Andreas gnäller på filmer om tragiska fiaskon

Den 18 juni i år inledde mini-ubåten Titan en expedition med målet att ta betalande kunder på en resa ner till Titanics viloplats. Efter en timme och fyrtiofem minuter förlorade moderskeppet, Polar Ice, kontakten med ubåten. Sökandet efter den lilla farkosten, med fem passagerare, blev en världsnyhet. Efter fyra dagar hittades vrakdelar av ubåten. Undersökningen visade att farkosten hade imploderat ungefär samtidigt som moderskeppet tappade kontakten med den. Snart kom det fram att Stockton Rush, som både ledde expeditionen och var VD för Oceangate, som hade byggt farkosten, hade ignorerat varningar rörande farkostens säkerhet och menade att säkerhetsprotokoll och -regler, som han beskrev som överdrivna, hindrade innovation.

Rush ledde alltså expeditionen och dog därmed tillsammans med de fyra passagerarna. Man ska inte tala illa om de döda, men faktum är att det var hans arroganta attityd gällande säkerhet som ledde till att fem människor miste livet.

Filmer om tragiska fiaskon

Hollywood har gett oss många bra filmer genom åren, men det är också en industristad där vi finner giriga fanskap som mest kan liknas vid gamar, som börjar hacka ut köttbitar så fort det metaforiska djuret har dött. Planer för en filmatisering av Titan har redan satts igång, knappt tre månader efter händelsen.

Jag undrar lite hur filmen kommer att se ut. Jag misstänker att filmen kommer handla om besluten och händelserna som ledde till tragedin och möjligtvis om sökandet efter ubåten och utredningen som följde efter det uppdagades vad som hade hänt.

Jag är inte vidare intresserad av att se en film om den här händelsen. Det känns som att gotta sig i en tragedi.

Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med att göra filmer om tragiska fiaskon. Nu menar jag inte att det blir dåligt varje gång. Titanic är ett utmärkt exempel på ett tragiskt fiasko som blev en väldigt bra film.

Det som ledde till Titanics olycka under jungfrufärden var en kombination av väldigt dåliga beslut. Rodret var för litet, skeppet höll för hög fart nattetid under en tid när isberg fortfarande upptäcktes genom utsiktsmän i ett torn på båten och antalet livbåtar var för lågt för att kunna rymma alla passagerare.

När James Cameron gjorde en film om händelsen, berättade han berättelsen genom en passagerares ögon. Det är genom den unga Rose (Kate Winslet) som han målar upp vackra miljöer som han fyller med människor av alla de slag, allt från hoppfulla och fattiga emigranter från Irland och Italien till den arrogante Cal Hockley (Billy Zane). I berättelsens centrum finner vi Rose och den unge Jack Dawson (Leonardo DiCaprio), ett kärlekspar som räddar varandra på många olika sätt under filmens gång.

"Titanic" är fortfarande en av tidernas största biosuccéer. Så här i efterhand är det en del som menar att filmen är överskattad. Jag håller inte med. Jag älskade filmen när jag såg den på bio med min mormor när filmen kom ut 1997. Jag älskar den fortfarande.

Det är ju dock långtifrån alla regissörer som har James Camerons skärpa. Det finns gott om filmer om tragiska fiaskon som inte kan beskrivas som något annat än poänglösa. Hollywood försöker framställa dåliga beslut och tragiska dödsfall som heroiska för att det säljer biljetter.

Filmerna i denna krönika handlar alltså om riktiga människor som miste livet. Jag vill vara tydlig med att jag inte tar lätt på dessa dödsfall. Det är filmerna jag kritiserar. Det är filmerna som är (ofta omedvetet) respektlösa rörande dessa dödsfall.

Denna krönika innehåller alltså spoilers. Så det är bara att scrolla förbi de filmer ni kanske vill se. Dessa filmer kommer spoilas:

• Blackhawk Down
• Only the Brave
• Lone Survivor
• Everest

Black Hawk Down

Ridley Scott kan göra väldigt bra filmer. Genom åren har han bland annat gett oss Alien, Blade Runner, Gladiator och The Last Duel. Black Hawk Down är bitvis oerhört spännande när vi får följa amerikanska soldater i numerärt underläge när de drabbar samman med milisen i Mogadishu. Slawomir Idziak nominerades för en Oscar för sitt foto, som inte bara är oerhört snyggt utan är utfört på ett sådant sätt att vi kan hänga med mitt i stridernas kaos. Skådespelarprestationerna är rätt ojämna. Ewan McGregor, Sam Shepard och en väldigt ung Tom Hardy gör alla bra ifrån sig. Josh Hartnett var i ropet när filmen spelades in. Dessvärre klarar han inte riktigt av sin roll som sergeant Eversmann, som hade krävt betydligt mer karisma. Eric Bana känns mest skitnödig som hårdingen Hoot.

