Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Skådespelarna i första säsongen av Cityakuten. Foto: C More

Andreas hyllar… läkar-serier!

Andreas Ziegler | Krönika
04 februari 2021
Andreas Ziegler | Krönika
04 februari 2021

Drama och spänning i lagom doser.

Hjältemod, kärlek och blod, svett och tårar. Fast mysigt. Det finns många anledningar att se läkar-serier. I denna krönika handlar det bara om serier med och om läkare.

Ju äldre jag blir, desto mer känner jag att jag behöver något ”snällt” att titta på. Zombier i The Walking Dead, seriemördare i Dexter och knarkbaroner i Breaking Bad i all ära; ibland vill jag bara se folk hjälpa varandra. Det är av denna anledning som jag ser alla läkar-serier jag får tag på.

Det är egentligen en sub-genre i vilken alla serier har nästan exakt likadana komponenter. Serien utspelar sig oftast i ett sjukhus, så miljöerna är inte direkt varierande. Skådespelarna är ofta löjligt snygga. Minst en av huvudpersonerna är en idealist, som bara vill hjälpa människor. En annan karaktär är lite av ett rötägg. Sedan har vi gärna en auktoritär ledare och kanske en bästa vän, som inte är riktigt lika duktig som alla andra. Varje avsnitt handlar om ett eller ett par nya komplicerade fall och utvecklar våra karaktärer en smula. Men inte för mycket! Vi pratar små, små steg.

Trots att jag ofta gnäller på klyschor och stereotyper, kan jag inte låta bli att bingea alla läkar-serier jag får tag på. I fyrtio minuter får vi se ett gäng sympatiska människor göra sympatiska saker. Det är väldigt trevligt, helt enkelt.

Så idag kommer jag prata lite om olika läkarserier. Det enklaste hade varit att lista dem en efter en. Men jag kommer dela in dem efter vad som skiljer dem åt. Och vi börjar med läkar-serier som inte riktigt håller måttet. För jag vill ju inte att ni ska tro att det alltid är skitbra.

Allt håller inte måttet.

Vi kan alltid hoppas att Violet Turner (Amy Brenneman) i Private Practice funderar på ett karriärbyte här. Foto: Viaplay.
Vi kan alltid hoppas att Violet Turner (Amy Brenneman) i Private Practice funderar på ett karriärbyte här. Foto: Viaplay.

Jag bingear, som sagt, de flesta läkar-serier jag får tag på. Detta gör ju att de tar slut ganska fort. Precis som Arvid i Utvandrarna får jag därför ibland dricka från en stinkande källa. Och guldet blir till sand.

The Night Shift

"The Night Shift" utspelar sig på en akutmottagning i San Antonio i Texas. Många av läkarna är krigsveteraner. Därför får vi extra mycket machismo. Den tuffaste och snyggaste av läkarna är TC Callahan (Eoin Macken). Han är en typiskt rebellisk kille, som är en lysande läkare, men som ofta hamnar i trubbel för att han struntar i reglerna. Men istället för att vara cool, känns han mest lite korkad.

Andra problem är fyrkantiga uppfattningar om rätt och fel, om vad som gör någon ”god” och ”ond”. Läkar-serier får gärna vara lite präktiga, men här blir det ofta bara dumt. Det läggs även en hel del tid på relationerna mellan karaktärerna. Men de utvecklas aldrig, vilket gör att jag tappar intresset för dem.

Code Black

"Code Black" hade potential. Även denna serie utspelar sig på en akutmottagning. Denna gången är det i Los Angeles. Just detta sjukhus hamnar i ”code black”, det vill säga överbelastning, 300 gånger om året. I två av de bärande rollerna ser vi Marcia Gay Harden och Luiz Guzmán, som båda är välrenommerade.

De gör så gott de kan, men "Code Black" lider av att den slopade sin bästa karaktär, Christa (Bonnie Somerville) efter första säsongen och att den aldrig får till dynamiken mellan karaktärerna. Det fanns, som sagt, potential. Skådespelarna är bra individuellt. Men en dramaserie bygger på relationerna mellan karaktärerna.

Private Practice

Nu ska jag svära i kyrkan; jag avskydde "Private Practice". Serien är en spinoff på Grey’s Anatomy. I Private Practice får vi följa Addison Montgomery (Kate Walsh) och hennes kollegor som jobbar tillsammans på en privat mottagning i Los Angeles. Visst var vissa av fallen intressanta. Men i princip alla karaktärerna är osympatiska.

