Avengers: Doomsday – 5 anledningar att vara pepp (och 5 anledningar till oro)

Innan jag ens författat ingressen till den här krönikan kan jag höra syrliga edge-lords lustigheter präntas in kommentarsfälten. "MCU är dött och begravet! Vem bryr sig ens längre om svulstiga män i tights?" Vi må vara färre till antalet, men jag tillhör tveklöst fortfarande skaran som går igång på gröna muskelberg och fladdrande mantlar. MCU må ha tappat sitt järngrepp om publik och kritiker, i synnerhet när allt drama bakom kulisserna lagt stoppklossar på rälsen, men än finns det blod kvar i det bultande hjälte-hjärtat.

Nu är inte jag en av domedagsprofeterna som självgott inväntar superhjältens död i Hollywood. Publiken må vara mindre, men den finns fortfarande där och multi-verse sagan har bjudit på några riktiga pärlor i form av Spider-Man: No Way Home, Deadpool & Wolverine och Thunderbolts. Men, det stora, rejäla hoppet ligger i händerna på Marvels egna firmafest: Avengers: Doomsday.

I dag vill jag ta fram förstoringsglaset och analysera den kommande mega-produktionen utifrån både vad som talar för och emot filmens mottagande. Jag har radat upp fem argument som talar till Doomsdays fördel och fem argument som kan kasta in grus i maskineriet. Världen är, trots superhjältarnas dramaturgi, sällan svart eller vit.

Detta talar för Avengers: Doomsday

De gamla hjältarna som vi bryr oss om

Marvel har haft lite problem att etablera sina nya karaktärer. En del nytillskott har inte riktigt klaffat med fansen och det saknas en stark kärna av karaktärer. Vem är egentligen ansiktet utåt för Marvel, just nu? Är det Ant-Man? Thor? Scarlett Witch? Jag vet faktiskt inte.

Draget att locka tillbaka de gamla stjärnorna kan tyckas desperat, och givetvis är det delvis så, men det kan också visa sig bli genialt. Det är omöjligt att få en film att fungera om publiken inte bryr sig om de aktiva karaktärerna i historien och den här inriktningen löser det problemet. 

Mångfald i karaktärsgalleriet

Nu menar jag inte mångfald i form av hudfärg och könsidentiteter, även om representation så klart kan vara trevligt. Jag menar mångfald av personligheter som kan gnissla ordentligt mot varandra. Jag har stört mig ofantligt mycket på Marvels fäbless för snabbkäftade, rebelliska protagonister. Tony Stark, Star Lord, Ant-Man hade räckt gott och väl men karaktärer som började som surmulna karaktärer med tyngd stöps senare om till quippy skojare. När så många karaktärer spelar på samma strängar så försvinner hela poängen med att karaktärerna överhuvudtaget slås samman.

Inför Avengers: Doomsday verkar problemet korrigeras (lite grand). Thor verkar återigen vara gravallvarlig och tillskotten i Fantastic Four och X-men är långt ifrån några komiker. Personligheter och ideologier behöver gå i klinch för att gripande drama ska kunna skapas och det går inte när alla skojar. 

X-Men

Jag älskar X-Men. Älskar, älskar, älskar. Jag menar att högstanivån hos Fox gamla godingar (läs X-men 2, Days of Future Past, Logan) är några nivåer över Marvels. Därför är min pepp och lust att se mutanterna i deras naturliga habitat, tillsammans med Marvels andra hjältar, monumental. X-Men kan ta ner materialet på jorden en gnutta och samspelet med MCU:s andra hjältar lär bli en fröjd att se. 

Russo-brödernas trackrecord

Regiduon, Anthony och Joe Russo, fick initialt ingen rolig uppgift i Marvels universum: att sexa upp Captain America. Caps debutfilm var rätt mossig och jag, liksom en hel del andra hjältefans, såg honom som en b-karaktär. Det fick vi äta upp. The Winter Soldier var ett tacksam injektion av adrenalin och Russo-bröderna vann snabbt Marvels gunst. Duon fick nycklarna till Avengers-sagan och lyckades med något som jag på förhand trodde skulle vara omöjligt: att avsluta Inifinty-sagan på ett tillfredställande vis.

Russo-bröderna har sannerligen förtjänat sina fjädrar i hattarna inom superhjältefilm och detta bådar gott.

