Svenska regissören om Nick Cave-serien: "Alla andra försöker vara så PK"
Isabella Eklöf har regisserat samtliga avsnitt av Nick Cave-serien ”The Death of Bunny Munro”. I en intervju med Filmtopps Eric Diedrichs berättar hon om arbetet med den kontroversiella serien – och mötet med sin idol.
”Jag blir så jävla förbannad över hur oförskämt folk uppför sig”
Rockikon, författare och livsguru. Det var nog ingen som trodde att den utmärglade, våldsbesatte punkaren från Australien skulle leva en dag över 30. Men efter nästan 25 år av heroinmissbruk och lika lång tid av nykterhet är Nick Cave en av samtidens största artister – om inte den största.
Nu är han 68 och orimligt produktiv: bokad som headliner för Way Out West, har en konstutställning i Stockholm, skriver musik till Netflix-satsningen Harry Hole, Oscarsnominerad för bästa musik med Train Dreams och dessutom aktuell på SkyShowtime med en TV-serie baserad på hans roman The Death of Bunny Munro.
Serien, som för övrigt är bättre än boken i min mening, är regisserad av Isabella Eklöf, 48, som har styrt över samtliga sex avsnitt. När vi pratas vid över Zoom sitter hon i Lars von Triers Zentropa-lokaler och arbetar med sin nya film Mr. Nawashi, som blir en del av en ny generation Dogmafilmer.
– Jag har velat göra The Death of Bunny Munro länge, säger hon. När Gräns kom ut 2018 frågade folk vad jag ville göra härnäst, och då sa jag den här. Då var det väldigt långsökt.
”Alla andra försöker vara så PK”
The Death of Bunny Munro handlar om dörrförsäljaren och sexmissbrukaren Bunny Munro (spelad av Matt Smith), som efter sin hustrus självmord tvingas ta med sin nioårige son på jobbet. Det är en manisk och nattsvart komedi om en egocentrisk, trasig pappa som brottas lika mycket med ansvaret för sin son lika mycket som sin eviga kåthet.
– Jag är ju inte bara Nick Cave-fan, jag tycker också att den här boken är ett enastående stycke litteratur. Jag tycker i övrigt att litteraturen är död. Det här är den enda riktigt bra nya boken jag har läst på 20 år. Den är krävande, och det tycker jag att litteratur ska vara.
Först var The Death of Bunny Munro tänkt som en film av John Hillcoat, men det blev aldrig av. När rättigheterna gick ur köpte Clerkenwell upp dem för att göra en TV-serie, men ingen streamingtjänst ville ha den eftersom den ansågs för kontroversiell.
– Utom Sky, förklarar Isabella. För att Sky törs. Det går liksom runt åt andra hållet – de är så onda att de blir goda. De är de enda som vågade ta i det här projektet när alla andra försöker vara så PK.
Var det svårt att övertyga Sky om att göra något så utmanande?
– Nej, egentligen inte. Det fanns vissa grejer jag trodde att de skulle ta bort direkt, men de var coola. De hade just börjat omprofilera sig, så det passade jättebra att ta ett sånt här projekt. Och Clerkenwell var ascoola. De har gjort Baby Reindeer och The End of the F**ing World. De har bra smak.
”Ibland är det smartaste väldigt enkelt”
En av de största utmaningarna var att anpassa bokens maniska och krävande stil till fungerande TV-dramaturgi. Eklöf berättar hur hon och manusförfattaren Pete Jackson arbetade för att hitta en balans.
– Som dramaturgi funkar det inte, säger hon om bokens tonalitet, och det är därför Pete Jackson kom in. Han gjorde ett helvetes bra jobb med att göra om det till någonting som faktiskt går att se på.
– Ibland är det smartaste väldigt enkelt. Det var att ge pojken mer speltid och att skilja honom från Bunny i avsnitt fyra. Då får man se honom utvecklas på egen hand. Jag tror att det är det som gör att allt funkar. Bunny får kämpa lite mer för sin son också.
”Man ska inte ifrågasätta en gåva”
En av de mest slående aspekterna av serien är hur musiken används.
– Musikvalen är mycket våra tre klippares förtjänst, särskilt Luke Dunclay. De har extremt bra musiksmak och är väldigt musikaliska och rytmiska. Jag har såklart haft mycket åsikter och pushat åt olika håll.
Var det självklart att Nick Cave och Warren Ellis skulle skriva soundtracket?
– Jag tror att alla på något vis antog att de skulle göra det. Man ska inte skåda given häst i munnen – ett uttryck jag tycker mycket om. Man ska inte ifrågasätta en gåva, utan använda den så mycket man kan.
Två av Nick Caves låtar används i serien.
– Vi ska inte fläska på för mycket, men två kändes lagom. Ett i slutet av andra avsnittet och ett i slutet av det sjätte. De är väldigt olika. Den i tvåan heter I'm on Fire. En av mina gamla favoriter – extremt punkig.
– Det var också fint att knyta ihop det med något nytt och finstämt på slutet med Pale Horses. Det är väldigt smakfullt. Många finstämda smaker som går ihop.
”Han är så gullig och totalt random”
För Isabella Eklöf var mötet med Nick Cave en dröm som gick i uppfyllelse.
– Han är inte så tuff. Eller, han kan vara lite fåordig, säger hon och skrattar när jag frågar om han var lika läskig som han verkar. Det kan göra en nervös. Om man har Warren och Nick bredvid varandra så snackar Warren på om någon historia som hände i morse – eller om en köksapparat han gillar, han skickade mig en i present. Han är så gullig och totalt random. Medan Nick sitter och nickar och säger något superklokt efter att ha tänkt efter.
– Man ska ju också komma ihåg en sak som man glömmer när man ser honom på scen, han är ju rätt gammal också. En artig och djupt kristen, äldre herre som är väldigt mån om att göra det rätta.
De träffades bland annat hemma hos Cave i Brighton.
– Jag fick se porslinsstatyerna av djävulen som kommer till Kulturhuset nu. De är jätteroliga och knyter till hundra procent an till det här. Hans fru var där också, Susie. Hon är helt löjligt vacker och lång och smal och smärt och elegant.
Hon beskriver också den absurda kontrasten mellan privat och offentlig persona.
– Jag fick skjuts i hans limousin när han skulle köpa kaffe till mig. Jag satt och väntade i baksätet medan chauffören gick in och handlade så att Nick skulle slippa träffa människor. Jag har ju gått runt lite med honom och Matt Smith och jag blir så jävla förbannad över hur oförskämt folk uppför sig. Någon slags jävla äganderätt. "Åh, kolla, det är han!", "Ta en bild med mig", "Ge mig en kram", "Skriv 100 autografer." Stackars människa. Det är som att de tycker att de äger honom.
”Vågar vara obekväm och krävande”
När vi rundar av frågar jag vad hon hoppas att publiken ska ta med sig.
– Jag hoppas att de ser att det här är en serie som vågar utmana. Som vågar vara obekväm och krävande, men också vacker och gripande. Det är en berättelse om en man som faller sönder, men också om en son som kämpar för att hitta sin väg. Och jag hoppas att musiken och estetiken förstärker den känslan.
– Och så hoppas jag att folk går och ser Nick Caves porslinstatyer på Kulturhuset. De är verkligen värda att uppleva.
Det är tydligt att The Death of Bunny Munro är mer än bara en TV-serie för Isabella – det är ett passionsprojekt hon kämpat länge för att förverkliga.
Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.