Barndomsfavoriter - Håller Deep Blue Sea idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag är det dags för hajthrillern Deep Blue Sea att ge sig ut på mörka vatten. Vi får avnjuta Thomas Jane, Saffron Burrow och Samuel L Jacksons flykt från monstruösa, glupska käftar och bakom kameran finner vi finske Renny Harlin.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Välsvarvad "sharksploitation"

Vad mina barnögon såg: Undertecknad var en hormonstinn 13-åring när Deep Blue Sea sprängde mina pubertala barriärer. Giftermålet var en blodisande succé. Deep Blue Sea var effektsprängd home run, som enkelt knuffade ner Hajen 2 från tronen "tuffaste hajfilmen". Deep Blue Sea var droppen som fick bägaren att svämma över och min begynnande hajskräck blommade nu ut till en renodlad fobi.

Vuxenblickens dom: Deep Blue Sea är något så sällsynt som en relativt tajt "sharksploitation"-rulle. Harlins tappra försök att bebygga ytan mellan den Spielbergska magin a lá Hajen och Sharknados självmedvetna smörja fungerar rätt bra. Konceptet med genmanipulerade superhajar är inget annat än högoktaniskt trams, men Harlin lyckas snickra ihop en skoj thriller under B-filmens tajta paraply, som bjuder på såväl klaustrofobi som skräckinjagande undervattensbestar.

Käftar + människor = våldsfest!

Vad mina barnögon såg: Ovanstående scen minns jag med gråten i halsen. Mako-hajen osade av autenticitet och min blick klistrades på käftens rakbladsvassa mordverktyg. Här drar Harlin en tydlig linje i sanden och kastar ut barnen ur biosoffan med huvudet före. Alla mysiga drömmar om Jurassic Park och familjevänligt Fredagsmys krossas här i ett nafs, och på den vägen fortsätter det med den ena ultra-grafiska mordscenen efter den andra. Jag var livrädd och skräckblandat frälst.  

Vuxenblickens dom: kalla mig sadist eller för ett allmänt rötägg, men jag uppskattar befogat våld i den kultur jag konsumerar – Deep Blue Sea lämnar mig inte särskilt besviken. Dödsscenerna angränsar splatter i sitt frosseri på mänskliga lemmar och effekten blir ofta komiskt förlösande. Stundtals stjäl dock våldsorgien för mycket av spänningens strålkastarljus och tar udden av den täta spänning Harlin försöker bygga upp.

Fruktansvärda CGI-effekter

Vad mina barnögon såg: Som parvel utförde jag inga djuplodande analyser över drömfabrikens olika effektskolor utan satt med gnistrande ögon lycklig över effektspektaklet som utspelades framför mig. En okritisk och harmonisk yngling, helt enkelt.  

Vuxenblickens dom: CGI:n i Deep Blue Sea daterar filmen obönhörligt med en estetik som enbart hör hemma i ett Playstation 2-spel. Problemet är inte datoreffekterna i sig, utan den arroganta tilltron till effekter som 1999 inte var redo att brukas med detta obrydda självförtroende. En sann tragedi då de praktiska effekterna håller extremt hög standard och skänker en fullständigt stollig premiss en visst mått autenticitet - en illusion som bryts så fort det börjar dyrkas vid datoreffekternas altare. 

Domen: håller Deep Blue Sea idag?

Svaret är ett trevande ja. Deep Blue Sea simmar i en egen liten pool och är en relativt tät och underhållande "sharksploitation"-rulle. Premissen är stolligt genomdum, men det finns genuint spännande och coola sekvenser i Deep Blue Sea som ofta lyckas mixa frossigt övervåld, glupska käftar och ängslig klaustrofobi.

Spana också in dessa barndomsfavoriter:

Barndomsfavoriter: Håller "Super Mario Bros." idag?
Barndomsfavoriter: Håller "Mumien" i dag?
Barndomsfavoriter: Håller "Batman & Robin" idag?