Barndomsfavoriter: håller “First Blood“ idag?
"They drew first blood."
Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Idag är det dags att återigen gå berserk på trångsynta poliser i hålan Hopes snåriga skog. Vässa din absurt överdimensionerade överlevnadskniv och ladda M60:n med psykiskt labila patroner – det är dags att återse dramathrillern First Blood från 1982. I huvudrollen som den trasiga Vietnamveteranen John Rambo ser vi givetvis Sylvester Stallone och i rollen som hans buffliga och förtryckande nemesis Teasle ser vi Brian Dennehy. Bakom kameran sitter Ted Kotcheff.
Min relation till "First Blood"
Jag ska inte påstå att jag var någon finsmakare som barn. Actionfilmer skulle inte erbjuda någon form av komplexitet och helst inte försöka sig på några budskap. Nej, action skulle enbart ha en hastighet: plattan i mattan. Därför var First Blood inte någon favorit, inledningsvis. Rambo var en högst osympatisk snubbe och jönsade runt i skogen och mördade poliser. Några djuplodande budskap om PTSD och skärskådandet av det amerikanska militär-maskineriet gick därför högt över huvudet på mig. Men, alltså, filmen hade något. Tuffa fällor i skogen var ju förstås tufft och en hjälte som fullständigt knäcks på mitten under filmens final var ju något nytt. First Blood blev till slut ett vägskäl för undertecknad som breddade vad en actionfilm kunde vara.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!
Videovåldets rättmätige konung - eller?
Vad mina barnögon såg: Jag minns Rambo som en genuint otäck och barbarisk våldsfest. En hjälte som skär halsen av oskyldiga poliser, spränger bensinmackar och kastar sten på helikoptrar. I uppföljarna minns jag en helt annan Rambo, en cool Rambo, men originalet förstod inte mina unga sinnen sig på. Vietnamveteranen var en sadistisk och våldsälskande stolle som utan tvivel var skurken i sin egen film. Usch och fy!
Vuxenblickens dom: Rambos populärkulturella arv är och förblir bilden av en sned Stallone i bar överkropp insmord i babyolja och allehanda patronband. Det är ofrånkomligt. Karaktären är synonym med amerikansk militärmakt, videovåldets moralistiska grepp och att vapen är tuffa grejer. Det är med sorg jag skriver dessa ord. First Blood har, trots sitt blodstänkta rykte, ett synligt dödsfall och karaktären är allt annat än en bestialisk våldsidkare. First Blood är och förblir en dramathriller om ett krigsskadat psyke, ett Frankensteins monster, som aldrig hittar hem igen.
Jerry Goldsmiths magiska musik
Vad mina barnögon såg: Mina unga hörselgångar upplevde alltid Goldsmiths toner i First Blood som lite deprimerande. Inte nog med att jag var tvungen att sympatisera med en barbar - jag skulle dessutom göra det till vackra toner. Jag förstod noll och ingenting. Vart var basen, industrimetalen och alla tuffa solon? Vad First Blood försökte uppnå gick mina unga sinnen helt bet på.
Vuxenblickens dom: Jerry Goldsmith är och förblir en legendar av monumentala mått! Med dunderklassiska scores till rullar som Alien, Chinatown och Star Trek i sin katalog så garanteras karln en permanent plats på Hollywood-himmeln. First Blood är en musikalisk tour de force. Goldsmiths toner humaniserar huvudkaraktären för varje ton och huvudspåret "It's a Long Road" är en smäktande smörig ballad med minst lika mycket sprängkraft som Rambo själv.
Stallones starkaste stund?
Vad mina barnögon såg: Jag återkommer gång på gång till att First Blood inte alls landade hos mig som ung. Stallones prestation var även den en källa till förvirring och avsmak. "Varför är han så tyst?" Varför är han så arg" och sist men inte minst "Varför lipar han som en unge på slutet?". Rambo lovade en stekhet actionfest, men Stallone höll inte vad han lovade och mitt unga jag blev kränkt in i märgen.
Vuxenblickens dom: Visst, det är inte någon Hoffman eller Streep vi talar om, men Sly har ändå en handfull märkvärdiga prestationer på sitt CV. First Blood tillhör utan tvivel toppskiktet. Stallone visar på en enorm fysisk närvaro och skymtarna av hans inre krig sipprar ut ur hans tillbakadragna (och sedvanligt snea) minspel. Stallone behöver fasta ramar och rak regi, något Kotcheff i allra högsta grad erbjuder i First Blood. Resultatet blir ett av Stallones starkaste kort som skådespelare.
Domen: håller "First Blood" idag?
Du kan andas ut, högt ärade Rambo-älskare, First Blood håller utan tvivel idag. Faktum är att filmen är en av mina absoluta favoriter i vuxen ålder och är ett levande bevis på värdet i att återbesöka filmer några år senare. First Blood bjuder inte på den blodtörstiga, barbröstade krigshjälten som ryktet gör gällande, utan levererar istället en riktigt stabil drama-thriller som mina vuxna ögon stormtrivs av. Faktum är att First Blood är en finstämd klassiker vars rykte smutsats ner av pubertala och befängt puckade uppföljare, så enkelt är det.