Nu på bio

Det senaste på biofronten!

The Mandalorian (Pedro Pascal) går över en slätt. Foto: Disney+

Andreas hyllar The Mandalorian

  • Disney+
Andreas Ziegler | Krönika
05 januari 2021
Andreas Ziegler | Krönika
05 januari 2021

Hur The Mandalorian blåste liv i min kärlek till Star Wars.

"The Mandalorian" kom äntligen till Sverige i slutet av 2020. Hajpen var stor kring serien, som utspelar sig i Star Wars universum. Det är få serier som lyckas leva upp till sin hajp. "The Mandalorian" är ett undantag. Inte ens Filmtopps gnälligaste skribent kan förneka detta.

Denna krönika är både för er som har sett "The Mandalorian" och ni som funderar på att se den.

För den senare gruppens skull kommer jag försöka hålla denna krönika någorlunda spoilerfri. Därför kommer jag bland annat hålla mig till benämningar som ”Mando” och ”The Child” istället för alternativa benämningar.

"The Mandalorian" hade premiär 2019 på Disney+. Vi i Sverige fick ju dock vänta ett år på att få streamingtjänsten. Vi som lydigt väntade på att Disney+ skulle komma till Sverige hörde om hur bra serien var och såg ett antal memes med ”Baby Yoda”.

MER LÄSNING: Star Wars-filmerna rankade från sämst till bäst!

Jag betalade för en helårsprenumeration till rabatterat pris. Så fort jag hade betalat undrade jag om jag skulle ångra detta beslut. För jag är inte ett jättestort fan av Marvel. Jag är visserligen ett fan av Star Wars, men jag har de första sex episoderna, Rogue One och Solo på DVD. Å andra sidan såg jag fram emot att se de gamla Disney-serierna igen. Fast är det verkligen värt 600 kronor under ett år? Mycket hängde alltså på The Mandalorian.

Jag var dessutom en smula skeptisk till "The Mandalorian" innan jag hade sett serien. De två främsta skälen till detta är att Disneys hantering av Star Wars har varit skakig och att jag alltid har haft en viss avsky för mandalorianer (ni får ursäkta om böjningen är felaktig).

Den nya trilogin är avskyvärd.

Så här sammanbitna var rebellerna i Rogue One, innan de ens fått uppleva att det fanns hopp. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.
Så här sammanbitna var rebellerna i Rogue One, innan de ens fått uppleva att det fanns hopp. Foto: Disney.

Jag avskyr uppföljartrilogin (episod VII-IX). The Force Awakens är en blek kopia av A New Hope (episod IV). Imperiet har bytt namn till The First Order. I övrigt är fienden i mångt och mycket densamma. Det gör att det känns lite som att hjältarnas ansträngningar i originaltrilogin (episod IV-VI) var poänglösa, eftersom de inte lyckades göra saker och ting bättre.

I The Last Jedi fortsätter Disney att nedmontera originaltrilogin, då vi bland annat får stifta bekantskap med en Luke Skywalker som är en bitter eremit, som inte verkar ha byggt upp jediorden; jag antar att The Return of the Jedi refererar till en enstaka jediriddare. Och vem FAN var egentligen Snoke? Och hur hamnade han i den där fula tronen? The Rise of Skywalker spottar både nya och gamla fans rakt i ansiktet genom att klämma in en gammal skurk i slutet. Fy fan, säger jag bara. Jag har hört att Disney funderar på att plocka ut hela uppföljartrilogin ur Star Wars kanon (=den röda tråd som kopplar samman allt i Star Wars universum). Gör de det, kan jag börja fundera på att förlåta dem för vad de gjorde mot filmserien.

Disney har dock även producerat "Rogue One". Det är den mörkaste av alla filmerna. Miljöerna är smutsigare än någonsin och karaktärerna är mer sammanbitna än vi sett i någon annan av Star Wars-filmerna. I Rogue One får vi uppleva hur hemskt, förtryckande och övermäktigt imperiet är på ett sätt vi aldrig har fått uppleva förut. Hjältarnas kamp i denna film är desperat. Och det är därför den är så infernaliskt spännande. Spänningen når sin höjdpunkt i en korridorscen som numera är legendarisk.

Så Disney är ju inte ALLTID ute och cyklar med sina Star Wars-filmer. Gnällspiken i mig undrade dock om Rogue One inte är ett exempel på talesättet om trasiga klockor; två gånger om dagen går de rätt.

Mandalorianer…

Året var 1980 då vi först fick se mandaloriansk rustning (andra från höger) i Rymdimperiet slår tillbaka.
Året var 1980 då vi först fick se mandaloriansk rustning (andra från höger) i Rymdimperiet slår tillbaka. Foto: Disney.

Mandalorianer har varit en del av "Star Wars" sedan "Rymdimperiet slår tillbaka", då Boba Fett dök upp iklädd en mandaloriansk rustning. Vi vet numera att Boba Fett inte är en mandalorian. Han har dock samma grundfilosofi; det enda viktiga är uppdraget han har åtagit sig. Han har inga andra egentliga lojaliteter än denna kodex. Skittråkigt. Därför har jag aldrig varit ett fan av Boba Fett. Faktum är att jag länge tyckte han var lite av ett fyrkantigt svin, som gjorde vad som helst för pengar.