Som son till en psykolog blir jag förbannad när jag ser psykologen Violet Turner (Amy Brenneman) sitta och döma både sina kollegor och sina patienter. Hon är värst, men Addison och Naomi (Audra McDonald) är inte långt bakom. Ni är läkare! Ni ska inte lägga er i era patienters beslut! Ironiskt nog tyckte jag väldigt mycket om Charlotte (KaDee Strickland), som sågs som seriens ”bitch”. Utöver Cooper (Paul Adelstein) kändes männen mest överflödiga.

Och de där med udda läkare.

Gregoru House (Hugh Laurie) och James Wilson (Robert Sean Leonard) är nästan lika ikoniska som Homes och Watson. Foto: Viaplay.
Gregoru House (Hugh Laurie) och James Wilson (Robert Sean Leonard) är nästan lika ikoniska som Homes och Watson. Foto: Viaplay.

 

Precis som serier i andra genrer, finns det läkar-serier som har ett ”men” i sin pitch. Ni vet, som i att The Mentalist är en deckare, ”men” en av utredarna är en konsult som brukade vara en lurendrejare och är expert på mänskligt beteende. Eller som att The Boys är en serie med superhjältar, ”men” superhjältarna är självupptagna rötägg och seriens riktiga (anti-)hjältar är ett brokigt gäng utan superkrafter.

House

"House" är en läkar-serie, men huvudkaraktären är en cynisk misantrop, som helst inte har kontakt med sina patienter. Denna serie är numera legendarisk, mycket tack vare Hugh Laurie i rollen som Gregory House. Han missbrukar smärtstillande och spenderar lika mycket tid på att dra elaka slutsatser om sina underordnades privatliv som han gör på att fokusera på sitt jobb. Han råkar också vara lysande på att fastställa diagnoser, hjälpt av sitt team, som agerar bollplank för hans idéer. Och slagpåsar för hans elakheter.

Namnet House (=Hus) är en lek på Holmes (=Hem om vi tar bort L:et). Som i Sherlock Holmes, vilket refererar till hur han samlar bevis och drar slutsatser, vilket ofta resulterar i snygga visuella effekter. Istället för Watson har han Wilson (Robert Sean Leonard), en idealistisk cancerläkare. De jobbar inte ihop. Men House ser till att spendera en hel del tid med sin bästa vän. Mest för att ge honom pikar. Dynamiken mellan dessa två karaktärer och skådespelare är underbar.

The Good Doctor

Den unge Shaun Murphy (Freddie Highmore) är en duktig ung kirurg, men han har autism. Precis som House är Shaun en fena på att ställa diagnoser. Det är mycket sämre ställt med hans sociala förmåga. Hans överordnade är skeptiska till att han kommer klara av det som krävs, men han är uppbackad av fadersfiguren Dr. Glassman, spelad av karaktärsesset Richard Schiff.

Först trodde jag att det skulle bli tråkigt att följa en karaktär som är så pass asocial som Shaun är. Han är dock medveten om sina tillkortakommanden. Och han är inte rädd att be om hjälp. Det är både rörande och lustigt när han ställer frågor om allt från sexleksaker till toalettpapper, presenter och livsåskådning med ett barns nyfikenhet.

"The Good Doctor" är föredömlig när det kommer till sina drama-aspekter. Medan Shaun måste fokusera på personliga aspekter för att bli en bra läkare, fokuserar de andra karaktärerna på de medicinska aspekterna. Serien utvecklar sina karaktärer genom deras yrkesroller och fallen de tar sig an. Den före detta polisen måste omvärdera sin inställning till kriminella när han tar hand om en dömd fånge. Den cyniska läkaren finner att hon inte är lika cynisk som hon först trodde. Och överläkaren med nerver av stål upptäcker att hon inte är immun mot traumat av att förlora en patient.

Grey’s Anatomy – läkare som pippar

Derek Shepherd (Patrick Dempsey). Utrustningen i bakgrunden kostade nästan lika mycket som Dereks hårprodukter. Foto: Viaplay.
Derek Shepherd (Patrick Dempsey). Utrustningen i bakgrunden kostade nästan lika mycket som Dereks hårprodukter. Foto: Viaplay.

