Recension: Djungelboken (2016)

The Jungel book
Foto: Walt Disney Pictures. Djungelboken.

Film: Djungelboken (2016)
Regi: Jon Favreau
Manus: Justin Marks, Rudyard Kipling (Bok)
Med: Neel Sethi, Bill Murray, Ben Kingsley, Scarlett Johansson, Idris Elba m.fl.
Genre:
Äventyr

”Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär!” Vi känner till berättelsen om Mowgli.

Som bebis hittas Mowgli av pantern Bagheera djupt inne i Indiens djungel. Han tar med sig Mowgli till Akelas vargflock, som tar hand om honom som om han var en dem. Åren går och Mowgli växer upp och blir en pojke full av hyss. Allt är frid och fröjd tills Shere Khan, en lömsk och hänsynslös tiger, hälsar på.

Khan vill inget hellre än att döda Mowgli, men han kan inte göra något för stunden eftersom det råder fred i djungeln bland samtliga djur i näringskedjan. Detta tillstånd inträffar varje gång fredsklippan visar sig i vattenhålet, något som sker när torkan är så extrem att alla djur måste samsas om vattnet för överlevnad. Men Khan ger löftet att så fort fredsklippan blir osynlig igen, kommer han att återvända för sin sak.

Efter många om och men beslutar sig Bagheera för att ta med sig Mowgli till den enda plasten Khan låter honom vara på, människobyn. På sin resa dit kastas Mowgli in i en rad olika äventyr. Bland annat får han träffa Kaa, en hungrig pytonorm, som vill äta honom. Mowgli stöter även på Baloo, en björn som lever livet som om varje dag skulle bli hans sista. Mowgli lyckas dessutom hamna i armarna på apan Louie, samtidigt som Khan ständigt lurar i bakgrunden och är beredd att göra precis allt för att sätta klorna i Mowgli.

När den första filmatiseringen gjordes på boken Djungelboken blev det onekligen en biosuccé. Nästan fem miljoner människor såg Disneys tecknade film från 1967, som än idag är den mest visade biofilmen i Sverige. Riktigt så många kommer inte live-action remaken att nå upp till, men den förtjänar verkligen att ses av en stor publik, för Djungelboken (2016) är den perfekta familjefilmen och i klass med Insidan ut (2015).

Vad som är bäst med äventyret är svårt att sätta fingret på. Tillsammans med en mycket välfungerande 3D-teknik, är animeringen av filmens djur och miljöer i fullständig toppklass. Balansen mellan humor och spänning är likaså den utmärkt. Det finns flera knasiga karaktärer, förutom filmens stjärna Baloo som Bill Murray gör underbar, som är riktigt roliga.

Kanske är det sättet handlingen berättas på som imponerar mest på mig. Trots att jag redan vet händelseförloppen lyckas jag hela tiden bli överraskad av berättandet. Det hela utvecklar sig till att jag ständigt längtar tills nästa huvudperson skall introduceras, eftersom varje möte innehåller en så pass hög underhållningsfaktor.

När dessutom Bill Murray som Baloo börjar sjunga på det klassiska ledmotivet Var nöjd med allt som livet ger är jag såld och när Kung Louie, spelad av Christopher Walken, bryter ut med ett Oh, oopi-doo jag vill ju va som du-u-u, går det inte att stå emot. Djungelboken är ett nytt mästerverk av Disney Animation studios. 

Bäst: Hur handlingen berättas. Vi får se om Disney håller lågan uppe i sina kommande remakes.

Sämst: Att de allra minsta barnen kommer att gå miste om äventyret. Filmen dubbades aldrig till Svenska.

5 ögon

About Sebastian Håkansson 398 Articles
En av Filmtopps medgrundare. På frågan om världens bästa film finns många svar, men världens bästa skiva är Born to Run med Bossen.

2 Comments on Recension: Djungelboken (2016)

  1. Från din recension tycks du anse att filmen är ett ”mästerverk” baserat på specialeffekterna (3D), samt ”berättandet”. En film kan inte kallas mästerverk bara på dessa kriterier.

    Utan att ha läst Kiplings bok, (men sett många stora filmer som *är* mästerverk tex Citizen Kane eller Rashomon – demonernas port), så anser jag inte att filmen kommer ens i närheten av en mästerverksstämpel. Dessutom anser jag inte ens den är ens bra barnfilm. (Jämfört med denna är Mamma Mu ett mästerverk)
    För det första är handlingen minimal. Det är alldeles för mycket fokus på action och specialeffekter. Dessutom förmedlar filmen egentligen inget djupare filosofiskt budskap. En svart-vit syn på mänskligheten, präglar filmens karaktärer, där den onde möter den gode. Där den onde förgörs på slutet, allt blir bra filmen är slut. Du är antingen ond eller god. Sån här skitpropaganda har vi sett i ett otaliga hollywoodproduktioner. Det pratas för mycket strunt utan att det tillför berättelsen några nya dimensioner. Det finns inga känslomässiga nyanser. Ingenting – förutom ett tekniskt bländande spektakel, och en kamera som rör sig likt en berusad. Men om du på dessa kriterier tycker att den förtjänar mästerverksstämpeln, då är alla mediokra, eller submediokra filmer mästerverk – en absurditet

1 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.