Intervju: Dag Johan Haugerud

Den norske auteuren Dag Johan Haugerud är ett relativt okänt namn för oss svenskar. Hur som helst är han desto mer känd i Norge. Som tvåfaldig Amanda Awards vinnare, den norska motsvarigheten till Guldbaggen, är han en etablerad regissör i vårt grannland. Under Göteborg filmfestival, som ägde rum i början av Februari, introducerades Haugerud även för oss svenskar när han tog hem bästa nordiska film med sitt drama Barn (2020).

I Samband med festivalen fick jag mig en mycket trevlig pratstund med filmaren. Vi pratade givetvis om aktuella Barn men även om filmskapande generellt. Först var jag nyfiken på vad som får honom att vilja berätta en historia. Är det en långt gående process eller kommer inspirationen till honom likt en snilleblixt? 

- Det är väldigt olika. Men generellt sett tänker jag mer film, hur jag ska göra det visuellt. Oftast kommer enskilda scener till mig i vardagen, det kan vara att jag upplever något som ger inspiration. Sen tänker jag på hur man kan skildra det i bilder. Teman och historia är sekundärt, det brukar oftast komma när jag har flertalet scener och ser en röd tråd. Delarna ser jag innan helheten.

Inför intervjun såg jag festivalfilmen Barn som var absolut sevärd. I likhet med Haugeruds tidigare hyllade verk I Belong (2012), vilket var filmen som han tog hem två Amanda Awards för (bästa regi & manus), är Barn ett potpurri av olika karaktärsstudier, vilket betyder att filmens handling tydligt kretsar kring de olika rollfigurernas både inre och yttre känslostämningar. Haugerud förklarar att karaktär och karakterisering är huvudfokus när han arbetar med manus. 

- Samtliga av mina filmer är någon form av karaktärsstudier. Efter att jag har funnit ett övergripande tema försöker jag skapa karaktärer som passar ihop med temat. Sedan koncentrerar jag historien runt karaktärerna och deras egenskapsark. Vid det här laget vet jag vilka skådespelare som ska vara med och förfinar karaktärerna med dem i åtanke, att de får de roller som passar dem bäst. Jag brukar även föra en dialog med skådespelarna. Ibland händer det att jag då ser rollfiguren i ett helt nytt ljus och gör ändringar, vilket också leder till att man kan bygga ut scener på ett nytt sätt. Det är en spännande process. 

Inom den genre som ibland kallas för "det moderna dramat" är det vanligt med en filmisk approach som benämns "Show don't tell". Med detta menas att filmskaparen tenderar att fokusera på det visuella berättandet, på det som inte sägs, snarare än det som faktiskt sägs genom dialog. Barn skiljer sig från den rådande diskursen inom dramafilm eftersom att filmen istället innehåller mycket dialog och scener där karaktärerna ges rikligt med tid att genom samtal förmedla vad de känner. Haugerud menar att det är oftast är genom kommunikation som konflikter uppstår och att han samtidigt tröttnat på dramafilmer med för stort fokus på  återhållsamhet i berättandet.

-  Dialogen lägger jag väldigt mycket tid på. I min värld beror de konflikter som vi upplever i vardagslivet på kommunikation, vad som blir sagt och hur det sägs. När jag ser filmer med väldigt lite dialog kan jag ibland tänka "men varför säger du inte något?, du måste reagera på det här!". Det känns helt enkelt inte realistiskt, vilket kan irritera mig. Då tycker jag bättre om att skildra samtalets alla nyanser. 

Att Haugerud finner det nöjsamt att skriva manus framgår ganska tydligt. Men vilka aspekter av filmskapandet gillar han bäst respektive sämst?

- Skrivandet och och filmandet är absolut roligast. Skrivandet för att det är ger en kick att sakta men säkert arbeta fram den historia, de scener och de karaktärer som du bearbetat i ditt huvud så länge. Att skriva är dock ett ensamt ting så att sedan få arbeta kreativt tillsammans i grupp är förlösande. Visst finns det tidsramar som ska hållas, viss press, men det stimulerar mer än det skadar. Klippningen är däremot det största helvetet jag kan tänka mig. Att sitta bredvid klipparen utan att ha den primära makten att förändra är frustrerande. Sen är det också en väldigt tråkig process, att spela om samma scen om och om igen. 

"Medias samtal är helt onyanserade"

Därefter leddes samtalet in på det rådande filmklimatet. Idag är det är storskaliga blockbusters och säkra kort i form av uppföljare/reboots till redan etablerade franchise-världar som dominerar biotablån. Filmbranschens största fokus har alltid varit att göra finansiella resultat, men frågan är om inte den ekonomiska hetsen trappats upp de senaste tio åren. I rollen som auteur med vana att jobba med originella filmer, med begränsad budget, sitter Haugerud på ett unikt perspektiv i frågan. Han menar att han inte känner sig motarbetad utan påpekar att det finns plats för olika sorters film. 

- De filmer som jag själv alltid gillat att titta på är de där man märker att regissören har en egen röst och en tydlig profilering. Den sortens filmer har alltid funnits och kommer troligen alltid att finnas. Mainstreamfilmer, de stora amerikanska produktionerna i synnerhet, har också alltid funnits. De har alltid samverkat med varandra.