Filmen bygger på en militäroperation som ägde rum den 3 oktober 1993. Planen var att tillfångata en krigsherres rådgivare. Krigsherren i fråga var Mohamed Farrah Aidid. Hans milis kontrollerade den del av Mogadishu där operationen ägde rum. De amerikanska trupperna, som leddes av general Garrison (spelad av Sam Shepard i filmen), skulle ge sig in i en byggnad, tillfångata rådgivarna och sedan köra tillbaka till basen några kilometer bort i bepansrade fordon.

Det beräknades att operationen skulle ta trettio minuter från början till slut. Underrättelserna var bristfälliga, vilket gjorde att generalen och hans stab inte kunde skapa sig en klar bild över hur motståndet såg ut. Det visade sig att de hade underskattat motståndet. Milisen var beväpnad med allt från automatkarbiner till raketkastare. De använde dessa raketkastare för att skjuta ner två av amerikanernas helikoptrar av typen Black Hawk. En operation som skulle ta trettio minuter tog i själva verket över tolv timmar. Innan eftertexterna börjar rulla meddelar en text följande:

”Under räden dog över 1000 somalier och 19 amerikanska soldater miste livet” (min övers.)

Sedan listas namnen på alla amerikanska soldater.

Formuleringen känns som att den lika gärna hade kunnat vara:

”I runda slängar dog kanske typ 1000 skurkar och 19 amerikanska hjältar miste livet. Här är namnen på de modiga amerikanska hjältarna. Somalierna skiter vi, så klart, i. För de är ju skurkarna.”

Det pratas mycket om hjältar i filmen. Hartnett levererar en oerhört krystad monolog mot filmens slut. Faktum kvarstår att orsaken bakom alla dödsfall var att den amerikanska staben inte hade tillräckligt mycket underrättelser att gå på för att kunna planera en effektiv operation. Hela operationen var ett stort och oerhört tragiskt fiasko.

Only the Brave

Här har filmmakarna inte ens försökt vara subtila; hjältemod finns med i titeln.

I "Only the Brave" får vi följa den något strulige unge mannen Brendan McDonough (Miles Teller), som bestämmer sig för att bli brandman för att försörja sin familj. Han ansluter till en trupp som kom att bli känd som The Granite Mountain Hotshots, som bekämpade skogsbränder i Arizona, bland annat genom att gräva linjer som de sedan sätter eld på, vilket sätter stopp för snabbt rörande eldsvådor.

Miles Teller och Josh Brolin är båda hyfsat bra i sina roller, men i grund och botten är "Only the Brave" ett lite halvtråkigt drama om att bli vuxen. Det är en av anledningarna till att filmen gick med förlust. Jag misstänker att det dock inte är den främsta anledningen till att filmen floppade.

Filmen börjar med att kapten Eric Marsh (Brolin) beklagar sig över att hans trupp inte är hotshots-certifierade, vilket innebär att de bekämpar elden från fronten, vilket är den farligaste platsen att vara på i en skogsbrand, eftersom en felbedömning av hur elden rör sig kan resultera i att truppen omringas av elden.

Det ska vara en film om hjältemod, men filmen slutar med att Marsh gör en felbedömning, vilket resulterar i att alla utom McDonough, som agerade utkik, lägger sig på marken och täcker sig med brandfiltar.

Alla dör. Det är främsta anledningen till att filmen floppade, tror jag (vem tipsar sin vänner om en film om hjältemod där alla hjältarna dör?) Det blir inte bättre av att klantskallen till regissör, Joseph Kosinski, får de döda brandmännen, som är inkapslade i sina brandfiltar, att se ut som bakade potäter.

Titelns modiga män felbedömde en situation och dog. De räddade ingen under eldsvådan de dog i.

Varför tittade jag på den här filmen? Varför gjordes den här filmen?

Lone Survivor

Lone Survivors största problem är att den avslöjar slutet på filmen i titeln, men jag var ändå nyfiken på att se en film som handlar om ett verkligt fall av en ensam överlevare. Jag visste, så klart, att filmen skulle bjuda på taskiga skådespelarprestationer, eftersom Mark Wahlberg spelade huvudrollen. Jag visste även att filmen skulle vara ännu värre regisserad, eftersom Peter Berg satt i regissörsstolen. Men jag var ändå nyfiken.

Filmen handlar om hur fyra Navy SEALS är ute på uppdrag i de afganska bergen för att tillfångata en krigsherre som dödat många marinsoldater och kollaboratörer. De blir upptäckta och underskattar motståndarnas förmåga att strida i den extremt tuffa terrängen, vilket gör att soldaterna snart jagas av ett hundratal talibaner, som dödar dem en efter en. Markie Mark spelar Marcus Luttrell, titelns Lone Survivor.