När jag spelade "Knights of the Old Republic" stred jag mot många mandalorianer, som terroriserade olika områden i galaxen. Dessa sammandrabbningar ingav en viss respekt för deras förmåga som krigare. Men min avsky för dem späddes också på. Canderous var en mandalorian som var på min sida, men, kom igen, han var lite av en grisig fascist.

Jag har även sett "The Clone Wars", den animerade serien. Även där är mandalorianer krigslystna fanskap, som endast är intresserade av att besegra sina fiender. De är ofta starka fiender, vilket gör avsnitten med dem spännande. Ju äldre jag blir, desto svårare har jag dock för krigarkulturer.

”Mando” – (inte) en typisk mandalorian

The Mandalorian (Pedro Pascal). Krigare, prisjägare, farsa. Foto: Disney+
The Mandalorian (Pedro Pascal). Krigare, prisjägare, farsa. Foto: Disney.

"The Mandalorian" utspelar sig, likt många av filmerna och serierna, i ”The Outer rim”, ett vidsträckt område i utkanten av galaxen, där laglöshet råder på många planeter, som ofta styrs av kriminella element. Stämningen påminner starkt om westernfilmer. I The Mandalorian har det gått fem år sedan imperiet besegrades. I the Outer rim har dock inte särskilt mycket förändrats. Laglöshet råder fortfarande.

Det är här ”Mando” (Pedro Pascal) verkar. Han är medlem i prisjägarnas gille och ägnar all sin tid åt att spåra och fånga/döda efterlysta varelser. Vid en första anblick verkar han vara som alla andra mandalorianer jag avskyr. Han är rigid i sitt förhållningssätt och det enda han verkar bry sig om är sina uppdrag. De pengar han tjänar lägger han helst på sin rustning. Att han ALDRIG tar av sig hjälmen när han har folk runtomkring sig gör inte vidare mycket för att göra honom mer sympatisk. Han förändrar sitt förhållningssätt en del när han bryter mot sin kodex och tar sig an att ta hand om ”The Child”.

Detta verkade inledningsvis inte förändra karaktären särskilt mycket. Han var fortfarande en rätt rigid snubbe. De tidiga avsnitten av The Mandalorian verkade dessutom följa en gammal formel; vår hjälte åker från plats till plats och hjälper lite människor, men utan att komma vidare i sitt sökande. Detta påminde mig om gamla serier som Zorro, The A-Team och Kameleonten i vilka vår hjälte/våra hjältar aldrig verkade komma närmare att vinna över sina fiender. Det funkade på 80- och 90-talet. Men inte nu.

Saken är den att Mando faktiskt förändras. Det är denna förändring som gör honom till en intressant karaktär. Som alla välskrivna karaktärer, förändras Mando långsamt men säkert. Han går från att vara en rigid krigare, som kämpar för uppdraget, till att bli en fadersfigur, som kämpar för att skydda sitt barn. Det är detta som gör honom till en intressant karaktär. Soldatheder i all ära; det finns få andra personlighetsdrag vi kan relatera till bättre än en förälders beskyddarinstinkt.

Små hjältemod.

Cara Dune (Gina Carano) slår stenhårt, men ibland förlitar hon sig på sin stora bössa! Foto: Disney+.
Cara Dune (Gina Carano) slår stenhårt, men ibland förlitar hon sig på sin stora bössa! Foto: Disney.

"The Mandalorian" fortsätter i "Rogue Ones" fotspår. Miljöerna är smutsiga och många varelser kämpar för sin överlevnad under kriminellas eller imperiets förtryck. I filmerna fick vi endast se glimtar av vardagen i galaxen. The Mandalorian utnyttjar sitt format genom att använda en del av sin speltid till att porträttera hur vardagen ser ut i the Outer rim.

I filmerna handlar det alltid om de stora striderna, de hemskaste av skurkar och de största av hjältemod. I The Mandalorian får vi se mindre berättelser. Dessa berättelser är inte bara många gånger mer intressanta än de mer storslagna, de fördjupar även vår förståelse för livet i Star Wars universum.

Som när vi träffar en sheriff (Timothy Olyphant) på Tatooine. Hans vardag består av att hålla borta banditer från den lilla staden han har tagit ansvar för. Hans största problem är en Krayt-drake, som länge härjat i området. I ett annat avsnitt måste Mando hjälpa en liten by, som terroriseras av banditer (ja, avsnittet är ett homage till De sju samurajerna). I detta avsnitt får vi även stifta bekantskap med Cara Dune (Gina Carano), en karaktär som både ger och tar hjälp av Mando i efterkommande avsnitt. I ett annat avsnitt letar Mando efter andra mandalorianer. För att få vägledning i sitt sökande, måste han först eskortera en ”Frog Lady” till dennes man. Hon har sina ägg i ett litet akvarium som hon bär med sig. Jag gillade ”The Frog Lady”. Hon var rar. Fast hon kanske borde sätta ett lås på sitt akvarium.