Desto mer som investeras, desto större potential finns det för att göra stor vinst. Det är ingenting som är nytt. Det går exempelvis inte att marknadsföra min film på samma sätt som de stora amerikanska produktionsbolagen kan. Med det sagt utesluter inte det ena det andra. Det finns gott om exempel på mainstreamfilmer som fått en säregen prägel tack vare att regissören givits relativt fria tyglar i arbetet. För det mesta tycker jag att balansen fungerar bra. Trender kommer och går, och möjligheten att finansiera projekt kan påverkas av trend. Men över tid spelar det mindre roll. 

Exakt, om tjugo år kanske det exempelvis inte görs en enda superhjältefilm? Efter andra världskriget gjordes storskaliga krigsfilmer som spelade in mycket pengar, men efter ett tag dog den trenden ut. 

- Det är precis det jag menar. Vem vet, om tjugo är kanske det är musikalfilmen, eller något annat helt nytt, som får folk att flockas till biograferna. Det är bara att godta att det böljar fram och tillbaka och hänga med så gott man kan. 

Sedan börjar vi prata mer specifikt om Barn, Haugeruds drama som alltså tog hem bästa nordiska film på Göteborg filmfestival. Handlingen tar avstamp i en händelse på en norsk skolgård, där 12-årig flicka av en olyckshändelse tar livet av en jämnårig pojke. Det blir starten på ett moraliskt dilemma om skuld i olika former, som dessutom skildrar gränsöverskridande perspektiv gällande både klasstillhörighet och politisk övertygelse. Flickans föräldrar kommer från en vänsterliberal uppväxt, medan pojkens pappa är ledare för det norska högerkonservativa partiet. Dock målas ingen karaktär upp som ett endimensionellt monster, vilket enligt Haugerud var ett mycket medvetet val.  

- Varje gång jag berättar något känner jag att jag måste nyansera. Alla samtal och diskussioner som hålls i media är alltid helt onyanserade. Sanningshalten upplever jag alltid som fragmenterad. Antingen så finns inte sanningen eller så ligger den någonstans mittemellan. När man följer en debatt i media så vet man aldrig helt och hållet vad som stämmer för att allting presenteras som svart eller vitt. Mitt mål med filmen var att försöka bryta ner detta och få människor som ser filmen att i framtiden försöka se på problem i samhället på ett mer nyanserat sätt. 

"Mötet mellan människor är på många sätt komiskt"

Skolans rektor i filmen spelas av Henriette Steenstrup, som för sin insats i filmen vann pris för bästa skådespelare på Göteborg Filmfestival. Hennes karaktär är uppvuxen i ett gammalt proletärhem med tillhörande värderingar men dejtar samtidigt en person vars åsikter radikalt skiljer sig från hennes egna. Haugerud förklarar att hans karakteriseringsmodell ofta går hand i hand med det tema som han försöker skildra i sina filmer, så även i Barn. 

- Karaktären Liv (som Henriette spelar) är ett typexempel på vad jag genom karakterisering vill åstadkomma. Väldigt ofta i film, och i berättelser generellt sett, finns det goda och onda karaktärer. Vilket i en viss typ av berättelse fungerar utmärkt, där karaktärerna mer fungerar som symboler eller bärande varelser för ett visst tema, en sorts dynamik eller ett budskap. Dock är det annorlunda när det gäller att skildra det mänskliga. En människa är sällan en enda sak, utan har många nyanser och sidor. För mig är Liv inte bara en godhjärtat rektor, syster och vän utan har samtidigt andra egenskaper som är, åtminstone för henne själv, mer moraliskt tvetydiga. 

Det råder ingen tvekan om att Barn i första hand är ett drama. Dock finns det stunder av mörk komik som, precis som i verkligheten, uppstår genom  missförstånd inom kommunikation. Var det ett medvetet val att lägga in komiska element i filmen? 

- Det är roligt att du påpekar det, för i Norge har den på flera håll tagits emot som just en mörk komedi. Det var inte min tanke, att spela in filmen som en komedi. Däremot finns det mycket i vardagsdialogen som är komisk till sin natur. Sitter man på ett café och smyglyssnar på människor runtomkring finns det mycket där som kan verka komiskt för den som inte förstår sammanhanget. Mötet mellan människor är på många sätt komiskt.

Som avslutning på intervjun påpekar jag att Barn tävlar om priset för bästa nordiska film på Göteborg Filmfestival. Intervjun gjordes innan det blev officiellt att filmen också vann tävlingen. Ironiskt nog påpekar Haugerud att han inte tar tävlandet på så stort allvar. 

- Jag har själv suttit i jurys på filmfestivaler och vet av erfarenhet att det bara handlar om kompromisser. Jag tar det inte speciellt seriöst. Sedan är det självklart kul att vinna eftersom det betyder att åtminstone någon fått ut något av min film och tyckt om den. I slutändan gör jag dock inte film med syftet att vinna gunst utan i första hand handlar det om drivkraften att berätta en historia genom filmmediet. 

Jag tackar Dag Johan Haugerud för samtalet och önskar honom all lycka till i framtiden. En mycket insiktsfull och trevlig man vars framtida filmer jag ser fram emot att ta del av!