Barndomsfavoriter – håller "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" fortfarande?
Dags att glömma synderna från förra sommaren?
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför tvn i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Idag är det dags att damma av tonårsslashern Jag vet vad du gjorde förra sommaren från 1997. I huvudrollerna ser vi Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr och Sarah Michelle Gellar och sadisten bakom kameran stavas Jim Gillespie.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs. mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!
1: Vandringssägen i slasherskrud
Vad mina barnögon såg: Jag vet vad du gjorde förra sommaren slog ner som en bomb i min populärkulturella sfär och öste tändvätska på en redan lättskrämd själ. Jag var ett enkelt mål. I kompisgänget var det en vardaglig ritual att skrämma slag på varandra på och klassiska vandringssägner om förrymda psykpatienter med krokutrustade lemmar flödade från våra förtjusta och ängsliga läppar. Jag vet vad du gjorde förra sommaren förkroppsligade denna terror och lyckades pricka in en sällsynt mix av eskapism direkt lyft ur min egen erfarenhetsvärld.
Vuxenblickens dom: 1997 var författaren Kevin Williamson tillsammans med Wes Craven posterboy för att ha moderniserat slashern och invigt en post-modern era med braksuccén Scream. Genren var nu för alltid ommöblerad i grunden och en ny fräsh tid stod att vänta, eller? Jag vet vad du gjorde förra sommarens första akt inleds med några pigga meta-skämt och inledningsvis ser Williamson ut att kärleksfullt driva med vandringssägners populärkulturella position. Dock svänger filmen snart skarpt ner i det generiska slasher-träsket, som absolut kan agera underhållande tidsfördriv, men blir snabbt tröttsamt.
2: Ett starkt moraliskt pathos
Vad mina barnögon såg: det som etsat fast sig hårdast i mitt minne var det moraliska pathos som hamras in i tittaren. Ungdomarna i filmen kör som bekant ihjäl en fotgängare och får sedan betala priset för sina ytterst mediokra insatser att dölja deras brott. Skuld har alltid varit en effektiv motor i min personlighet så jag svarade med varenda cell på Gillespies moraliskt laddade historia.
Vuxenblickens dom: den här aspekten har åldrats väl. Folkvett om straff och vedergällning rostar inte och lyckas spela en del på mina moraliska instrument. Skammen tär på våra huvudpersoners tonårsspsyken och när skulden slår till och spräcker banden som håller ihop gruppen blir det intressant. Dock är det för sällan och för lite. Tyvärr väljer Gillespie att bryta illusionen alldeles för tidigt genom att krokmannen ger sig på folk utanför huvudpersonernas skuldladdade umgänge vilket tar ifrån en hel del paranoid spänning.
Mystiskt värre - vem är egentligen den ponchoklädda krokmannen?
Vad mina barnögon såg: här har mina barnsliga hjärnceller täckt mina minnen i dunkel dimma. Jag mindes upplösningen av Jag vet vad du gjorde förra sommaren fel, helt enkelt. Krokmannen var för mig en mytisk och obestämd tingest, en hämndens vålnad, utan varken identitet eller av mänskligt påbrå. I mitt minne smattrade finalen i ett fantasy-skräckigt och lätt psykadeliskt crescendo. Alltså, helt fel.
Vuxenblickens dom: här vill jag ändå ge mig själv ett eloge, mitt fabricerade slut gällande krokmannens identitet och ursprung är ju långt mycket mer intressant än filmens faktiska. Gillespies final gräver ner sig i en grop fylld till bredden av sömniga monologer om hämnd, och försöket att ge mannen under ponchon, Ben Willis, ett karaktärsporträtt går på autopilot.
Domen: håller "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" idag?
Jag vet vad du gjorde förra sommaren fungerar enbart för dig som söker en lättviktig, lagom skräpig slasher att fördriva en bakissöndag med. Vi andra bör försöka motstå frestelsen att återbesöka denna högst mediokra tonårsslasher även om den moraliska kärnan står sig ganska stark. Minnet av din barndoms somrar gör du helt enkelt bäst i att försöka förtränga.
Relaterad läsning:
Barndomsfavoriter - håller "Deep Blue Sea" idag?
Barndomsfavoriter - håller "Super Mario Bros" idag?