Adjö Jean-Jacques Beineix
Filmtopps Edward Langert tar farväl av regissören till Diva, Månen i rännstenen och Betty Blue - 37,2 på morgonen
Regissören Jean-Jacques Beineix, som somnade in den 13 januari, blev med sin debutfilm ”Diva” (Dödligt Intermezzo) från 1981 fadern av Cinéma du Look. Filmskaparna Leo Carax och min favorit Luc Besson tillhör även filmrörelsen som tog fart i Frankrike under 80-talet. De är regissörer vars filmer jag rekommenderar alla cineaster att intressera sig för, med det sagt så var Beineix genrens pionjär.
Född i Paris 1946, hans föräldrar var Robert och Madeline (född Maréchal) Beineix. Han skolades vid Lycée Carnot för att senare ta studentexamen från Lycée Condorcet i Paris nionde arrondissement. Beineix inledde sin karriär i reklambranschen, men började nosa på filmbranschen tidigt. Efter att vid 22-års ålder hoppat av läkarutbildningen arbetade han som assistent till franska regissörer som Jean Becker och Claude Berri under mitten av 60-talet.
Diva, svenska titeln Dödligt intermezzo, blev hans debuterande succé. Denna psykologiska thriller om brevbäraren Jules som är en hängiven beundrare av operadivan Cynthia. Fastän begreppet Cinema du Look först skulle myntas av journalisten Raphaël Bassan 1989 i tidningen Le Revue de Cinéma så var Expressens Bernt Eklund genren på spåret i sin recension av Dödligt Intermezzo, som vann fyra César.
– Den har drag av popkonst och den är mycket fransk, skrev Eklund.
Beineix andra film Månen i rännstenen med stiliga Gerard Depardieu och Nastassja Kinski som huvudrollsinnehavare sågades hänsynslöst av kritiker och buades av publiken vid premiären i Cannes 1983.
Betty Blue – En hyllning till livsglädje och ung kärlek.
Trots den personliga tragedin i Cannes tog Beineix revansch med den internationella framgångssagan som var ”Betty Blue – 37,2 på morgonen”. I berättelsen finner vi ungkarlen Zorg (Jean-Hugues Anglade) som sitter på författarambitioner men försörjer sig som målare vid en sömnig resort på franska Medelhavskusten. Zorg möter den passionerade och dominanta Betty, spelad av 21-åriga Béatrice Dalle, som finner Zorg tämligen intressant efter att ha läst dennes första bokutkast.
När Betty eldat ned hennes och Zorgs hus vid stranden efter ett karaktäristiskt nervsammanbrott kastar de sig ut i ett kollage av situationer och platser i 80-talets Frankrike. Deras hetlevrad amour fou – porträttets hjärta – präglas av hunger efter djup kärlek, adrenalin, ett idealistiskt liv, sanning och svar på det existentiella.
Det är med varm blick som han ser på karaktärerna han skapat, upptågen och äventyren han försett dem med. Hans besatthet av det visuella utgör filmens själ och syns i de starka färgerna, skarpa ljusstänken och epoktypiska referenserna till popkonst. Bettys skönhet lyser som i en parfymreklam för Chanel eller Dior, samtidigt som allt fångas i förföriskt sköna toner av elgitarr och piano. Béatrice Dalle – som skulle utveckla en stormig relation till franska pressen efter flera incidenter med polisen gällande narkotikainnehav och snatteri samt hennes romans med en fånge på fängelset Maison d'Arrêt i Brest – gör sin livs roll som denna älskvärda och problematiska femme fatale.
En väldigt fransk charm präglar porträttet av dessa dumdristiga kärleksfåglar som famlar, söker och älskar. Beneix faller knappast heller för frestelsen att förse Betty och Zorg med enbart sympatiska karaktärsdrag. Nejdå, gång på gång går de över varandras gränser, manipulerar, gör varandra galna, vägrar kompromissa och släpper in sina olösta konflikter från barndomen in i relationen.
När du väl sätter dig ned och kollar på filmen kommer du märka att allt utanför skärmen blir ointressant och försvinner. Trettiosex år senare tillintetgör Beneix' mästerverk fortfarande januari månads färglöst meningslösa tillvaro, det tackar vi för! Carax' Les Amants du Pont-Neuf är genrens smaragd, Bessons Det stora blå filmrörelsens safir, men Betty Blue - 37,2 på morgonen är Cinéma du Looks diamant.
"Privilegiet i att vara en fransk regissör är att du i grund och botten är fri att göra vad du vill. Katastrofen är att du inte förstår att resen av världen inte fungerar så."
Den stora internationella framgång med ”Betty Blue – 37,2 på morgonen” var ett faktum. Nästan oförskämt fick Beineix till det och fick det även att verka lekande enkelt. Filmen nominerades till både en Oscar och BAFTA. Framgången ledde till generösa erbjudanden om att regissera superhjältefilm och faktiskt en Alien-uppföljare, vilket Beineix tackade nej till.
En vampyrkomedi han skrev för Paramount blev inte av samtidigt som ett kontrakt med American Psycho-producenten Edward Pressman rann ut i sanden. Med detta i åtanke, samt Beineix konsekventa vägran att inte anta någon annan position än regissör, kan vi blygsamt nå insikten att han aldrig riktigt intresserade sig för Hollywood. Beineix sa att "privilegiet i att vara en fransk regissör är att du i grund och botten är fri att göra vad du vill. Katastrofen är att du inte förstår att resen av världen inte fungerar så".
Under 90-talet debuterade Beineix med dokumentärfilm. Mortal Transfer från 2001 som till stor del finansierades ur egen ficka och skulle bli hans sista spelfilm. Månen i rännstenen har på senare år nått något av en kultstatus, trots att filmens motgångar länge störde regissören.
"Betty och Zorg är föräldrarlösa, en av de vackraste delarna av mitt liv kommer från denna tid... Jag älskar dig", skrev Béatrice Dalle på Instagram kort efter Beineix död.
Till minne av Jean-Jacques Beineix, regissör, född 8 oktober 1946, död 13 januari 2022. Salut!
Visa detta inlägg på Instagram