Psykos i Stockholm (2020)
Drabbande och suggestiv mor-och-dotter-skildring.
I årets invigningsfilm för Göteborgs filmfestival storspelar Josefin Neldén och Josefine Stofkoper när de gestaltar en tung mor-och-dotter-relation. Drabbande och suggestiv - ''Psykos i Stockholm'' är en av festivalens höjdpunkter.
Efter att ha sett Maria Bäcks Psykos i Stockholm och den franska filmen Familjefesten, förstår jag att det finns flera olika sätt att gestalta en psykotisk person. Vilket säger sig självt; den ena psykosen är väl sällan den andra lik. Däremot är det lätt att konstatera att jag blev mer förtjust i Josefin Neldéns prestation än vad jag blev i fransyskan Emmanuelle Bercots. Neldén gestaltar en extremt utåtagerande person, som lider av paranoia och vanföreställningar, på ett högst övertygande sätt.
Efter en kort men smart prolog börjar filmen med att en mamma (Neldén) och hennes dotter (Josefine Stofkoper) är på tåget på väg till Stockholm. De ska fira dotterns fjortonårsdag. Dessvärre börjar det synas snabbt att mamman inte är i balans. Dottern frågar om hon tagit sin medicin men får ingenting riktigt bekräftat. Är det ytterligare en psykos på gång? Filmen föreslår att det här är en situation som har pågått länge.
Som publik får vi ta del av berättelsen mestadels ur dotterns synvinkel. Vissa situationer blir då direkt plågsamma att bevittna. Hur mamman högljutt drar grova skämt till bordsgrannarna under ett restaurangbesök eller när hon blir omhändertagen på en flygplats. De är fruktansvärt pinsamma situationer, inte minst för dottern. Josefine Stofkoper försöker förgäves att lugna ner sin mamma.
Mycket av filmen består senare av att dottern driver runt på egen hand i den ödsliga Stockholmsnatten. Parallellt får vi som publik också inblick i mammans tillvaro då hon har blivit tvångsintagen. Hon skickar massor av skuldbeläggande röstmeddelanden till dottern, medan hon uthärdar sin vistelse på psyket.
Moderns paranoia sprider sig i biosalongen.
Med hjälp av sitt filmteam skapar Maria Bäck en suggestiv atmosfär för att illustrera de vanföreställningar mamman lider av. Hon ser sig själv som en ''gudinna'', vilket visas i en vacker och surrealistisk scen där hon tror sig utöva sina allsmäktiga krafter. Tekniskt briljant är också hur de har lyckats göra fåglarna i filmen hotfulla. Mamman pratar återkommande om ''fågelsoldater'' - dessa svarta korpar som tycks ha ständig uppsikt över henne och dottern. Mammans paranoia förs över på oss i biopubliken, och kanske också på dottern. I några scener hintar filmen om att hon för stunden kan ha ryckts med i sin mammas inbillade föreställningar.
Somliga kanske skulle argumentera för att filmen tappar riktning när kameran följer dottern genom Stockholmsnatten. Hon stiftar en flyktig bekantskap med en tjej i samma ålder och försöker leta reda på sin far, som inte varit delaktig i hennes uppväxt. För mig känns dessa scener dock helt på sin plats. De ger bilden av en ung tjej som lämnats helt åt sig själv utan någon trygg förankring.