revisionist western är en genre som anammades av många amerikanska regissörer, vilket ledde till en rad filmer som idag ses som klassiker. Det vilda gänget, regisserad av Sam Peckinpah, och Butch Cassidy and the Sundance Kid, som båda kom ut 1969, är två nämnvärda exempel. Clint Eastwood gjorde upp med alla myter han hade byggt upp i De skoningslösa från 1992.

Det var inte alla som uppskattade hur westerngenren förändrades. John Wayne var de klassiska westernfilmernas största stjärna. När han skulle spela in en film som kom ut efter Leones filmer kom ut blev han instruerad att skjuta först i en scen. Han vägrade först, eftersom han spelade filmens hjälte. Och hjältar skjuter inte först. Då gjorde någon misstaget att påpeka att Clint Eastwood sköt först i sina filmer. Det tyckte han inte om. Faktum är att han inte förstod filmerna alls och tyckte att Eastwood besudlade genren. I och med att John Wayne gjorde westerngenren stor på sitt sätt under 30 år kan jag förstå att han kände sig lite beskyddande. Men John Wayne var också en utomordentligt tråkig och dålig skådespelare. Så min kommentar till det hela blir: Synd för dig, John.

Eli Wallach är enastående

"When youre supposed to shoot, shoot. Don't talk." Foto: Produzioni Europee Associate.
"When youre supposed to shoot, shoot. Don't talk." Foto: Produzioni Europee Associate.

Internet Movie Database, det vill säga imdb.com, har all information en filmälskare kan önska sig. Utöver att ha en sammanfattning av filmers handling och en lista över alla som har medverkat i produktionen, finns det även en trivia-sektion för många av filmerna. Här listas intressant fakta om filmerna. En av de mest intressanta sakerna som listas för Den gode, den onde, den fule är att det är den film med högst användarbetyg som inte blev nominerad till en enda Oscar. Anledningen till detta är alltså att de samtida kritikerna och även branschfolket som sköter nomineringarna tyckte att filmen var fulkultur.

Själv tycker jag att filmen förtjänade att vinna i kategorierna bästa film, bästa foto, bästa musik, bästa regissör och bästa manliga biroll. För Eli Wallach är verkligen så bra i "Den gode, den onde, den fule".

Lee van Cleefs och Clint Eastwoods karaktärer är rätt typiska arketyper. Angel Eyes är en hänsynslös revolverman som gör vad som helst för att nå sitt mål. Mannen utan namn är som en ljusare variant av Angel Eyes. De är två hårda jävlar som representerar två sidor av samma mynt. Det är rätt talande att de tillskrivs egenskaper som brukar sättas i relation till varandra, det vill säga det goda och det onda.

Den fule är ett epitet som inte riktigt passar in i sammanhanget egentligen. För att vara tydlig handlar det inte om att Tuco är fysiskt oattraktiv, utan om hans personlighet. Han är en bandit som, liksom sina två motståndare, gör vad som helst för att nå sitt mål. Han är girig, hämndlysten och brutal. Han är också den enda av titelkaraktärerna som fördjupas under filmens gång. Vid ett tillfälle träffar han sin bror, Pablo (Luigi Pistilli). Vi får veta en del om hans familj och varför han blev bandit. Det är en väldigt känslomässig scen där vi får veta att Tuco alltid har behövt se efter sig själv, vilket har resulterat i en hänsynslös och girig personlighet.

Till skillnad från de andra titelkaraktärerna, som är rätt rigida och går en någorlunda rak linje mot ett mål, är Tuco kaotisk och impulsiv, vilket är vad som styr mycket av handlingen. Efter att ha vandrat ungefär 10 mil genom öknen utan något vatten anländer han till en liten by. Först dricker han lite vatten. Istället för att hitta någonstans att vila, går han direkt till närmaste vapenhandel för att hitta ett vapen som han kan utkräva sin hämnd med. Sedan rånar han ägaren till vapenbutiken och stoppar öppet/stängt-skylten i hans mun.

Sergio Leone hade aldrig ett vidare stort fokus på dialog i sina western-filmer. Tuco är ett stort undantag. Jag tror Eli Wallach har lika många repliker som resten av skådespelarna tillsammans. Wallach får verkligen visa upp ett brett register. Tuco är en rätt charmig bandit, som försöker prata sig in och ut ur de flesta situationer, med blandad framgång. Han skrattar mycket, men har minst lika nära till ilska. Det är underbart att se hans nakna ilska när han, gång på gång, blir överlistad av Mannen utan namn.