DC:s kursändring öppnar en lucka för allvarligare ton

Ingen hjälte-fantast kan väl ha missat att DC numera bytt kreativ styrning? James Gunn och Peter Safran tog över rodret från Zack Snyder som låg bakom Man of Steel, Batman v Superman och Zack Snyders Justice League. Snyders allvarsamma och på gränsen till nihilistiska syn på hjältar och deras roll i vår värld, var en vattendelare av guds nåde. Nu är herr Snyder borta med vinden och plötsligt har det uppstått en lucka i tablån för en lite mer allvarsam tolkning.

Nu vill jag inte att MCU ska bli någon misantropisk begravning, men det vore dumt att låta den här delen av publiken stå hungrig i regnet med huvtröjorna dragna över huvudet.

Detta talar mot Avengers: Doomsday

Russo-brödernas trackrecord

Eh, va? Kanske du tänker du? Argumenterade inte jag alldeles nyss till duons fördel? Jo, men världen är inte svart eller vit och sanningen är att det även finns frågetecken gällande brödernas formkurva. Dramat Cherry gjorde inte mycket för mig och The Electric State ligger på enastående låga 14% på Rotten Tomatoes (baserat på 158 recensioner).

Har Marvels guldgossar tappat gnistan eller blir återkomsten till MCU en storstilad comeback? Orosmolnen formar sig utan tvivel på horisonten.

För många karaktärer

Utgångsläget är egentligen exakt samma som inför Infinity War: hur i hela friden ska man kunna berätta en sammanhängande historia med en halv armé karaktärer? Nu blev jag tacksamt nog motbevisad i fallet Infinity War (en film som jag älskar), men utmaningarna i Doomsday är om möjligt ännu större. Nu ska även Fantastic Four och X-Men vävas in i den gemensamma berättelsen och vem ska egentligen agera filmens huvudperson? Dessutom står bröderna inför utmaningen att skurken Doctor Doom behöver etableras och introduceras i samma film. Thanos och hans infinity stones byggdes trots allt upp i en hel drös med filmer innan den stora sammandrabbningen. Doomsday blir ett monumentalt åtagande.

För många kursändringar?

Ibland är det verkliga livet så pass uselt att den raserar den fiktiva världen. I Marvels fall var det så när Jonathan Majors, multi-verse sagans stora baddie Kang, betedde sig som ett fullblodssvin och dömdes för trakasserier och misshandel av sin dåvarande flickvän. Majors sparkades och Marvel stod inför ett vägskäl: erbjuda rollen till en annan skådespelare eller bryta helt med Kang som antagonist och då skrota den kreativa riktning som multi-verse sagan byggt sina stöttespelare på.

MCU valde som bekant det sistnämnda och frågan är om det blir för spretigt? Det får framtiden utvisa, men skäl för oro finns.

Dalande kvalitet?

Den här punkten är jag i ärlighetens namn lite osäker på. Det tycks vara en vedertagen åsikt att allt inom nuvarande MCU blivit kass och att allt inom infinity sagan var bra. Detta är givetvis inte sant. MCU har alltid varit av väldigt varierande i kvalitet, men nog saknar jag guldkornen. Thunderbolts, Deadpool & Wolverine och Spider-Man: No Way Home är riktigt underhållande och bra superhjältefilmer, men riktiga home-runs lyser med sin frånvaro. Jag förstår publikens frustration när Thor: Love & Thunder och The Marvels sticker i ögonen, men jag hävdar ändå att formkurvan just nu med en ganska pigg Fantastic Four pekar uppåt.    

Ödesfrågan: är Marvels tid förbi?

Jag har visat mina kort och jag menar att hoppet fortfarande lever, men tycker publiken annorlunda så är det så. Filmer är buisness och måste generera avkastning, så är det bara. Storhetstiden ekonomiskt är utan tvivel förbi. Fas 3 hade ett genomsnitt på sanslösa en miljard dollar, vilket är att jämföra med 610 miljoner för fas fem, alltså nästan en halvering i inkomst. Sen är ju knappast 610 miljoner några pisspengar och kanske skulle mindre budget och krympande risker vara precis vad genren behöver. Marvel kanske inte behöver vara störst, bäst och vackrast utan agera i ett litet mindre forum?

Vem vet, jag hoppas i alla fall inte att Marvels filmuniversum är passé. 

Detta var mina tankar om ”Avengers: Doomsday”. Har jag missat någon aspekt?

LÄS OCKSÅ: Alla Marvelfilmer rankade – från sämst till bäst

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.