Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Last action hero

Barndomsfavoriter: håller "The Last Action Hero" idag?

Fredrik Edström
Fredrik Edström | Krönika
24 juli 2022
Fredrik Edström
Fredrik Edström | Krönika
24 juli 2022

Dags att ladda meta-musklerna!

Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de i dag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Jag tror och hoppas att jag varit tydlig med att undertecknad mumsade actionfilm redan via bröstmjölken. Arnold och Stallone var husgudar och guidade min undernärda pojkkropp genom livets alla skeenden. Dessa ikoner var sannerligen "larger than life" och lyckades, genom en i efterhand ganska vrickad syn på maskulinitet, känna mig mäktig. Och så var herrarna jävligt coola också.

I dag ska jag därför ta mig en återtitt av The Last Action Hero - John McTiernans actionkomedi från 1993. Filmen floppade hårt vid release och produktionen var ökänt stökig, men tiden har lyckats generera en hel del kärlek för detta postmoderna kärleksbrev. Nu återstår frågan: håller The Last Action Hero i dag? I huvudrollen ser vi självfallet Arnold Schwarzenegger.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.

Action Hero
Foto: Columbia Pictures

"I'm the famous comedian Arnold Braunschweiger" 

Vad mina barnögon såg: Humorn slog ner som en bomb i mitt actionskadade sinne. Vad håller egentligen Arnold på med? Han är ju den i särklass tuffaste, hårdaste cigarrmissbrukaren som existerar? Självaste actionkungen kan väl inte ha minsta tillstymmelse till en mjukare och självironisk sida där han driver med såväl sig själv som genren som gjorde honom till en gigant? Jo. Det kunde han visst. Det var en brant uppförsbacke för mina unga ögon att acceptera Arnold som en människa med fler dimensioner än som en ass-kicker. Till slut lät jag mig dock bli övertygad och skrattade med - om än en smula motvilligt. 

Vuxenblickens dom: The Last Action Hero är lång före sin tid. Visst hade vi sett action-parodier förr, men inte paketerat så här. Genrens giganter slår sina påsar ihop och överöser genren med explosiva kärleksbomber och självdistansen är enorm, ny och vansinnigt fräsch. Något enstaka "I'll be back"-skämt blir måhända lite billigt, men The Last Action Hero håller fanan högt och är en skickligt sammansatt postmodern komedi som flexade sina meta-muskler långt innan det blev sexigt.

"Here, in this world, the bad guys can win!" - verklighetens karga trottoar

Benedict Last Action Hero
Foto: Columbia Pictures

Vad mina barnögon såg: När våra hjältar till slut hamnar på verklighetens karga, regniga trottoar knäcktes jag fullständigt. Plötsligt var Arnie tvungen att ladda om, bilar sprängdes inte längre spontant, och framförallt gjorde hjältarnas mortalitet entré. Det var fruktansvärt. The Last Action Hero rev barriärer och lyckades slå an en så pass emotionell ton att jag allt som oftast undvek att se färdigt filmen.  

Vuxenblickens dom: Det är en skicklig tonal U-sväng som McTiernan lyckas med. Från att ha gapskrattat åt genrens egenheter med självantändande bilar, hjältar som inte förmår svära p.g.a. åldersmärkningen och fräcka oneliners, så sitter jag plötsligt på nålar. Humorn finns fortfarande där, i form av litervis med meta som skulle få Wes Craven att svimma, men allvaret slår ner som en bomb. Det är fortfarande smärtsamt att se ikonen mosas ner i verklighetens karga köttkvarn. 

Action som levererar

Last action hero
Foto: Columbia Pictures

Vad mina barnögon såg: Jag var en ganska enkel unge. Om Arnie tänder en cigarr med gnistorna från en limpa dynamit och mördar skurkar med strutglass så förtjänade filmen min egengjorda kvalitetsstämpel. Det och lite till bjöd The Last Action Hero på. Givetvis dansade jag action-tango framför dumburken och njöt.

Vuxenblickens dom: I dag är jag lite mer svårflörtad. Det kan ha hänt att mina närmaste vänner kallat mig för "action-snobb" med en våldshunger som aldrig mättas. Hur står sig då action-biten i The Last Action Hero? Jodå, den levererar och det är det som gör McTiernans dänga så unik - den levererar även som en dum, uppblåst actionfilm - med eller utan sin meta-approach. Det hade varit så enkelt att banta ner actionbiten och enbart satsa på humorn men McTiernan och Arnold gör narr av sin genre genom att visa vart skåpet ska stå. Vi bjuds på alldeles vansinniga stunts (seriöst, hur många dog under biljakten?), kataklysmiska explosioner och mustiga eldstrider. 

Domen: håller "The Last Action Hero" i dag?

Last Action hero cover
Foto: Columbia Pictures

Jag tror inte jag överraskar någon när jag säger att jag blev golvad av min återtitt. The Last Action Hero är inte perfekt, det finns en hel del fett att trimma och en del meta-skämt känns lite väl enkla, men på det hela taget har McTiernan och Arnold komponerat ett passionerat kärleksbrev dränkt i nitroglycerin. Ett kärleksbrev till genren som lärt oss att pistolskott i axeln går att jogga bort, explosioner kan uppstå ur intet och skurkar nästan alltid är britter. The Last Action Hero är filmen som The Expendables ville vara. Gör dig själv en tjänst och se om "The Last Action Hero".

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL