Recension: Le Mans ’66 (2019)

Le Mans ’66 är ett riktigt hantverk och en högst underhållande racingfilm. 

Matt Damon och Christian Bale i ''Le Mans '66''.
Matt Damon och Christian Bale i ”Le Mans ’66”. Foto: 20th Century Fox

Film: Le Mans ’66
Regi:
James Mangold
Manus:
Jez Butterworth, John-Henry Butterworth och Jason Keller
Med:
Christian Bale, Matt Damon, Caitriona Balfe, Jon Bernthal, Noah Jupe, Josh Lucas, Ray McKinnon m.fl.
Genre:
Drama
Speltid:
2 tim 32 min

Att regissören James Mangold är en garant för kvalitet har han bevisat med filmer som Walk the Line (2005) och Logan – The Wolverine (2017). När han nu regisserar skådespelarduon Matt Damon och Christian Bale i verklighetsbaserade Le Mans ’66 cementerar han sin roll ytterligare – i hans händer blir relationen mellan två bilfanatiker något alldeles extra. Dessutom visar filmen mästarklass när det kommer till hur foto, klippning och musik samverkar för att skapa galet högoktaniga racingsekvenser.

Allt börjar med ett minne. Carroll Shelby (Matt Damon) susar fram och blir den första amerikanen att vinna 24-timmarsloppet i Le Mans, år 1959. Att han valde att fullfölja loppet trots att han vid ett tillfälle fattade eld säger något om hans vinnarskalle.

Minnet upplöses och Shelby sitter på läkarbädden med tom blick. På grund av hans sviktande fysiska hälsa, som varit ett resultat av hans intensiva tävlande, måste han sätta racingen åt sidan för ett mer avkopplat liv. Att sälja bilar är ju faktiskt inte helt dumt det heller.

Men när Ford Motor Company bestämmer att det ska ge sig in i racingen och erbjuder Shelby möjligheten att utforma deras tävlande bil, kan han naturligtvis inte tacka nej. Han tar med sig den hetlevrade och passionerade föraren Ken Miles (Christian Bale) – en man som inte håller inne med sina åsikter, oavsett mottagare. Tillsammans tar de sig an en gigantisk utmaning: att besegra prestigefyllda Ferrari i 1966 års upplaga av 24-timmarsloppet i Le Mans.

Matt Damon och Christian Bale är en riktigt stark duo.

Det blir, krasst uttryckt, jäkligt underhållande. Det är en fröjd att bevittna hur Shelby och Miles gång på gång reagerar på Fords trångsynta styrelse, som hela tiden kommer med invändningar. Framförallt blir sammandrabbningarna mellan Shelby och den påfrestande vice VD:n (Josh Lucas gör en grym roll) riktigt snärtiga.

Stort fokus ligger också på relationen mellan Shelby och Miles, spelade av Damon respektive Bale. Deras kemi är lysande, och efter Quentin Tarantinos mästerverk Once Upon A Time In Hollywood hör Le Mans ’66 till de bättre skildringarna om manlig vänskap som jag sett i år. James Mangold regisserar duon på ett fullt trovärdigt sätt och ger bilden av två män som förenas genom sitt brinnande intresse för snabba bilar. Mangold behöver inte göra mycket mer än så när han har att göra med skådisar av deras kaliber.

Dessutom måste jag säga att den slutgiltiga racingsekvensen är fullkomligt lysande. Här visar fotografen Phedon Papamichael mästarklass tillsammans med klipparna och musikkompositörerna. Allt ifrån kameravinklar till den pulshöjande musiken stämmer perfekt. Le Mans ’66 har en ganska tydlig dramaturgisk struktur med medgångar, motgångar och comebacks. Man behöver inte vara påläst för att ana hur allt kommer att sluta. Hur som helst, under filmens racingklimax glömmer jag av detta för en stund och uppslukas totalt. Det är ett tecken på ren och skär filmkonst.

Filmtopps betygsikon för betyg 4 av 5

Filmen platsar in på vår lista över årets bästa filmer, som du kan spana in här!

About August Klittmar 90 Articles
22-åring från Marks kommun i Västra Götaland. Älskar att titta på film då jag finner det otroligt personlighetsutvecklande och nöjesgivande.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.