Bergs klumpiga regi gör att filmens actionsekvenser är väldigt kaotiska. Bergs och Walhbergs bristfälliga talang når sin kulmen i en scen där Wahlbergs karaktär hotar med att dra ut sprinten på en handgranat. Han ser ut att vara ungefär tolv år gammal i den scenen.

Vid ett tillfälle ser det ut som att soldaterna kommer bli räddade, då förstärkning skickas ut i form av två Chinook-helikoptrar. Denna typ av helikopter används för att transportera trupper. Eftersom det var bråttom fanns det inte tid att vänta på att få understöd från Apache-helikoptrar, som är tungt beväpnade. När talibanerna sköt ner en av helikoptrarna, vilket resulterade i ytterligare 16 dödsfall, vände den kvarvarande helikoptern tillbaka.

Så det började med att fyra soldater ska tillfångata en krigsherre och slutar med att nitton män dör på grund av felbedömningar rörande fiendens förmåga.

Men, visst, Lutrell är en ”hjälte” för att han inte dog.

Everest

En del filmer ser jag för att jag har blivit tipsad av en kompis eller någon lista eller krönika. Andra gånger väljer jag en film baserat på att skådespelare och/eller regissör. I dessa fall tycker jag om att inte veta för mycket om filmen, eftersom det händer att jag då blir positivt överraskad. Om det är en väldigt bra film, kan detta resultera i att jag blir positivt överraskad.

Nu senast såg jag "The Creator" på bio. Jag visste att filmen var regisserad av Gareth Edwards, som bland annat regisserade Rogue One, som jag tycker är lite av ett mästerverk. Jag visste även att filmen skulle vara visuellt imponerande och handla om jakten på titelns skapare, som skapade den farliga AI:n som är centrum för filmens konflikt. Det hade kunnat bli pannkaka av hela skiten; det spelar ingen roll hur visuellt imponerande en film är om handlingen och/eller karaktärerna känns platta.

"The Creator" är filosofisk science fiction av högsta rang och är dessutom oerhört spännande. Det är vad jag kallar en bra filmupplevelse!

Sedan har vi filmer som "Everest". Jag visste att filmen skulle handla om en grupp som ska bestiga Mount Everest. Det faktum att två av rollerna spelas av Josh Brolin och Jake Gyllenhaal, som båda är väldigt duktiga skådespelare, var främsta anledningen till att jag såg filmen en sömnig söndag.

Det är farligt att bestiga höga berg, eftersom luften är tunn när man närmar sig toppen, vilket gör att den sista biten är extremt mödosam, även med syrgastuber. Väderförhållanden kan dessutom ställa till det ordentligt. Truppen i filmen bestämmer sig för att fortsätta mot toppen trots vädervarningar. Det slutar med att alla utom Beck Weathers (Brolin) dör. Och han förfrös alla sina fingrar och sin näsa.

Varför in i helvete gör de en film som heter "Everest" om människor som dör direkt efter de nått toppen?!

Poänglöst

Jag avskyr så kallade biopics, det vill säga filmer om en verklig människas liv. Dessa filmer följer alltid samma mall med uppgång, personliga problem och förfall och möjligtvis någon slags försoning mot slutet. Dessutom vill dessa filmer ofta visa oss en människas hela liv. Det blir bitvis jävligt tunt och mer än lite tråkigt.

Filmer som är baserade på verkliga händelser är en annan femma. Då är handlingen centrerad kring en händelse, vilket kan resultera i en film som kan vara både spännande och tänkvärd. Ett av senare års bästa exempel är Spotlight, som handlar om hur utredande reportrar på Boston Globe utreder sexuella överfall på barn utförda av Bostons katolska präster. Det är en omskakande film som dessutom är väldigt välspelad. I rollerna ser vi bland annat Michael Keaton, Mark Ruffalo och Rachel McAdams. Den sistnämnda tycker jag ofta är rätt tråkig, men i Spotlight är hon bra.

Jag kan förstå att de ville göra en film om "Black Hawk Down". De ödesdigra besluten som fattades den dagen gjorde att soldaterna befann sig i en oerhört svår situation. De flesta klarade sig undan med livet i behåll. Det är en spännande historia.

"Lone Survivor" hade kunnat bli en spännande film om det inte vore för att Berg är en så jävla dålig regissör. Som det är, känns den mest dum, eftersom bristerna gällande beslut den dagen ledde till att många soldater dog. Sedan undrar jag om Marcus Luttrell verkligen kan ses som en hjälte för att han inte dog.

Only the Brave och Everest känns fullkomligt poänglösa. Varför gör de filmer där alla dör helt poänglöst i slutet?

Det är därför jag inte är sugen på att se en film om Titan. Hur jag än vrider och vänder på det, kommer det sluta med att fem personer dör för att en rik och arrogant person inte tog vidare allvarligt på säkerheten.