Sandra Wollner är ”överväldigad” av hur starkt ”Everytime” påverkar publiken

Sandra Wollner har gjort en film om en familj som slås sönder. En tragedi för mamman Ella, spelad av Birgit Minichmayr, hennes yngsta dotter Melli och tonårskillen Lux. Tillsammans reser de till Teneriffa på en familjesemester som aldrig blev av.

I maj vann filmen Everytime huvudpriset i Un Certain Regard i Cannes. Sedan dess har filmen samlat priser i bland annat Sarajevo och Rom, och i höst valde Tyskland den som sitt bidrag till Oscarsgalan. Det är Wollners tredje långfilm.

Recension: ”Everytime” är en drömsk och förkrossande skildring av sorg – högsta betyg

”Det går inte att planera”

Framgången för Everytime hade hon inte räknat med. Inte för att hon tvivlade på filmen, utan för att det som hänt efter visningarna är något annat.

– Jag och mina kollegor har alltid gillat filmen precis som den är. Men jag hade inte väntat mig att den skulle nå fram till människor så starkt. Jag har ärligt talat varit överväldigad. Efter visningarna kommer folk fram och berättar sina egna historier. Det är något man hoppas på, men det går inte att planera.

Schrödingers katt

När jag frågar om slutet som går att tolka på så många olika sätt så ler hon och ber mig att inte avslöja för mycket. Jag lovar. Så här mycket kan sägas: halvvägs in skiftar filmen perspektiv till lillasyster Melli, och något händer som får verkligheten att börja glida.

Den bilden hade Wollner med sig från allra första början.

– Det var en väldigt tidig bild. Jag visste inte hur, men jag ville göra en film där det här händer och sedan gå hela vägen med det. Jag ville att man skulle kliva in i en ny verklighet som ändå känns stabil. Inte drömlik, utan med en konstig förankring. Något kusligt, där vi inte riktigt vet vad vi ger oss in på.

Sedan tar hon till en liknelse som får allt att falla på plats.

– Tänk dig Schrödingers låda. Det finns två versioner, den döda katten och den levande katten. Men tänk om man kunde se båda samtidigt utan att öppna lådan. Det är den bästa metafor jag kan ge dig.

Wollner tog sorgen från sin pappas död: ”Att skriva är mer eller mindre en seans”

Wollner har tidigare berättat att hennes pappas död präglade filmen. Hon är noga med att det inte går att jämföra med förlusten i filmen. Han var gammal och sjuk, det var en naturlig död. Men sorgen förändrade något i hennes syn på spöken.

– I verkliga livet är jag en väldigt pragmatisk person. Men jag är filmskapare, jag jobbar med spöken. Att skriva är mer eller mindre en seans eller att dagdrömma. Jag tror att många befinner sig precis där emellan. Man tror inte riktigt på något men man känner längtan efter något. Kanske är det därför folk berörs av filmen.

Hon jämför med hur en romanfigur kan växa fram ur människor man känt för att sedan plötsligt börja leva sitt eget liv.

– Det finns ett ögonblick då något magiskt händer och karaktärerna får eget liv. De börjar prata med varandra och leder dig dit du inte väntat dig. Jag tänker att det kanske är det spöken är. När vi sörjer någon och ser dem så levande framför oss kan de få en plats inom oss där de lever vidare. Där de kanske till och med har en framtid och gör saker de inte längre kan göra.

Under sin skriv process lyssnar Wollner på William Basinski

Ett av filmens mest gripande grepp är ett datorspel. Tonårsdottern Jessie bygger sin egen värld i ett Minecraft-liknande spel. Idén föddes 2014 när Wollner var regiassistent på en inspelning och lovade en barnskådespelare ett pris. Föräldrarna föreslog Minecraft och själv fastnade hon direkt. Inte för att bygga utan för att promenera i världen.

– När jag skriver lyssnar jag ibland på William Basinskis The Disintegration Loops eller annan ambient musik. Något som kan vara en skönt för tankarna. Minecraft och senare Vintage Story blev samma sak. Man kan bara ta en promenad. Det blev en sorts meditation.

I filmen får spelet en helt annan tyngd.

– Jessie har sin värld och vill inte att lillasystern ska springa runt i den, det känner alla med syskon igen. Men när hon är borta och Melli spelar efteråt blir det ett minnesmärke. En dagbok man kan gå igenom, en plats där man kan besöka henne och se vad hon har byggt.

Titeln inspirerades av en spin-off på en Britney Spears-låt

Sedan har vi titeln Everytime som är både djupt filosofisk och lite fräck.

– Man kan säga att det är ett evigt nu. Som människor är vi tidsresenärer i våra huvuden. Vi minns och vi föreställer oss och någonstans överlappar de två. När vi sörjer föreställer vi oss inte bara det som varit utan allt som kunde ha blivit. I det ögonblicket överlappar alla tider.

Men det finns också en enklare förklaring. När Wollner berättade om idén för sin partner, som är regissör och enligt henne ”irriterande begåvad”, satte han sig vid pianot och spelade en melodi. Den blev filmens kärnmelodi.

– När han spelade den fanns titeln Everytime där. Men det är kanske en vild blandning och en spin-off på en Britney Spears-låt eftersom vi hade ett gemensamt minne kopplat till den.

”Everytime” visas nu på Stockholms filmfestival.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.