Hero gradient image

Original mot remake: Djungelboken (1967) vs Djungelboken (2016)

Fredrik Edström | Artikel
26 april 2016
Fredrik Edström | Artikel
26 april 2016
Foto: Walt Disney Pictures
Foto: Walt Disney Pictures

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst. Den här veckan har jag klippt page, burit för små orangea underkläder samt sjungit och dansat med djungelns alla färgstarka arter. Det är original och remake till Djungelboken som står på menyn. Disneys original regisserades av Wolfgang Reitherman och nytolkningen av Jon Favreau. 1968 fick Sverige se Reithermans djungelbok gå upp på biograferna runtom i landet. Undertecknad har verkligen fått gnugga dammet från nostalgi-glasögonen för att hålla omdömet fläckfritt - barndomen är mycket influerad av detta färgsprakande djungeläventyr. Remaken gick upp på biograferna nu i april.

Historien om Mowgli kretsar i korta drag om en "människovalp" som blir uppfostrad i en av Indiens djungler. Han blir upphittad där som bebis av den vise pantern Bagheera som för honom till en vargflock för att lära sig om livets spelregler. Men när tigern Shere Khan hotar Mowglis liv blir han tvungen att återvända till den människoby som han kom ifrån. Tillsammans med Bagheera påbörjar de resan tillbaka genom djungeln. En djungel överbefolkad av egendomliga invånare som den livsnjutande björnen Baloo, den skogstokiga orangutangen Louie och den slemmiga ormen Kaa.

Likheter

Fabel för fostransstilar

Foto: Walt Disney Pictures
Foto: Walt Disney Pictures

Att Mowgli är utan sina biologiska föräldrar på bilden ovan undgår väl knappast någon. Ändå är dessa två köttätare (Baloo till vänster och Bagheera till höger) det närmaste den unga pojken har två närvarande fosterföräldrar i den vilda djungeln.

Djungeln kan vara en tuff plats att växa upp på. I synnerhet om du rent biologiskt inte är rustad för den. Jag behöver inte putsa mina analytiska glasögon speciellt noga för att se att både original och remake visar tydliga paralleller för fostransstilar och vuxna förebilder, i en ganska extrem kontext.

Läs också: Vår recension av Djungelboken (2016)

Baloo och Bagheera agerar adoptivföräldrar till unge Mowgli. Käppen i hjulet är att de anammar vitt skilda metoder för att visa sin omtanke och kärlek. Det är bara att lyssna på hur de bägge djuren faktiskt pratar med varandra; de låter som ett par som inte kan komma överens om hur de ska uppfostra sin odåga till son. Baloo har en "hang loose"-approach vilket ofta rimmar illa med Bagheeras auktoritära stil. Tillsammans måste de hitta en gyllene medelväg för hur de ska beskydda honom från en hotfull omvärld befolkad av allehanda hypnotiserande pytonormar och eldfixerade orangutanger.

Vinnare: Oavgjort. Versionerna gör ett likvärdigt jobb med att framhäva samspelet mellan Bagheera och Baloo. Jag har kliat min hårbotten röd i försök att utnämna en vinnare, men utan framgång. Den här ronden slutar oavgjort.

Människan - En polariserande roll

Foto: Walt Disney Pictures
Foto: Walt Disney Pictures

Gemensamt för både Reithermans och Favreaus tolkning är att djungelns invånare har vitt skilda attityder gentemot Mowgli, och i förlängningen mot människan i allmänhet.

Kung Louie betraktar människovalpen som källan till ny kunskap, som upphovsmannen till elden. Louie är sprängfull av beundran och avund till Mowgli, vilket är svårt att missa eftersom sången "jag vill ju va' som du" fortfarande ekar i min skalle från min Disney-indränkta barndom.

Läs också: Original mot Remake: Point Break (1991) vs Point Break (2015)

Baksidan på detta mynt är Shere Khan vars hat mot människor inte når någon botten. Våra vapen och eldar är Khans främsta motivation till hans bottenlösa människohat i originalet. Detta återberättas av Bagheera, vilket gör det svårt för mig som publik att ta in Khans egna perspektiv på problematiken. I remaken får vi med egna ögon se vad det är som faktiskt händer, vad som får honom att anta en sådan syn på livet och attityd till vår art.

