Inför The Nun 2 – här är alla Conjuring-filmerna rankade från sämst till bäst!

Bakom ”Conjuringverse” står en av de mest pålitliga skräckskaparna i modern tid – James Wan. Hans har varit inbland i alla filmer i Conjuring-serien, men även i samtliga Saw- och Insidious-filmer. Kort sagt är australiensaren en nutida kung av blockbusterskräck, men han har också haft äran att regissera Aquaman (2018) – troligtvis var det hans oändliga fantasi som bidrog till att superhjältefilmen blev så galen och spretig som den blev.

Det som binder ihop filmerna är de paranormala utredarna Ed och Lorraine Warren (i filmerna spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga). Warren-paret var riktiga "spökjägare" verksamma under 1970-talet och har enligt utsago undersökt över 10 000 fall av övernaturlighet, som bland annat finns dokumenterade i böcker och på videoband.

Ed specialiserade sig på demoner och var självutnämnd ”demonolog” medan Lorraine var klärvoajant med förmågan att känna av och kommunicera med andar. Paret synts mer eller mindre i samtliga filmer och deras historier får nackhåren att ställa sig upp, vare sig du tror på det eller inte.

Hittills har vi sju Conjuring-filmer gått upp på biograferna, men det går snabbt här. Bara i år har det kommit två stycken och det är en hel del i startgroparna. Nästa år kommer vi att få se på The Conjuring 3 (2020), The Nun 2 (2020) samt en stand alone-film för karaktären The Crooked Man (2020).

Crooked Man, som dök upp redan i The Conjuring 2, är en otäck typ som rör sig med ryckiga steg och är baserad på en barnvisa Precis som i Marvels filmuniversum verkar det finnas oändliga sätt att berätta spännande historier, så det finns mycket kvar att hämta för den som njuter av att känna kalla kårar fara genom kroppen.

Filmerna är av ganska blandad kvalitet där det ibland blir för stort fokus på jump-scares snarare än att leverera trovärdig och engagerande skräck, men då och då får de till det. Jag rekommenderar att du börjar med att se The Conjuring (2013) för att få bakgrunden till Ed och Lorraine Warren, men eftersom samtliga filmer är fristående är egentligen OK att börja med vilken som helst.

Här är alla Conjuring-filmerna rankade

The Curse of La Llorona (2019)

En av de senaste filmerna i serien utgår från spökhistorien om La Llorona (the ”Weeping Woman”)– en latinamerikansk folksägen där en beslöjad kvinna, klädd i helvitt, blir lämnad av sin man. och i sin ilska dränker sina två barn. Hon ångrar snabbt vad hon har gjort och begår självmord. Då de ultimata synderna är mord och självmord, fördöms La Llorona till att för evigt söka efter sina förlorade barn. I sin förtvivlan  kidnappar hon andras barn och dränker dem. Att se kvinnan, eller höra hennes gråt, är med andra ord ett mycket dåligt omen. Huruvida historien har korn av sanning eller om föräldrarna berättar den för att hålla sina barn hemma på nätterna – vet vi inte.

Filmen är något så märkligt som en spinoff på en spinoff, då La Lloronas enda kopplingen i "Conjurverese" är Father Perez som var med i ett hörn i den första Annabelle-filmen. Även här syns han bara kort.

Sägnen om La Llorona är som upplagd för en riktig rysare, men tyvärr faller filmen platt på förutsägbara terrorfloskler. Här finns gott om möjligheter till att lyfta upp de intressanta och gotiska elementen från latinamerikansk kultur – se till exempel på hur fint Coco (2017) gjorde – men skaparna kan inte hålla tassarna ifrån jump scares och därmed försvinner den kusliga känslan ganska snabbt. Det blir mer en katt- och råttalek med spring genom huset. Synd!

