Barndomsfavoriter – håller "Street Fighter" idag?
Är Street Fighter fortfarande en cykelspark från himmelriket?
Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Idag är det dags att damma av helig graal ifrån barndomshyllan: filmatiseringen av SNES-klassiken Street Fighter. I huvudrollen ser vi actionhunken Jean Claude Van Damme och han får sällskap av bland andra Raul Julia och Kylie Minougue utgör de tyngsta namnen. Filmatiseringen landade på vita duken 1994 och i regissörsstolen hittar vi actionlegenden Steven E. De Souza.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!
Megalomaniska überskurken Bison
Vad mina barnögon såg: vilken stygg usling den där Bison var. Iklädd röd lädermundering utförde han omänskliga illdåd, skapade absurda supersoldater och tryckte egna, värdelösa stålar. Bison skrämde slag på mig. Mycket tack vare hans vardagliga look. Bison såg knappast ut som en karl kapabel att prygla Jean Claude Van Damme utan snarare som en äldre kommunanställd som räknar dagarna till pensionen - vilket är minst lika obehagligt!
MER LÄSNING:
Håller Starship Troopers idag?
Vuxenblickens dom: Bison är ett hopkok av alla superskurkar du avnjutit, komplett utrustad med gud-komplex och en garderob hämtad ur tredje rikets herrmode. Raul Julia tömmer samtliga kreativa konton och bjuder på en implodering av rang. Bison är otroligt töntig och otroligt överspelad – vilket får underhållningsaktierna att skjuta i höjden.
Jean Claude Van Damme – coolaste kisen i stan?
Vad mina barnögon såg: actionhjältar vann över min hjärta i barndomens glada dagar och Jean Claude Van Dammes Guile stod högt upp på prispallen. Han ledde godhetens styrkor, A.N, mot tyrannins hänsynslösa demoner ledda av überskurken Bison. Guile slog knockout på mig såväl genom sina välsvarvade överarmar som sin verbala förmåga att inspirera och leda sina trupper. Jean Claude Van Damme var coolaste kisen i stan.
MER LÄSNING:
Vuxenblickens dom: tydligen kämpade Van Damme mot ett tungt missbruk under inspelningen av Street Fighter. Detta kan förklara, men aldrig ursäkta, hunkens tvivelaktiga artistiska val genom denna drygt 100 minuter långa kalkon. Van Dammes nemesis är inte på långa vägar den diaboliska Bison eller hans infernaliska trupper utan en obegriplig accent och högst tvivelaktiga kunskaper i skådespeleriets ädla konst. Uselheten lockar fram många, många skratt. Är Van Damme dålig i Street Fighter? Ja! Är Van Damme en oändlig källa till underhållning i Street Fighter? Ja, det med.
Ryu och Ken – en bromance att dö för?
Vad mina barnögon såg: konkurrensen var stenhård i barndomens kvarter om vem som skulle få leka Ken och vem som skulle få leka Ryu. Trots att det egentligen inte spelade någon roll. Det viktigaste var att den smattrande dynamik radarparet utsöndrade var som sprungen ur ungdomens källa. Grabbarna höll varann om ryggen och placerade välriktade sparkar i nyllet på ärkeskurkens hejdukar – Ken och Ryu var en bromance att dö för!
MER LÄSNING:
Vuxenblickens dom: Ryu och Ken är faktiskt de enda karaktärerna som genomgår någon form av karakrätsresa och "arc" filmen genom. Det är ju alltid något. I övrigt är det två vansinnigt torra karaktärer vi tvingas följa där i synnerhet Ken (Damian Chapa) utstrålar mindre actionhjälte-status än en genomsnittlig lärarvikarie. Dynamisk duo? Nej, långt ifrån.
Domen: håller Street Fighter idag?
Filmjournalistiskens konst är ädel och komplex. Att bedöma den kreativa förlossning som är filmskapandets ädla konst är en ynnest och inte sällan en oerhört komplex process. Med detta sagt är Street Fighter en tvättäkta skitfilm. Det finns inga finurliga omskrivningar runt detta faktum. Men Street Fighter ger upphov till en djupare filosofisk fråga: kan skit ändå vara sevärt?
MER LÄSNING:
Street Fighter är resultatet av en Paul Verhoeven-doftande premiss som helst saknar finess, övervåld och satir. Vad blir då kvar? Inte mycket. En belgare, en f.d popartist och filmhistoriens uslaste och roligaste skurk: Bison. Street Fighter är en perfekt skräprulle som passar utmärkt till ett sexpack folköl och goda vänners sällskap, men att förvänta sig något annat vore ren och skär galenskap.
För fler krönikor --> Scrolla vidare!