Bild från den norska filmen Barn föreställandes en flickan Lykke kramades läraren Anders.

Barn (2020)

  • 2 tim 37 min
  • Drama
Rasmus Torstensson | Recension
31 januari 2020
Rasmus Torstensson | Recension
31 januari 2020

Ett nyanserat porträtt av ett moraliskt dilemma.

Norska Barn är ger en nyanserad bild av det moraliska dilemma som uppstår när ett barn olyckligt skadar ett annat. På ett absorberade sätt diskuterar regissören Dag Johan Haugerud skuld och ansvar i en film som dock känns onödigt lång.

  • Regi:
    Dag Johan Haugerud
  • Manus:
    Dag Johan Haugerud
  • I rollerna:
    Henriette Steenstrup, Jan Gunnar Røise, Thorbjørn Harr, Adam Pålsson m.fl.

Göteborg Film Festival är ett perfekt tillfälle för att i ett tidigt skede få ta del av årets mest tänkvärda nordiska filmer. Dag Johan Haugeruds drama Barn är just ett sådant verk, som på ett lågmält men kraftfullt sätt diskuterar skuld och försoning mellan människor på de olika sidorna av åsiktskorridoren. 

Filmen börjar med att ett barn har skadats under håltimman på en helt vanlig skola i Norge. Det visar sig sedan att trettonåriga Lykke (Ella Øverbye), dotter till en prominent vänsterpolitiker, av en olyckshändelse slagit till jämnåriga Jamie, i sin tur son till en högt uppsatt högerpolitiker, så hårt att han trillat och omkommit av fallet. Anders (Jan Gunnar Røise) skulle varit rastvakt men var ett par minuter sen till sitt skift då han visade lärarvikarien Hans Lucas (Adam Pålsson) runt på skolan. Anders syster Liv (Henriette Steenstrup) är rektor och blir tvungen att dra igång en process som på olika sätt blir oerhört jobbig för samtliga inblandande. 

På ett metodiskt vis porträtterar Haugerud sedan händelsens efterspel. Ett moraliskt dilemma värdigt de antika grekernas teaterscener målas upp. Varför agerar vi så olika krissituationer? Vad innebär egentligen skuld? Sakta men säkert, genom flertalet långa dialogsekvenser där kameran ligger stilla och manuset är sylvasst, bearbetas sedan dessa frågor. Individens vilja och moral kontra gruppens vilja och moral avhandlas riktigt engagerande och desto bättre blir det av att ingen utmålas som enbart ond eller enbart god. 

Mångbottnade karaktärsporträtt.

Just de mångbottnade karaktärsporträtten är Barns styrka. Den konservativa högerpolitikern Per Erik Lundemo (Thorbjørn Harr) hade med lätthet kunnat bli en karikatyr på ett kallt och omänskligt monster, men i Haugeruds händer är han istället ytterst mänsklig i sin sorgbearbetning. Även den homosexuella språkläraren Anders är en väldigt välskriven roll, vars kamp med inre existentiella problem gestaltas briljant av Jan Gunnar Røise

Problemet som filmen har är ett den är åtminstone en halvtimme för lång. Flertalet scener pågar för länge innan det dramaturgiska crescendot kommer. Här finns även på tok för mycket utläggningar, som inte för handlingen frammåt. Haugeruds manus, speciellt hans okonventionella sätt att jobba med dialog (han går emot uttrycket "show don't tell" - det främst bildspråkliga berättarknepet som idag dominerar inom dramafilm i filmbranschen), är starkt men samtidigt också onödigt pratigt mellan varven. 

På det hela taget är "Barn" definitivt en sevärt film. Haugerud har utan tvekan en intressant och egen röst som jag med glädje ser fram emot att höra mer av. Däremot hade hans film gynnats av hårdare tag i post-produktionen. Klippsaxen borde ha fått jobba lite mer, men det hindrar inte "Barn" för att vara ett genomgående välgjort drama om skuldbearbetning och sorg.