Teamet om nya svenska biofilmen The Dance Club: ”Vi var ett udda gäng”

I dag, den 19 september, går The Dance Club upp på svenska biografer. Den nya svenska filmen imponerade på Filmtopp med sin charm och humor i kombination med en förvånansvärt politiskt laddad handling.

Filmen premiärvisades redan i somras på Way Out West och i samband med det hade Filmtopp möjligheten att sätta sig ner med regissören Lisa Langseth (Kärlek & anarki), huvudrollsinnehavaren Nils Wetterholm (Young Royals) samt stjärnskottet Alva Bratt (Barracuda Queens) som också spelar en central roll i filmen.

LÄS OCSKÅ: Norska succén ”SKAM” på listan över världens bästa serier – så högt rankar den

En ”helt magisk” och ”underbar” inspelning – intervju om ”The Dance Club”

I The Dance Club får vi följa psykologistudenten Johannes (Wetterholm). Han praktiserar på en privatägd psykologimottagning där ambitionen snarare är att tjäna pengar än att faktiskt hjälpa människor med deras problem. Möjligheten att göra skillnad på riktigt uppenbarar sig när Johannes öde flätas samman med performancekonstnären Rakels (Bratt). Under Johannes uppsikt och Rakels uppmuntran kombineras plötsligt samtalsterapi med fuldans för att behandla några av mottagningens patienter.

Ett av filmens mest minnesvärda ögonblick är en danssekvens som lyckas med bedriften att kombinera fuldans med sensualitet.

– Vi hade koreografen Anna Vnuk för dansscenerna, och Lisa formulerade mycket av det. Regin till mig var att visa med kroppen, utan repliker, att visa vad jag känner för Rakel (Alva Bratt): rädslan, lusten, allt. Vi hade små koreografiska ramar, men improviserade mycket. Vi följde varandra, berättar Nils Wetterholm.

Kändes det pinsamt att dansa under de här scenerna ibland?

–  Det började redan innan inspelningen som en bra gruppövning. Vi lärde känna varandra. När statisterna kom sen blev det inte lika jobbigt, vi hade redan hittat tonen. Vi skojade mycket, men tog det samtidigt på stort allvar. Man kan inte “halvdansa”. Antingen backar man ur, eller så går man all in, förklarar Alva Bratt.

Den där trygga och skämtsamma stämningen är något som skådespelarna blickar tillbaka på med värme.

– Själva inspelningsperioden var underbar. Vi var ett udda gäng, ingen hade jobbat med någon sedan tidigare, olika skådespelare som möttes under en intensiv inspelning och hade så kul. Jag har nog aldrig skrattat så mycket på en inspelning. Man sprack i tagningarna ibland och tänkte ”nu måste jag vara proffsig”, men det var en härlig energi, minns Nils.

Alva Bratt instämmer:

– De här veckorna var som en dröm, jag tyckte att det var helt magiskt. Vi hade som en bas på platsen där klinikscenerna spelades in. När vissa rum inte användes satt vi i korridorerna. Det skapade en egen värld. Jag blev rörd av att se platserna igen. Det är sällan man har så nära mellan olika människor i ett projekt. Det var så intimt och vackert, man skrattade hela dagarna.

Din karaktär är samtidigt så himla arg. Hur går man från skratt till ilska?

– Ja, det är mycket känslor [skrattar]. Jag vet inte riktigt, men privat hade vi så himla roligt och i arbetet behövde vi hela tiden hålla en lätthet i något som annars kunde bli tungt.

För Nils Wetterholm var det här karriärens första stora huvudroll. Ett nervöst och utmanande uppdrag, men också transformerande.

– Jag var väldigt nervös över det och det var en stor utmaning. Jag tog huvudrollen på stort allvar. Det var nytt att tänka på funktion i helheten, min karaktärs båge, hur jag bär filmens energi. Jag var i princip med varje dag. Det gav ett flås, ett momentum som gjorde att saker flöt. När vi var klara sov jag i sju dagar.

Nils utvecklar:

– Det är en speciell roll, han är så lågmäld men laddad, mycket som puttrar under ytan. Lite Alice i Underlandet: ner i ett annat land och ut på andra sidan som någon annan.

LÄS OCKSÅ: Amanda Romare om att se sig själv spelas i Netflix-serien: ”Något läkte i mig”

”Finns exempel där man hittat på diagnoser för att kunna sälja piller”

The Dance Club rör sig alltså i psykiatrins värld, med ett visst fokus på läkemedelsindustrins inflytande på branschen. Under arbetet med manuset grävde Langseth djupt i just den problematiken.

Har du läst ”Pillret” av Ingrid Carlberg, om psykofarmaka och om läkemedelsbranschens lobbyism?

– Ja, den ligger i min läshög, jag fick den av en psykolog som hade läst manus. Jag har inte plöjt allt, men den ligger nära vår tematik. Det finns mer skrivet om det här än man tror. Boken fick kanske inte den uppmärksamhet den förtjänade, men inom psykiatrin och vården hade den betydelse. Samtidigt tystades en del diskussioner ner, tycker jag.

En källa på Sahlgrenska säger att de får förfrågningar varje vecka om luncher och presentationer.

– Under manusprocessen var jag periodvis djupt inne i det där. Samtidigt ville vi göra en bred film som kunde nå många. Det var en avvägning. Men det var viktigt för mig att ha med det perspektivet. I filmen dyker till exempel ett lobbyföretag upp, för så funkar det ju.

Langseth utvecklar: 

– Det är helt galet, men man har också påpekat hur DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) historiskt påverkats av olika intressen. Det finns exempel där man har hittat på diagnoser för att kunna sälja piller. Cyniskt, men det händer.

En inramning med karaktär: ”Den fick gärna vara lite skev”

En aspekt som får The Dance Club att sticka ut är filmen visuella uttryck. Kameraarbetet överraskar med bland annat oväntade in- och utzoomingar, vilket förstärker den subjektiva känslan.

– Jag och fotografen Jonas Alarik hade ett fantastiskt samarbete. Vår ingång var att kameran aldrig skulle vara ”duktig”. Inte perfekta kompositioner – kameran skulle ha karaktär. Den fick gärna vara lite skev, utan att ta över och bli formexperiment, förklarar Langseth.

Hade du filmiska förebilder för den här filmen?

– Massor, alltid. Milos Formans mästerverk Gökboet, men där vill de ut från kliniken och här vill de in. Vi sneglade också på Punch-Drunk Love i hur kameran kan vara nära och romantisk och ändå skava lite.

”The Dance Club” går nu på svenska biografer. Här kan du läsa Filmtopps recension av filmen.