A Rainy Day in New York (2019)

Woody Allens senaste film A Rainy Day in New York skrotades av Amazon efter att de 30 år gamla anklagelserna mot regissören fick nytt liv under #MeToo. Under årets gång har filmen dykt upp lite här och var i Europa (inte i Sverige) och mötts av en hel del kritik, som i ärlighetens namn snarare varit avståndstagande mot regissören än en bedömning av själva verket. Förståeligt och bra, säger vissa. Feg och tråkig läsning, säger jag.

I centrum står det unga kärleksparet Gatsby och Ashleigh spelade av Timothée Chalamet och Elle Fanning. De ska spendera en romantisk weekend i New York i samband med att Ashleigh har landat en intervju med sin favoritregissör Roland Polland (Liev Schreiber). När manusförfattaren Ted Davidoff (Jude Law) misstänker att Polland planerar att förstöra sin nya, färdiginspelade film, måste de snabbt hitta ett sätt att stoppa honom.

Samtidigt tröttnar Gatsby på att vänta på Ashleigh och börjar uppleva New York som man gör bäst – till fots. Under sina promenader stöter han på olika bekanta, däribland lillasystern till en gammal flamma. Chan (Selena Gomez) visar sig vara en ganska likasinnad själ.

Gammalt ackord med ny klang.

Precis som vanligt finns det gott om bekanta ingredienser från Woody Allens tidigare filmer, men själva känslan över A Rainy Day in New York är oväntat fräsch. Inte minst Timothées gestaltning av Gatsby, som istället för att vara klassiskt "Woody Allen-neurotisk" är mer av en långsam, mystisk och destruktiv kraft. Både Chalamet och Elle Fanning är fantastiska i sina rolltolkningar och bevisar ännu en gång att de är två av generationens främsta skådespelare. Inte minst vill jag lyfta fram Fannings kroppsspråk.

Givetvis är även de andra skådespelarna utmärkta. Särskilt svårt är det att slita blicken från magnetiska Liev Schreiber som hinner göra ett stort avtryck under sin korta skärmtid. En annan behållning är det välskrivna manuset, som gång på gång lyckas överraska. Dialogen är inte "ungdomlig" för fem öre, men här ryms vassa ordvitsar, litterära samtal och filosofiska oneliners. Det är ett stilgrepp som inte kommer att tilltala alla, men det går aldrig till den absurda (och i mitt tycke briljanta) nivån vi fick ta del av i Död och pina (1975) där Woody och Diane Keaton stred i flera humoristiska dueller om bland annat livets mening, Guds existens och moral.

En av de bättre "nya" Woody Allen-filmerna.

Woody Allen är definitivt en av filmhistoriens mest outtröttliga regissörer. Under åren har det blivit 50 filmer och en TV-serie. Kvaliteten har pendlat en hel del, men lägstanivån har generellt varit rätt hög. Efter en radda halvtrötta komedier gjorde han något av en comeback med Match Point (2003) och sedan dess har vi fått se några riktigt starka kort. Midnight in Paris (2011) och Vicky Christina Barcelona (2008) är några av mina absoluta Woody-favoriter. A Rainy Day in New York är inte riktigt på samma nivå, men det är i alla fall rätt nära.

För mer läsning, se vår lista över årets bästa filmer!