Han är dessutom en rätt så filosofiskt lagd bandit. Hans livsfilosofi reflekterar epitetet han har i filmen; den är rätt ful, men också väldigt träffande och ofta underhållande, allt på samma gång. En personlig favorit, som säger en hel del om hur medveten han är om sin egen bräckliga existens är:

”When that rope starts to pull tight, you can feel the devil bite your ass!”

Wallach är anledningen till att "Den gode, den onde, den fule" inte bara är en spännande, snygg och tänkvärd film, utan även en underhållande sådan. Han förtjänade, som sagt minst en nominering för bästa manliga biroll.

Tidernas bästa filmmusik

De tre titelkaraktärerna har i princip samma ledmotiv, men med lite olika variationer. Den ondes ledmotiv går i moll. Foto: Produzioni Europee Associate.
De tre titelkaraktärerna har i princip samma ledmotiv, men med lite olika variationer. Den ondes ledmotiv går i moll. Foto: Produzioni Europee Associate.

Det finns ett antal välkända filmkompositörer. John Williams gjorde bland annat musiken till Hajen, Star Wars-filmerna och Jurassic Park. Hans Zimmer är kanske den kompositör som är mest välkänd för den samtida publiken; han har till och med konserter där han framför musiken från filmer som Pirates of the Caribbean, The Dark Knight och Gladiator.

Jag tycker dock att det inte finns någon som slår Ennio Morricone, som har gjort musiken till samtliga av Sergio Leones westernfilmer. Den italienske kompositören använde ovanliga instrument och bitvis riktigt underliga tekniker för att komponera sin musik. Bra filmmusik ska förstärka känslorna som filmen försöker frammana. I mitt tycke finns det ingen som är bättre på detta än Morricone.

Ledmotivet till "Den gode, den onde, den fule" är ett bra exempel. Utöver en vanlig orkester förekommer även ett melodiskt skri och en herrkör som inte sjunger någon text utan endast framför en melodi.

Musiken i "Den gode, den onde, den fule" ger, tillsammans med det magnifika fotot av vidsträckta öknar, övergivna städer och dramatiska konflikter, filmen en episk tonalitet. De tre männen är inte bara inblandade i en skattjakt, de är inblandade i en episk skattjakt som äger rum mot ett krigs episka bakgrund.

Den episka känslan når sin kulmen i filmens upplösning. Men vi kommer till den.

Spännande stillhet

Stillheten bryts när Tuco hoppar ut genom ett fönster. Foto: Produzioni Europee Associate.
Stillheten bryts när Tuco hoppar ut genom ett fönster. Foto: Produzioni Europee Associate.

Jag kollar en del video-essäer på YouTube. I en sådan video var det en youtuber som jämförde hur Michael Bay och David Fincher använder kameran.

Michael Bay är mest känd som en rätt talanglös regissör, som tycker att mer alltid är bättre i filmer som "Transformers", "Armageddon" och "6 Underground". Vid en analys av Bays kameraspråk är det väldigt tydligt att Bay nästan verkar vara rädd för stillhet. Hans kamera rör sig i varenda scen. Det är även alltid rörelse i bild. Det är därför hans filmer känns som en berg-och-dal-bana konstruerad av en talanglös och psykotisk arkitekt; det är fullt ös medvetslös hela tiden. Det blir desto mer problematiskt för att Michael Bay inte lägger vidare mycket energi på att faktiskt berätta en historia, vilket är vad spelfilmsformatet handlar om.

David Fincher, känd för filmer som "Se7en", "Fight Club" och "Zodiac", är, å sin sida, känd för att använda statiska kameror, det vill säga kameror som inte rör sig. Fincher har inga som helst problem med att filma stillastående objekt, som tomma stolar. Detta gör att vi i publiken får tid på oss att koncentrera oss mer på berättelsen.

Sergio Leone får nästan Fincher att verka otålig i sammanhanget. Leone lyckas skapa spänning med stillhet. Han kan ha scener där män (Bechdel-testet klarar inga av hans filmer, skulle jag tro) är helt stilla och ändå bygga upp spänning. Det är spänning vi i publiken känner i hjärtat. Det är denna fingertoppskänsla som gör att Leone knappt behöver dialog. Faktum är att filmens första tio minuter inte innehåller någon dialog.

Stillhet och folk som inte pratar kanske inte låter så spännande, men på de där tio minuterna har stillheten brutits ett par gånger, vilket har resulterat i att tre personer har blivit ihjälskjutna och två av filmens huvudkaraktärer har presenterats så att vi förstår vad de är för sorts män.

I NÄSTA STYCKE ÄR DET DAGS FÖR SPOILERS

Allt kommer samman i upplösningen

Musiken, foto och stillheten kommer samman för att bilda ren filmmagi i slutet av filmen.
Musiken, foto och stillheten kommer samman för att bilda ren filmmagi i slutet av filmen.

