.jpg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
Monos (2019)
Som det febrigaste ur Apocalypse Now.
Colombias Oscarsbidrag "Monos" är en annorlunda upplevelse, svår att sätta fingret på. Tänk dig "Guds stad" i kombination med de mest febriga delarna i "Apocalypse Now" så kommer du i alla fall nära. Extra roligt att filmen är samproducerad av Film i Väst.
I bergen beväpnade med vapen lever en liten grupp med barn under militära förhållanden. De drillas av ett kortvuxet muskelpaket, som kommer dit ibland, skriker och håller dem i form inför ett kommande krig. En dag tar de en brittisk kvinna gisslan i hopp om att få ett starkt förhandlingskort. Men när de ger sig ut i djungeln för att frakta henne till ett nytt läger, börjar allt gå snett. Slitningarna i gruppen stärks och det blir allt mer tydligt att de alla är fångar på olika sätt.
Filmen är regisserad av brasilianaren Alejandro Landes, som tidigare har gjort dramakomedin Porfirio. De dramatiska elementen finns kvar, men inte de humoristiska. Monos är spanska för aporna och jag gissar att det syftar på gruppens primala beteende. De super, skjuter, slåss och dödar. Men också tyr sig till varandra för att mätta något slaggs grundläggande närhetsbehov. Förmodligen är det också en allegori för de mest trasiga delarna av Sydamerika – det finns en anledning till att Landes väljer att anonymesera platsen vi befinner oss i. Alla skall kunna känna igen sig i den.
En fotografisk fullpoängare.
Fotografiskt sett snackar vi om en fullpoängare. Fotot är utsökt och filmteamet tar gång på gång ut svängarna. Helt ärligt liknar inte Monos något annat jag har sett – det närmaste skulle vara en korsning mellan Guds Stad och de mest trippiga inslagen i Apocalypse Now. Rent berättarmässigt är filmen inte lika stark. Det är förvisso en rätt abstrakt skildring vi har att göra med, men Landes lyckas inte riktigt att knyta ihop alla trådar han slänger ut under resans gång. Trist, fast det gör inte så mycket i det här fallet. Helhetsintrycket är ändå så pass starkt.