The Nun (2018)

Nunnan som bokstavligen poppade upp i The Conjuring 2 fick nästan omedelbart en egen film, tack vare hennes enorma popularitet. Filmen är inte direkt baserad på någon verklig historia utan spinner vidare på att paret Warren påstås ha stött på en demon i skepnad av en nunna, som blivit begravd levande efter att ha inlett en kärleksrelation med en munk.

Vi har förflyttats till Rumänien 1952 – ett vackert men ensligt landskap som gömmer många dystra hemligheter. I den stora kyrkan blir två unga nunnor attackerade av en mystisk skepnad, vilket direkt sätter tonen för filmen. För att undersöka vad det är som försiggår ger sig den unga novis-nunnan Sister Irene (Taissa Farmiga, som för lite trivia i verkligheten är syster till Vera Farmiga, som spelar Lorraine Warren) tillsammans med prästen Burke och lokalbon Frenchie till den väldiga katedralen.

Att få till bra, skräckinjagande, effekter är svårt. Här får vi tyvärr se hur det går när det både förarbetats och efterarbetats alldeles för mycket. Historien slår snabbt knut på sig själv och när det inte tycks kuna bli enurrigare slängs ytterligare en ny exorcism eller förbannad relik in i leken. Hade The Nun tvarit mer enkelsårig hade den kunnat liknats vid utmärkta The Woman in Black (2012), men här ser istället kyrkogårdsscenerna ut som de har hämtats direkt från musikvideon till Michael Jacksons Thriller.

Annabelle (2014)

Oskyldig dockor som blir elaka har använts många gånger i skräckhistorien. Annabelle – en stel, stirrande porslinsdocka klädd i vit särk med ett rött band i midjan – är inget undantag. Vid första anblicken ser hon ut som vilken docka som helst, men tittar man lite längre är det något mycket obehagligt med det bleka ansiktet och de uppspärrade ögonen.

I Annabelles första spinoffilm får vi följa det nyinflyttade paret John och Mia, som väcks brutalt en natt av att deras grannar blir mördade av en satanistisk kult. Kultmedlemmarna har med sig en ovanlig porslinsdocka, som John tar med hem till sin höggravida fru. Hon tar emot den med öppna armar, men hennes glädje vänder snabbt till fasa när märkliga. Hennes liv börjar likna Mia Farrows karaktär i Rosemary’s Baby (1968) – men här sitter terrorn i väggarna.

Filmen blev den första efter The Conjurings succé, vilket fick många att jämföra dem negativt. Det har de rätt i, för Annabekke är bara okej och inte mer. Dockan och det klaustrofobiska huset är skrämmande, men det krävs mer för att hålla igång en hel spelfilm. Tyvärr är även slutet rätt otillfredsställande. Bättre blir det i uppföljaren som förklarar bakgrundshistorien till hur dockan hamnade hos paret Form.

The Conjuring: The Devil Made Me Do It (2021)

Den åtalade Cheynne riskerar dödsstraff och för allmänheten, media och juryn låter hans försvar (besatt av en demon under mordet) som ren och skär desperation, men fallet lockar givetvis Ed och Lorraine Warrens uppmärksamhet. De är övertygade om att Cheynne är oskyldig. För att bevisa detta behöver Warrens hitta kraften som har tagit kontroll över Cheynne. Någon eller några håller på att väcka mörka krafter från andra sidan och till sin hjälp söker Ed och Lorraine upp en pensionerad präst med erfarenhet av det ockulta och exorcism.

Här utmärker sig istället ett fokus på utredningen kring ett mord, den polisiära närvaron är stark i filmen, likväl den rättsliga processen och problematiken kring huruvida bevis från det ockulta håller i en domstol. Jag kan tycka att vi ibland befinner oss i en snutfilm, jag hade även velat bli serverade mer tung skräck med jump-scares och längre scener.

Annabelle Comes Home (2019)

Den senaste släppta filmen är också den tredje filmen i berättelsen om Annabelle. Dockan är nu i förvar hos Warrens, men inlåst i källaren där det är strängt förbjudet för utomstående att besöka. Warrens dotter, Judy, blir för kvällen passad av de äldre flickorna Mary Ellen och Daniela, varav den sistnämnda smyger ner i källaren och råkar frigöra Annabelles demon.