Min favoritscen från 2020

Mayfeld (Bill Burr) kämpar sammanbitet med sin vrede i årets bästa dialogsekvens. Foto: Disney+
Mayfeld (Bill Burr) kämpar sammanbitet med sin vrede i årets bästa dialogsekvens. Foto: Disney.

"The Mandalorian" stod för min favoritscen i en TV-serie förra året. Scenen ifråga ägde rum i kapitel 15: The Believer. I detta avsnitt måste Mando och hans kumpaner ta sig in i en imperiebas för att komma åt en databas. Avsnittet inleds med en rätt svettig hyllning till tågrån i westernfilmer. I denna scen får vi se svävare, närstrid och stora explosioner. Och det är inte ens denna actionpackade sekvens som är min favoritscen. Det belyser ju dock hur bra The Mandalorian är när en sådan sekvens finns i samma avsnitt som årets bästa dialogsekvens.

Gästskådespelare i detta avsnitt är Bill Burr, som spelar Mayfeld. Burr är ståuppkomiker från början. Han bygger nästan alla sina nummer på någon sorts uppblåst machismo, där sport är heligt, politiskt korrekthet är överdrivet och där ilska är bränslet för hans komik. Jag är lite av ett fan. Men jag var skeptisk till att han skulle vara med i The Mandalorian när han dök upp kapitel 6. För det första har Burr förlöjligat Star Wars ett antal gånger; det är en lätt måltavla för hans spelade machismo. För det andra känns det lite underligt att ge en komiker en roll som legosoldat i en actionserie. Kapitel 6 var heller inte mycket att hänga i granen. Karaktärerna var endimensionella och själva handlingen var både förutsägbar och lite tröttsam.

Därför blev jag väldigt förvånad att han var så bra i kapitel 15. Mayfeld, Burrs karaktär, brukade vara en imperiesoldat (dock INTE en stormtrooper). Han dissar konstant alla i sin omgivning och verkar bara bry sig om sig själv. Men så hamnar han och Mando vid en imperie-officers (Richard Brake) bord. Officeren är en typisk fascistisk översittare. För honom spelar det ingen roll hur många soldater eller civila som får sätta livet till så länge imperiet får härska. Han sammanfattar sin filosofi med följande ord:

”You see, boys, everybody thinks they want freedom, but what they really want is order. And when they realize that, they're gonna welcome us back with open arms.”

Brake, som spelar officeren, är riktigt bra i den här scenen. Han är både karismatisk och oerhört obehaglig. Dessutom ger karaktären oss djupare förståelse för hur ”vanliga” soldater i imperiet tänker. Burr matchar Brakes nivå i sitt skådespel. Vi kan se hur Mayfeld inledningsvis försöker spela med. Med små medel förmedlar Burr snart återhållen vrede. Till slut får vi se att Mayfeld kanske inte är så egoistisk som vi först trodde. Och det är underbart att se.

Jag kan inte säga exakt när "The Mandalorian" började vinna över mig. Men jag vet att detta var ögonblicket då min kärlek till Star Wars väcktes till fullt liv igen efter flera år av slummer.

Min kärlek till Star Wars!

Rebellerna i Star Wars Rebels. Serien rekommenderas för alla Star Wars-fans. Foto: Disney+
Rebellerna i Star Wars Rebels. Serien rekommenderas för alla Star Wars-fans. Foto: Disney.

Jag har älskat "Star Wars" sedan jag var ungefär åtta år gammal och fick låna originaltrilogin av en kompis. Utöver de sex första filmerna (episod I-VI) fanns det länge inte så mycket att se. Så vi som inte kunde få nog spelade spelen och läste böckerna i vad som på den tiden kallades Expanded Universe. När Disney köpte Star Wars förpassades dessa berättelser till att kallas ”Legends”, eftersom Disneys filmer skulle vara kanon. Jag behöver väl knappast nämna att jag föredrar Legends framför uppföljartrilogin?

Men Disney har faktiskt gjort något riktigt bra med sin nya kanon (om vi glömmer uppföljartrilogin, vilket jag tycker vi kan komma överens om att vi gör från och med nu). Vi får återse välkända karaktärer från både filmerna och de animerade TV-serierna i The Mandalorian. Efter jag fick återse en karaktär i kapitel 13: The Jedi, var jag bara tvungen att se de två sista säsongerna av The Clone Wars, en serie som jag hade slutat kolla på några år tidigare. När jag sedan var färdig med The Clone Wars, var jag bara tvungen att börja kolla igenom Star Wars Rebels.

Och i december utannonserades ett antal nya TV-serier som utspelar sig i Star Wars universum. I skrivande stund har jag fortfarande en och en halv säsong kvar att se av Rebels. Väntan inför nästa serie kommer vara olidlig känns det som redan nu.

Jag ångrar hur som helst inte ett dugg att jag betalade för en helårsprenumeration på Disney+.    

För fler krönikor --> Scrolla vidare!