Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Filmtips

Här hittar du Filmtopps filmtips!

Serietips

Här hittar du Filmtopps serietips!

En guide till Nicolas Cages filmer – Maximal Cage-ighet!

En guide till Nicolas Cages filmer – Maximal Cage-ighet!

Andreas Ziegler | Krönika
30 november 2019
Andreas Ziegler | Krönika
30 november 2019

Därför är Nicolas Cage så… Cage-ig

Nicolas Cage är känd för sina extrema utspel. Denna krönika utforskar Cages "Cage-ighet". Är skådespelaren ett geni eller är han bara smått galen? Kanske både och?

Nicolas Cage skriker i Matchstick Men
Foto: Warner Bros. Pictures.

De senaste tio åren har Nicolas Cage blivit lite av ett skämt. Han medverkar i väldigt många filmer som är riktiga bottennapp. Främsta anledningen till detta ska vara att han har dragit på sig enorma skulder och alltså behöver pengarna.

Emellanåt passar Cage dock fortfarande på att medverka i filmer där han får utrymme att uttrycka sig på ett sätt som bara han kan. Ett av de senaste exemplen är den smått surrealistiska hämndfilmen Mandy.

Nicolas Cage är känd för just denna typ av filmer, som inte kan anses vara helt konventionella och där han får utrymme till extrema utspel, skriker och gör miner som ofta är komiska och ångestframkallande samtidigt. Det visar sig att det finns en väldigt enkel förklaring till hans bitvis udda skådespelarstil.

Han gillar tysk expressionism.

Nicolas Cage skriker om sin hand i Mångalen.
Nicolas Cage skrek sig rakt in i våra hjärtan redan 1987 i Mångalen. Foto: MGM/UA.

Jag såg nyligen en intervju Nicolas Cage genomförde för GQ, där han går igenom sina mest kända roller. Den första filmen som tas upp är Mångalen från 1987. I denna ovanliga men ändå värmande kärlekshistoria spelar Cage en bagare med bara en hand. I en ikonisk scen tar han handsken av sin protes, pekar på sin hand och skriker, som bara han kan:

– I lost my hand! I lost my bride!

Det visar sig att Nicolas Cage verkligen älskar tysk expressionism. Han inspirerades av en scen från Metropolis (1925), där en karaktär gör en liknande sak. Hans tolkning av den tyska expressionismen är något vi kan se i många av hans filmer. Ibland har filmen ifråga blivit framgångsrik, andra gånger har det gått… mindre bra.

Nicolas Cage känns som en typisk vattendelare. Det finns de som hatar honom och de som älskar honom. Å ena sidan skulle hans utspel kunna ses som extremt överspel. Å andra sidan skulle hans utspel kunna ses som underhållande. Själv tillhör jag den senare gruppen. Filmerna han medverkar i är inte alltid bra, men när han tillåts göra sina utspel är det nästan alltid underhållande.

Vad som följer här är en enkel guide till delar av Cages meritlista. Vi hoppar över alla filmer som han gjort ”för pengarna”, alltså filmer som Stolen, Trespass och Rage. Jag har delat in Cages (övriga) filmer i fyra kategorier: Mainstream, Independent, "Cage-iga" och Maximal "Cage-ighet".

Nicolas Cage i mainstreamvärlden.

Nicolas Cage och Sean Connery i The Rock
Cage och Connery får det hett om öronen i actionklassikern The Rock. Foto: Buena Vista Pictures Distribution.

Nicolas Cage gör inte extrema utspel i alla sina filmer. Han gör faktiskt filmer där han skulle kunna sägas vara rätt så sansad. Detta är mainstream-filmer som är förhållandevis lättsmälta.

National Treasure är en rätt underhållande korsning av Indiana Jones och Da Vinci-koden. Tillsammans med en tuff kvinna och en knasig medhjälpare letar Cage efter en skatt medan han jagas av myndigheterna och lite skumma typer. Inga konstigheter här inte.

Con Air är en ordentlig machorulle där musklerna skiner, explosionerna är stora och klyschiga repliker avlöser varandra. En film som är ett måste för alla actionfantaster. John Malkovich, Steve Buscemi, Danny Trejo med flera myser ordentligt i sina skurkroller. Försök ignorera Cages kassa sydstatsdialekt bara.

The Rock är en oförglömlig actionklassiker där Cage paras ihop med Sean Connery. Tillsammans tar de sig an ett gäng elitsoldater som intagit Alcatraz. Detta var innan Michael Bay glömde allt var dramaturgi och måttlighet heter. I The Rock bjuds vi både på högkvalitativ action och karismatiska rolltolkningar.

Nicolas Cage och Independent-filmerna.

Nicolas Cage i Lord of War
Det finns stora pengar att tjäna på vapen. Om du inte har ett samvete. Lord of War är den bästa filmen Nicolas Cage medverkat i. Foto: Lionsgate Films.

Även om Cage numera ofta medverkar i filmer för pengarnas skull, är han i grund och botten en konstnärssjäl. Därför har han medverkat i ett antal independentfilmer, som hyllats av både kritiker och publik.

