Helan och Halvan.

Helan & Halvan (2018)

  • 1 tim 37 min
  • Drama, Komedi
Eric Diedrichs
Uppdaterad 04 december 2019 kl. 11:12 | Publicerad 25 januari 2019 kl. 19:01
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Steve Coogan och John C. Riley briljerar som legendarisk komikerduo.

“Helan & Halvan” är en välregisserad film med stor potential. John C. Riley och Steve Coogan briljerar som titelpersonerna, men filmen lider av en konventionell andra hälft som bekvämt lutar sig tillbaka mot dramaturgiska schabloner.

  • Regi:
    Jon S. Baird
  • Manus:
    Jeff Pope
  • I rollerna:
    Steve Coogan, John C. Riley, Shirley Henderson, Nina Arianda m.fl.

Helan & Halvan (Laurel & Hardy på engelska) var under sin storhetstid herrarna på komikertäppan, men här får vi bekanta oss med dem när deras stjärna dalar. Filmbolaget spelar istället sina kort på den nya stjärnduon Albert & Costello, medan Laurel och hans bastanta kollega Hardy turnerar runt på sunkiga hak i Storbritannien. Den stora publiken har tröttnat men drömmen finns kvar om att återvinna deras kärlek och få göra en sista film.

Helan & Halvan må vara popkulturella hushållsnamn, men utöver att de har ett himla oflyt och att den lille ständigt tjafsar med den store (och vice versa), tvivlar jag på att de yngre generationerna vet särskilt mycket om dem. Av den anledningen är det också tacksamt att Jon S. Baird faktiskt lyckas göra människor av sina regisubjekt, något vi inte är bortskämda med när det kommer till biografifilmer.

John C. Riley (Helan) och Steve Coogan (Halvan) ger liv till sina karaktärers broderskap och storsinta artisteri, där showen måste fortsätta även när teatersätena är tomma. Det är en fröjd att se dem framföra duons klassiska sketcher, och på sätt och vis har varken Coogan eller Riley aldrig varit bättre. Deras hårda slit lönar sig och de återskapar klanderfritt radarparets lekfulla tajming med minutiös noggrannhet. De får det till och med att se ganska enkelt ut.

Av den anledningen är det också synd att filmens andra halva präglas av alldeles för bekväm dramaturgi med onödiga tillbakablickar, som snarare övertydligt förklarar vad vi redan vet än fördjupar förståelsen för karaktärernas kantstötta relation. Här finns en handfull fina dramatiska inslag, men tyvärr präglas de av generisk snyftmusik. En timme in är det fina filmarbete vi möts av i den imponerande öppningsekvensen – som sveper igenom Hollywoods studiomiljöer och skickligt etablerar karaktärerna och deras motiv – som bortblåst.

I det stora hela kan "Helan & Halvan" beskrivas som en bra film med sikte på något storartat, men som skjuter sig själv i foten med enkla knep och genvägar. Det är synd, för den vänliga och icke-cyniska humorn vi möter är en välkommen raritet i det moderna filmlandskapet. Även om vi möter den av nostalgiska själ.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL