”Everytime” är en drömsk och förkrossande skildring av sorg – högsta betyg

Det finns filmer om sorg som vill förklara den för oss och det finns filmer som låter oss sitta mitt i sorgen utan karta och navigation. Everytime hör till den andra sorten. Österrikiska Sandra Wollner tog i våras hem huvudpriset i Cannes sidosektion Un Certain Regard.

Filmen som börjar som ett stillsamt familjeporträtt i Berlin och slutar någonstans där minnen, drömmar och pixlar flyter samman under en sol som inte vill gå ner. 

Det mest omskakande jag sett på bio

Ella (Birgit Minichmayr) ska åka till Teneriffa med sina döttrar. Sjuttonåriga Jessie och lillasyster Melli. Väskorna står packade och bråken är de vanliga. Men natten före avresan smiter Jessie ut med pojkvännen Lux. Det blir rave, skog, en lång promenad genom staden och till sist ett hustak där de två väntar in soluppgången.

Vad som händer där ska jag inte gå in på i detalj men scenen hör till det mest omskakande jag sett på bio i år. Inte för att den är brutal utan för att den är så stilla. Kameran står långt borta, morgonljuset färgar betongen i glödande orange och sedan är ingenting som förut.

Wollner hoppar över begravningen och de första veckornas chock. När vi möter familjen igen har det gått ett år. Ella är tillbaka på jobbet, Melli har möblerat om i systerns rum och Lux har tagit studenten och träffat någon ny. Världen har helt enkelt fortsatt och det är just det som ger lite skoskav.

Mest intressant är relationen mellan Ella och Lux. Hon kan inte släppa honom, men det är svårt att säga om det beror på saknad, skuld eller något bittrare. Lux däremot tycks söka sig till familjen som ett slags straff han ger sig själv. När de tre till slut åker på resan som aldrig blev av känns det mindre som en semester och mer som ett försök att hämta tillbaka något som inte går att hämta.

Bilder som liknar ”Aftersun”

Gregory Oke, som också fotade Aftersun, låter ofta kameran stå långt ifrån människorna. Små gestalter i stora rum, en ensam simmare i ett ändlöst hav. Avståndet gör inte filmen kallare. Tvärtom ger det sorgen utrymme att andas.

Filmen blandar vaggvisor med svävande syntar och mellan scenerna glider vi in i systrarnas Minecraft-liknande dataspel. En digital lekplats, där Jessie på sätt och vis fortfarande finns kvar, precis som i sms-trådar, foton och röstmeddelanden.

Tiden som speglar sig själv

Det som verkligen fastnar hos mig är hur filmen hänger ihop. Nästan varje bild från första akten får ett eko senare. Ella ber Lux att gå samma väg som natten Jessie dog och vid ett övervuxet tågspår tittar dottern åt ena hållet och mamman, ett år senare, åt det andra. Det är som om de ser varandra över tiden. Gamla hemvideor från Teneriffa visar platser som familjen sedan står på och Melli som gör läxor vid köksbordet hamnar i nästan exakt samma bildruta som systern en gång satt i.

Filmen blir på så vis en cirkel där tiden inte rör sig framåt utan runt. Titeln Everytime känns plötsligt självklar: varje gång, om och om igen.

Ett slut med (minst) två tolkningar

OBS! Här kommer spoilers (scrolla vidare till nästa rubrik om du inte sett filmen). När familjen kommer fram till Teneriffa blir filmen allt mer drömlik. Vid poolen får Melli av misstag i sig några av Lux droger. Kort därefter hittar hon en liten flicka på hotellet som ser exakt ut som Jessie gjorde som barn i familjens gamla hemvideor. Melli tar med henne till Ella och båda bestämmer sig för att det är Jessie som har kommit tillbaka. Samtidigt blir solen fyrkantig, precis som i systrarnas dataspel och barnen skjuter en nödraket mot horisonten för att Jessies födelsedag aldrig ska ta slut.

Vad är det vi ser? Ett mirakel, en drogtripp eller sorgens önskedröm? Everytime går att tolka på otroligt många olika sätt men en detalj har inte släppt mig. Allra sist berättar Melli, nästan i förbifarten, att två barn drunknade i havet samma dag. Filmen säger aldrig vilka barnen var. Men om det var Melli själv och den lilla flickan blir slutet plötsligt mycket mörkare.

Då har Melli aldrig fått tillbaka sin syster. Hon har i stället, påverkad av drogerna, gått ut i vattnet med ett främmande barn. Det lyckliga vi just sett – återföreningen, den fyrkantiga solen, dagen som aldrig tar slut – är i så fall bara något Melli drömmer medan hon drunknar. Filmen handlar då inte om en sorg som läks, utan om en sorg som kräver ännu ett offer. 

En av de mest gripande filmerna

Everytime landar solklar som en av årets mest gripande filmer. Den förklarar inte sorgen, den gestaltar den som något som fortsätter, upprepar sig och ibland, för ett ögonblick, får solen att stå still.

”Everytime” finns att se under Stockholms filmfestival. Håll utkik på Filmtopp efter mer information om när filmen släpps på bio. Artiklar från festivalen hittar du här.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Everytime