Vinnare: Remake. Bägge versioner har mycket att berätta om djurrikets attityder gentemot oss människor. Dock är remaken den klart vassare kandidaten eftersom Shere Khans motivation till sitt människohat utvecklas ordentligt.

Olikheter

Världsbyggande och mytologi

Foto: Walt Disney Pictures
Foto: Walt Disney Pictures

1967 års djungelbok är sparsmakad när det kommer till den värld som omger karaktärerna. Djuren tycks ha god kännedom om varandra men där stannar i princip känslan av att det är en levande arena som filmens karaktärer agerar i.

Favreau arbetar mycket med världsbyggandet kring karaktärerna. Ett exempel på detta är "fredsklippan". Den uppenbarar sig endast under tider av extrem torka och då råder det fred i näringskedjan bland djuren. Alla arter i djungelns stora ekosystem känner till den och att den har en fredsbevarande funktion för extrema tider.

Läs också: Original mot Remake: Scarface (1932) vs Scarface (1983)

Vissa arter i Favreaus moderna CGI-djungel är även sammankopplade med fabler och legender i den skådespelarplats som vår protagonist verkar i. Elefanterna som i originalet främst används som komiska kolosser är här en art som hanteras med vördnad och respekt. Det är den enda djurarten som inte skänkts talförmåga och det ges en mytisk kvalitet över dessa jättar. De tillskrivs äran att ha "byggt" djungelns skog och mark med sina betar. Karaktärerna i filmen behandlar varelserna som gudar och det krävs att man bugar inför dem, med all rätt.

Vinnare: Remake. Det finns en kollektiv historia som de olika djurarterna delar i Favreaus djungel. Jag får känslan av att de tillsammans äger en egen kulturell identitet med en egen mytologi, egna legender, fabler och historia. Ett eget, fungerande samhälle helt enkelt. Något som i princip är helt frånvarande i originalet.

Slutet - Integration vs segregation

Foto: Walt Disney Pictures
Foto: Walt Disney Pictures

Favreaus klart största avvikelse från originalet är i filmens slutkläm. Det är nästintill allmängiltig kunskap att Mowgli återvänder till människobyn efter att ha fäst blicken på en fager mö vid vattenkällan. 2016 tog dock Favreau fram tippex, skakade fram en annan idé, och skrev om historieböckerna.

I 2016 års version stannar människovalpen i djungeln. Ingen människoby och ingen flicka vid något vattenbryn. Det vi i biopubliken lämnas med är en Mowgli som har accepterat att han är olik allt annat i den miljö han vistas i, men som ändå har funnit sig en plats bland lianer och pytonormar. En plats där olikheter är en tillgång och inte ett problem. Bägge versionerna genomsyras av en identitetssökande tematik. Vi får följa Mowgli från kull till kull, från art till art och se hur han försöker passa in. I Favreaus djungel accepterar han att han är biologiskt avvikande, men väljer att stanna kvar. En klart mer integrerande final.

I Disneys original väljer Mowgli att följa sitt biologiska öde och går efter flickan in i människobyn. Han har hittat sin plats hos sin sort efter en hel barndomstid av soul searching bland björnar, apor och pantrar, som alla stod modeller för olika livsfilosofier. Människobyn står avskilt från djungeln och de vänner och "släktband" som Mowgli skapat där. De bägge världarna lämnas segregerade och avskilda från varandra.

Vinnare: Remake. En slutkläm och ett budskap som filmens tematik förtjänar. Att acceptera olikheter må vara en moralkaka med dödligt hög sockerhalt men i Djungelbokens kontext och den målgrupp som filmen har så finns det faktiskt inget lämpligare.

Vinnare

Foto: Walt Disney Pictures
Foto: Walt Disney Pictures

4-1 till Jon Favraus nytolkning! Inte för en millisekund hade jag anat att bristen på originella idéer kunde fostra hög kvalité. Trots att mitt inre pojkspoling skriker ut i ren Disney-desperation av det här slutresultatet kvarstår ändå faktum att originalet är en film med sprickor i både narrativ och i budskap. Favreaus friska nytolkning fyller i dessa och erbjuder på alla vis en mer fullständig filmupplevelse.