Barndomsfavoriter - håller "Super Marios Bros." idag?
Är bröderna Marios första och enda spelfilm fortfarande en njutning?
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för Super Marios oväntade filmatisering från 1993 att sönderanalyseras med vuxna ögon. De svampmissbrukande rörmokarbröderna gestaltas av Bob Hoskins och John Leguizamo. Bakom kameran hittar vi det äkta paret Annabel Jankel och Rocky Morton.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!
En tonal härdsmälta
Vad mina barnögon såg: Jag minns premiärtitten av Super Mario Bros som något heligt. Större än Jurassic Park, Ghostbusters och Svanprinsessan tillsammans. Filmen var en livs levande berg-och-dalbana där jag kastades mellan förundran, mys och ren terror. Världen som målades upp var fullständigt unik och hybriderna av människor och dinosaurer fick fantasins muskelfibrer att expandera å det grövsta.
Vuxenblickens dom: Super Mario Bros är en besynnerlig liten skapelse. Filmens tävlar ständigt med sig själv i en tonal dragkamp mellan barnfilmens lustfyllda komedi och ett vuxnare science-fiction fantasy. Giftermålet fungerar ytterst sällan, men stundtals glimmar det faktiskt till.
Konceptuellt är de parallella dimensionerna som hugget ur science fiction-guldgruvan och filmens mörkare toner vittnar om en lika delar modig som omdömeslös kreativ approach. I mixen av spretiga toner ses ibland konturerna av något intressant och lätt provokativt men helheten är tyvärr spretigare än en Kung Koopas ryggskal.
Nitar, slum och svamp - Dinohattans egendomliga design
Vad mina barnögon såg: Givetvis var jag livrädd för diktator Koopas Dinohattan och fick ständigt begrava ansiktet i händerna. Mixen av ett slum klätt i slemmig svamp var som hämtad ur en urbansk mardröm och spädde på min skräck för storstäder. Invånarna väser med reptila tungor, skjutsar ägg i barnvagn och samtliga är förklädda i 80-talspunkens senaste kollektion där nitar, läder och vidriga mönster fångar blicken. Filmatiseringens estetiska öga hade ytterst lite, om ens något, gemensamt med sin Nintendo-upplaga.
Vuxenblickens dom: Jag återkommer till vilket ursinnigt mix av mod och ren omdömeslöshet låtit styra den kreativa skutan för Super Mario Bros. Estetiskt är filmatiseringen tilltalande och den visuella designen lånar av Blade Runners urbanska miljöer och Mad Max cyberpunkiga ursinne. Inga dåliga förebilder och jag är glatt överraskad och en smula golvad över hur kraftigt Dinohattans märkliga design stimulerade mina smaklökar. Dock kvarstår det att approachen är rent vansinnig att applicera i en Super Mario-film där en övervägande majoritet av målgruppen är barn.
Hoskins och Leguizamo - Den dynamiska duon #1
Vad mina barnögon såg: Mario och Luigi var tvättäkta barndomshjältar och blev snabbt garanter för kvalité och rent, ofiltrerat nöje. Givetvis var förväntningarna på mänskliga gestaltningar skyhöga från mina militanta sinnen. Jag blev inte besviken. Bob Hoskins var rent fysiskt som gjuten för rollen och John Leguizamo förkroppsligade min favorit Luigi.
Vuxenblickens dom: Stackars Hoskins och Leguizamo avskydde enligt rapporter sitt arbete på filmatiseringen och söp ofta till det enbart för att stå ut. Märkligt nog märks det inte nämnvärt på deras insatser. Duon gör sitt yttersta för att levandegöra ett dött material. Bob Hoskins är fortfarande den ultimata Mario och Bob Hoskins håller på sin tradition - en halvcharmig insats på autopilot.
Domen: håller "Super Mario Bros" idag?
Det självklara och rimliga svaret är givetvis nej, men sanningen är en smula mer komplex. Super Mario Bros är en perfekt storm av kreativt ursinne som missförstår sin målgrupp och resultatet blir en film som flyter omkring i ett ingenmansland som skrämmer kidsen och mest förvirrar vuxna. Dock avnjuter jag hellre ett ambitiöst fiasko än en urvattnad produkt som med säkerhetsbälte, flytväst och fallskärm varken utmanar eller tar risker. Super Mario Bros är en felsatsning som jag rekommenderar samtliga att ge en chans för roligt kommer du garanterat ha.