Sergio Leone var alltså en vansinnigt effektiv regissör. Den gode, den onde, den fule är en väldigt lång film med sina två timmar och fyrtio minuter. På denna tid hinner Leone med att bygga upp rivalitet mellan två karaktärer, ta oss genom krigets fasor och ta med oss på en skattjakt.

Filmen bjuder på många spännande sekvenser och våra karaktärer får genomlida mycket för att äntligen komma fram till Sad Hill Cemetery, där guldet ligger i en grav. Den stora frågan är om Leone verkligen har ånga kvar att ge oss ett slut som är värdigt resten av filmen. Det hade han sannerligen. De sista tjugo minuterna av Den gode, den onde, den fule är ren filmmagi rakt igenom.

Tuco är den första att komma fram till kyrkogården, som har en episk känsla i sig. Det är en vidsträckt kyrkogård, som verkar ligga i världens utkant. Trots att ett stort slag ägde rum bara några hundra meter längre bort dagen innan, känns det verkligen som att vi har nått en plats som är bortglömd av resten av mänskligheten. För Tuco är helt ensam i det stora öppna området. Han tittar ut över de tusentals gravarna. Trots att det är en rätt dyster bild av krigets offer, fylls Tuco av glädje när han börjar springa längs gravarna och leta efter graven där guldet ligger begravt.

Även Ennio Morricone har sparat lite krut till slutet av filmen. Musikstycket Ecstacy of Gold är till och med mer episkt än fotot. Under tre minuter får vi följa den mexikanske banditens framfart genom kyrkogården. Vi glömmer snart att det är gravar och kan inte annat än fröjdas med Tuco.

En films upplösning är stunden då allt ställs på sin spets. Om regissören har gjort sitt jobb rätt kommer vi i publiken att känna oss belönade. När Tuco rusar fram genom kyrkogården, ackompanjerad av Morricones mästerliga musik, känner jag mig lika belönad varje gång; jag känner, liksom Tuco, guldets extas ända in i ryggmärgen.

Men Leone nöjer sig inte där. Bara några minuter senare är det dags för en duell mellan de tre männen. Morricone bjuder nu på ett stycke som heter Il Triello (”Trion”), som byggs upp långsamt, bland annat med hjälp av en dramatisk trumpet.

Det mest fantastiska med denna sekvens är att det är över fyra minuter från det att duellen kan sägas inledas till det att ett skott avfyras. Under dessa fyra minuter står de tre männen nästan helt stilla. Leone klipper i takt med musiken, vars intensitet höjs. Till slut bryts stillheten av ett skott och Mannen utan namn går segrande ur konflikten.

En lysande slutkläm

Det går inte riktigt som Tuco hade tänkt sig. Foto: Produzioni Europee Associate.
Det går inte riktigt som Tuco hade tänkt sig. Foto: Produzioni Europee Associate.

I somliga filmer som handlar om skattjakter får hjältarna gå hem tomhänta, då sensmoralen är att materiella ting inte är lika viktiga som de verkar. Jag tänker då särskilt på Indiana Jones-filmerna, där Indy går hem tomhänt i tre av fyra filmer. Det funkar i några av filmerna, men jag måste erkänna att jag känner mig lite lurad på konfekten (den fjärde filmen, Kristalldödskallens rike, har ett så pretentiöst slut att jag vill spy).

I "Den gode, den onde, den fule" får Mannen utan namn och Tuco faktiskt guldet i slutändan. Leone lägger dock till en slutkläm som är perfekt för filmen. Tuco och Mannen utan namn har varit i luven på varandra under hela filmen. Mannen utan namn lämnar Tuco ute i öknen, med tio mil till närmaste by. Sedan tvingar Tuco sin rival att gå genom en ännu värre öken, vilket nästan resulterar i att Mannen utan namn dör.

Mannen utan namn har inte glömt Tucos behandling av honom. Så när han har överhanden på slutet, tvingar han upp Tuco på ett kors med en snara runt halsen. För att göra det hela värre, tar han bara med sig hälften av guldet. Så Tuco kan faktiskt se sitt guld medan han står där och vinglar på korset med händerna bakbundna och en snara runt halsen.

Mannen utan namn lever upp till epitet den gode, då han bara skjuter av snaran, så att Tuco faller ner från korset med ett skrik. Tuco borde vara glad att leva. Och han har dessutom hälften av guldet, vilket borde göra honom ännu gladare. Men han är inte glad. Han är rosenrasande. Filmens sista replik är Tucos ilskna svärande.

Jag vet inte om jag är skadeglad, men av någon anledning blir jag glad av Tucos ilskna skri.

Fast min glädje kan ju också bero på att det är en lysande slutkläm på tidernas bästa film.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL