Barndomsfavoriter: Håller "Beetlejuice" i dag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Oktobermörkret har börjat omringa oss och i cineasters blodflöden cirkulerar nu en enda sak: skräckisar! Artikelserien "barndomsfavoriter" gör nu därför en Halloween-avstickare och avhandlar skräckisarna från ungdomens glada dagar. Idag har det blivit dags för en riktig barndomspärla: Tim Burtons Beetlejuice från 1988. I huvudrollerna ser vi Michael Keaton, Alec Baldwin och Geena Davis. Mycket nöje!

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!

Dödens blekgråa byråkrati

Vad mina barnögon såg: Beetlejuice var främst en märklig film i mina barnsliga ögon. Morbid, knasig och balanserade längst gränserna mellan njutbart mörker och ångestladdad galenskap. Främst var det hur lättsamt döden behandlades. Burtons gestaltning av efterlivet var lika delar tuff och skoj, men samtidigt nästan provocerande märklig. Visst, mina barnsliga sinnen kunde knappast harkla fram någon djupare analys än "Beetlejuice är som Casper, fast jättekonstig" och för mig räckte det lång väg. 

Vuxenblickens dom: Burtons gestaltning av döden är ett sant genidrag. Inte ens i efterlivet tycks vi kunna skaka byråkratins iskalla bojor. Vi människor blir hunsade längst en myriad av papper, pärmar, väntrum och stoiska handläggare som med statsmannamässig kyla avhandlar vårt förolyckande. Det är vasst, en smula cyniskt men framförallt väldigt, väldigt roligt.

Stop-motion bonanza!

Vad mina barnögon såg: jag minns att Beetlejuice lyftes av ett mytiskt och övernaturligt skimmer och mycket berodde på de ypperliga stop-motion effekterna som ingjuter en lätt utomjordisk kvalité till upplevelsen. Sandstormen utanför makarna Maitlands hem, bebodd av en enorm sandmask, utgör kulmen av praktiska filmtricks där miniatyrer och alldeles underbara stop-motion effekter haglar.

Vuxenblickens dom: du kan kalla mig bakåtsträvare. För all del, bespotta mig med glåpord som nostalgibländad gubbusling, tjurig stoppkloss eller kränkt föredetting. Kalla mig vad du vill, jag älskar old school-effekter, i synnerhet stop-motion, och Beetlejuice är en lång stop-motion bonanza från början till slut. Effekterna är alldeles ljuvliga och utgör en stöttepelare till varför Beetlejuice känns så kufiskt mystisk och märklig

Tim Burtons kreativa ursinne!

Vad mina barnögon såg: regissörers namn, stilar och kreativa särdrag var inget mina barnsliga sinnen mäktade att redogöra för, men Beetlejuice var ändå stämplad på ett helt unikt sätt. Filmen provocerade, underhöll, skrämde och fiskade ständigt efter min bekräftelse som tittare och gav sig inte förrän jag var helt ombord Burtons på vansinnesfärd. Jag kunde kanske inte formulera det helt men Beetlejuice var en sann Burton-film!

Vuxenblickens dom: jag skulle vilja gå så långt som att säga att ingen annan regissör hade kunnat sitta bakom de kreativa spakarna på Beetlejuice. Filmen kryllar av regissörens audiovisuella fingeravtryck ner i minsta nanosekund och det är Burtons röst som får skutan att flyta. Michael Keaton gör en sann hjälteinsats tillsammans med David, Baldwin, Ryder och O'Hara, men den här karusellen har Burton som konduktör - utan tvivel.

Domen: håller Beetlejuice idag?

Jag kan gladeligen cementera, utan minsta darr på rösten, att Beetlejuice utan tvivel håller för vuxenblickens kräsna ögon. En Burtonsk ursinnesfärd sammansvetsad av morbid humor, ypperliga old-school effekter och en Keaton som tycks hämta energi ur sina urfäder för att levandegöra bio-exorcisten Beetlejuice. Gör dig själv en tjänst och avnjut - bums!

Relaterad läsning:

Barndomsfavoriter - håller "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" idag?
Barndomsfavoriter - håller "Edward Scissorhands" idag?