Det blir startskottet på detta 70-tals äventyr där olika förbannade föremål släpps fria ur denna källarlika Pandoras ask. Bland annat en TV som kan förutsäga en läskig framtid och ett sällskapsspel som helst vill grabba tag och hemsöka ens kropp.

Jag tycker att den här filmen fick alltför oförtjänt kritik, för den gjorde ett bra jobb med att hålla tempot uppe utan att bli för överdriven. Vi är nog många som har varit nyfikna på alla kusligheter Warrens har stoppat undan i den där källaren. The Ferryman, en demon i form av en man med mynt som ögon, gav upphov till en del obehagligheter och det där sällskapsspelet skulle jag aldrig våga mig i närheten av.

The Conjuring 2 (2016)

Filmen är en hygglig uppföljare till originalfilmen, mycket för att den fångat samma kusliga stämning. Ed och Lorraine har återigen problem med onda andar, denna gången i London där en dotter blir allt mer demonisk och resten av familjen börjar bevittna paranormala aktiviteter. Paret Warren får brottas med näbbar och klor för att både rädda dottern från att vara besatt och att undersöka vem det verkligen är som ligger bakom hoten mot familjen...

Filmen vinner mycket på sina starka antagonister, med nunnan som sedan skulle få en spin-off i The Nun, och den mycket obehagliga The Crooked Man. Att det hårdra kristendomens perspektiv på det goda och det onda är ett vanligt ämne i skräckvärlden, men här görs det på ett nytänkande sätt som blir riktigt klaustrofobiskt.

Det återstår att se hur efterföljaren till denna film, The Conjuring 3, blir när den har premiär nästa år. Dessvärre avled verklighetens Lorraine Warren i april i år, men det verkar finnas mängder av spännande äventyr som de kan bygga vidare filmserien på.

The Conjuring (2013)

Det som startade hela universumet är också en av de starkaste skräckfilmerna från 2010-talet. Ed och Lorraine kontaktas av ett par med fem döttrar, och som är nyinflyttade i ett gammalt hus där mängder av mystiska saker har börjat inträffa. Klockorna stannar, fåglarna flyger in i fönstren och en mystisk trappa ner i källaren upptäcks.

Filmen har samma ton som en äldre skräckfilm – den brunsvarta 70-tals känslan gör det bara bättre. Att det (troligen) är verkliga händelser som har inträffat gör det extra intressant. Därtill ser vi flera duktiga skådespelare i både de större och de mindre rollerna.

Annabelle: Creation (2017) – den bästa Conjuring-filmen

"Annabelle: Creation" utspelas på 40-talet. I en tragisk olycka mister ett par sin sjuåriga dotter Annabelle. Den här sorgen, följer med som en röd tråd i filmen och känns relaterbar för alla som har mist någon närstående. Tolv år senare, öppnar paret upp sin ödsliga villa för föräldralösa barn och inom kort flyttar sju flickor in. Ingen av dem får öppna dörren till Annabelles orörda rum, men förbudetet får motsatt effekt. En av flickorna vrider ner handtaget, och stöter på en porslinsdocka som står redo för att släppa lös en ondsint demon…

Annabelle är ju egentligen en ganska tråkig antagonist i The Conjuring-universumet, då hon inte aktivt gör något förutom att sitta i sin stol och stirra. Men, som man säger less is more. Bakom spakarna ser vi vår egen David F. Sandberg, som Hollywood snabbt satte klorna i efter hans framgångsrika skräckis Lights Out (2016). Här har han skapat en terroriserande känsla som är ett verkligt lyft från den första Annabelle-filmen. För mig var det många moment av titta-bakom-kudden, och det är precis så här man ska balansera jump scares med obehagskänslor.

Där har du vår ranking av Conjuring-filmerna. För fler rysare, se vår lista på de bästa skräckfilmerna.