Jepp, under den här rubriken finns det bara en serie. För det finns ingen annan läkar-serie som kommer ens i närheten av att ha ett lika starkt fokus på sex, relationer och mer sex som Grey’s Anatomy. Jag klagar inte. I början var detta en av de bästa drama-serierna som gick på TV. Serien utspelar sig på ett sjukhus i Seattle. En grupp nyblivna läkare deltar i ett tufft kirurg-program. De försöker balansera sina jobb med sina kärleksliv.

I "Grey’s Anatomy" ligger tyngdpunkten på relationerna. Som jag har sagt i tidigare krönikor, så gillar jag verkligen genren melodrama. Och det blir inte bättre än så här. Relationen mellan Meredith Grey (Ellen Pompeo) och Derek ”McDreamy” Shepherd (Patrick Dempsey) är seriens bultande hjärta, som får ta sig många törnar under åren. Nu för tiden är Katherine Heigl ökänd för sitt beteende på inspelningar. Men i Grey’s Anatomy, i vilken hon spelade Izzie Stevens, var hon riktigt bra. Izzie är en idealistisk läkare, som låter hjärtat styra. Kanske lite för mycket. Det är även intressant att se hur värstingen Alex Karev (Justin Chambers) utvecklas under åren.

De första sex säsongerna bjöd på intressanta fall och melodrama av högsta rang. Sedan började Grey’s Anatomy långsamt bli sämre. Nu för tiden återanvänder de mest gamla klyschor och karaktärernas självdestruktiva beteende börjar bli tröttsamt. Serien är inne på sin sjuttonde säsong. Jag tittar fortfarande. För att det fortfarande är rätt trevligt. Och det finns ögongodis för alla smaker.

Cityakuten – Den bästa (en gyllene standard)

Ray Liotta belönades med en Emmy för sin gästroll i Cityakuten. Foto: C More.
Ray Liotta belönades med en Emmy för sin gästroll i Cityakuten. Foto: C More.

"Cityakuten" utspelar sig på en rätt sjaskig akutmottagning i Chicago. Här är det medicinen, patienterna och deras livsöden som är i fokus. Cityakuten är oerhört välskriven. Serien tar upp svåra ämnen och behandlar liv och död bättre än nästan alla andra serier jag har sett.

George Clooney fick sitt genombrott i denna serie, som den snygge barnläkaren Doug Ross, som har stora problem med auktoritet. Men han har också ett hjärta av guld; vi är alltid på hans sida när han gör något som verkar överilat. För vi vet att han har ”rätt”. Anthony Edwards som Mark Greene var min absoluta favorit. Han hade en perfekt balans mellan de medicinska bitarna och patientrelationerna. Efter åtta säsonger tackade Edwards för sig. Mark Greene fick det finaste avskedet i TV-historien.

"Cityakuten" hade många stora gästskådespelare genom åren. Och vi får minnas att detta var under en tid då TV-serier inte hade uppnått den höga status de har idag. Exempel på gästskådespelare är Sally Field, Steve Buscemi, James Woods och Forest Whitaker. Bäst av alla var Ray Liotta, som var gäststjärna i sjätte avsnittet i elfte säsongen (”Time of Death”). Han spelar en gravt alkoholiserad man, som konfronteras av alla sina misslyckanden. Det är ett av de bästa avsnitten jag har sett av någon TV-serie.  

Chicago Med – klonen

"Chicago Med" är den tredje serien i vad som kallas "One Chicago". Det är egentligen lite av en klon av Cityakuten. Den utspelar sig till och med i samma stad. Fast rollsättaren har haft ett lite annat fokus, känns det som; läkarna och sjuksköterskorna är löjligt snygga. Många av skådespelarna är lite snyggare än de är duktiga. Men det är fortfarande en väldigt trevlig serie. Och den väger upp sina brister med ett bra manus och att Oliver Platt, ett riktigt karaktärsess, spelar psykiatrikern Daniel Charles. Han är alltid skitbra, rent ut sagt.

Tipsa gärna!

I skrivande stund väntar jag på att "The Resident" ska komma ut på Star på Disney+. I övrigt verkar det som att jag har sett allt vad läkar-serier heter. Så om någon har ett tips, får ni gärna lämna en kommentar på Facebook.

MER LÄSNING: Nya och bra serier 2021!