Leaving Las Vegas är en kärlekshistoria om en alkoholist (Cage) som åker till Las Vegas för att supa ihjäl sig och där blir kär i en prostituerad kvinna (Elisabeth Shue). Detta är så långt från en polerad romantisk komedi det går att komma. Det är ärligt, rörande och upprörande. Cage fick en Oscar för sin prestation.

I Arizona Junior spelar Cage en småtjuv som kidnappar en lokal kändis barn. Bröderna Coen, som står för regin, är på sitt mest lekfulla humör när småtjuven drabbar samman med poliser, två förrymda fångar och en galning på en motorcykel (som heter Leonard, men hade kallats Lenny av sina vänner, om han hade haft några).

Min personliga favoritfilm i denna kategori, som jag även tycker är 2005 års bästa film, är Lord of War. I denna film får vi följa en vapenhandlare (Cage), som tjänar stora summor pengar på att sälja vapen till alla som är villiga att betala, inklusive knarkkarteller, krigsherrar och förtryckarregimer. Han reflekterar över sitt liv med en kylig träffsäkerhet i en av tidernas bästa voiceovers.

Cage-iga filmer

Nicolas Cage gör en extrem min i Face/Off från 1997
Foto: Buena Vista International.

Nu kommer vi till filmer där Cage har fått en del utrymme för sina utspel, men kanske inte för mycket. Det är på en bra nivå, vilket gör att dessa filmer kan ses av de flesta.

Moonstruck var ett genombrott för Cage. Han spelar här mot Cher. Filmen handlar om en kvinna (Cher), som förlovat sig med en man, men sedan faller för hans utåtagerande bror, som alltså spelas av Cage, som är denna kärlekshistorias hårt bultande hjärta.

Wild at Heart är en film av David Lynch, som är känd för sin skruvade stil. Detta är en förhållandevis sansad film. Men kom igen, det är fortfarande Lynch, som baserat många av filmens element på Trollkarlen från Oz. Cage spelar en kåkfarare som blir kär i en ung kvinna, vars mamma skickar diverse människor att försöka mörda honom. Cage är genomgående hypad, men passar ändå in i det färgglada persongalleriet. Filmen får pluspoäng för att Willem Dafoe spelar en av de marigaste karaktärerna någonsin.

Face/Off handlar om hur en yrkeskriminell man och en FBI-agent byter ansikte och utseende. John Woo regisserar detta actionkalas. I Face/Off vandrar Cage upp till gränsen för vad gemene man klarar av ifråga om hans utspel. Sedan dansar han på den. Som när han sliter tag i sin motståndare och skriker… okej, ylar:

– DIIIIIIIEEEEEEEEEAAHHHHHH!

I sin intervju med GQ säger Cage att han en dag skulle vilja vara Castor Troy, den både psykopatiske och smått psykotiska skurken, genom en hel film.

Det vill jag också!

Maximal Cage-ighet!

Nicolas Cage gör en extrem min i Vampire's Kiss
Tro det eller ej, men Nicolas Cage håller denna min i Vampire's Kiss i minst en minut. Foto: Hemdale Film Corporation.

Dessa filmer kan knappast säga vara bra egentligen. De är bara kul för att Nicolas Cage får löpa hela linan ut, slå en knut på den, döpa den och sedan använda den som en leksak. Detta är filmer som endast bör ses av de som verkligen uppskattar när Cage får vara precis så Cage-ig han vill.

Wicker Man är en ökänd flopp där Cage spelar en man som kommer till en ö där det bara bor kvinnor för att leta efter en kvinna han kände för många år sedan. I den här filmen snor han argt en cykel från en kvinna, spöar skiten ur en annan kvinna, skrikande undrar hur en docka blev bränd och slutligen skriker:

– Oh, no! Not the bees! Not the bees! They’re in my eyes! My eyes! Aaaahhhhhh!

Just det, han slår ner några fler kvinnor medan han är iklädd en björndräkt. Hur kunde jag glömma det?

"Bad Lieutenant" är en sån där fusk-uppföljare till mästerliga Den korrumperade snuten från 1992. Egentligen är det bara en ursäkt för oss att se hur Nicolas Cage spelar en stenhög korrumperad snut som gör riktigt knasiga grejer. Som att prata om sin favorit-crackpipa och, något omotiverat kan jag tycka, argt drar sin gigantiska revolver mot en gammal tant och dennes vårdbiträde och säger att han hatar dem.

Vampire’s Kiss är den film som Cage tycker mest om av sina egna filmer. Han kallar den sitt laboratorium. I ärlighetens namn tycker jag nog Vampire’s Kiss är sämre än Wicker Man. Men den är också den absolut mest Cage-iga film som finns! Han bölar klagande medan han går genom trafik och släpar en pinne efter sig, han säger faktiskt orden ”BU-HU” när han ska gråta klagande och bevisar precis hur underhållande alfabetet kan vara om man heter Nicolas Cage. Och det är bara några exempel.

"Vampire’s Kiss" är ett måste för alla som älskar när Cage får vara Cage.

Om ni bara vill se ett underhållande montage av när Cage är Cage, kan ni se klippet nedan, där han ackompanjeras av musiken från "Requim For a Dream".

Gillar du Nicolas Cage? Eller undviker du helst filmer med honom?