Recension: Doctor Sleep (2019)

Mike Flanagans Doctor Sleep är en fantastiskt frustrerande film.

Ewan McGregor i Doctor Sleep.
Ewan McGregor i Doctor Sleep. Foto: Warner Bros.

Film: Doctor Sleep (2019)
Regi: Mike Flanagan
Manus: Stephen King (förlaga) & Mike Flanagan (manus)
Med: Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran m.fl.
Genre: Skräck
Speltid: 2 timmar 31 minuter

Stephen Kings ”Doctor Sleep” är i Mike Flanagans tappning en visuellt storslagen skräckberättelse med ett par djupt obehagliga och spännande sekvenser. Samtidigt är filmen också en uppvisning av en story som inte vet åt vilken riktning den ska ta tittaren. 

Doctor Sleep är romanuppföljaren till Stephen Kings The Shining, en berättelse Stanley Kubrick filmatiserade med legendariskt resultat år 1980. I Mike Flanagans händer har nu även uppföljaren blivit till film. Doctor Sleep fokuserar på Danny, den synska pojken som visserligen överlevde den mardrömslika vintern på The Overlook Hotel, men som sedan dess tvingats leva med stora inre plågor. Vi möter honom först i Florida (spelad av Roger Dale Floyd), där han lär sig ett knep för att isolera sig från de hemska syner som plågar honom.

Sedan spolar filmen fram till år 2011 för att sedan landa i nutid. Danny (nu spelad av Ewan McGregor) genomlever ett omfattande substansmissbruk, men nyktrar till genom att byta stad och starta ett nytt liv. En dag får han dock kontakt med Abra Stone (en briljant Kyliegh Curran), som visar sig ha samma ”Shining”-förmåga som honom själv – fast ännu starkare. Samtidigt rör sig en mystisk mördarsekt, ledd av ”Rose the Hat” (Rebecca Ferguson), runt i Amerika och kidnappar barn. Något som både Danny och Abra snart skall bli varse om.

Rebecca Ferguson är genuint otäck.

Rebecca Ferguson som Rose the hat i Mike Flanagans Doctor Sleep.
Rebecca Ferguson i rollen som Rose the hat. Foto: Warner Bros

Mike Flanagan är en obestridligt skicklig regissör. Han berättar närgånget, smutsigt och känslosamt. Danny och Abras partnerskap och kamp engagerar och Rose the Hat är en genuint obehaglig filmskurk signerad Rebecca Ferguson. I en av filmens bästa scener bortrövas och mördas en ung pojke (Jacob Tremblay) av Rose och hennes gäng. Det är en rejält otäck sekvens, där kameran inte viker en sekund. Flanagan bygger upp ytterligare ett par skräckscener på ett lika lysande sätt. Här ligger utan tvekan filmen styrka, i Flanagans briljanta tekniska begåvning med kameran och sättet han, tillsammans filmmusiken, bygger upp dessa scener.

Storymässigt påminner Doctor Sleep inledningsvis om Stranger Things för vuxna, helt i linje med King, vilket jag gillar. Hur som helst kan inte Flanagan hålla sig från att proppa filmen full med billiga referenser till Kubricks film, som inte bara är där för ögats skull utan också påverkar handlingen. Istället för att inspireras av Kings förlaga och göra något originellt blir filmen i slutändan en förvisso snygg men innehållsmässigt blek kopia av Kubricks mästerverk. Det är som att Flanagan vill göra något eget men inte helt vågar bryta sig loss, varken från Kubrick eller King.

Slutligen är en sak säker: Stanley Kubrick hade fullkomligt avskytt den här filmen. Dels för att han inte gillade posörer, dels för att jag misstänker att Stephen King är mer nöjd. För som alla stora fans av filmen The Shining säkert vet hatade King Kubricks lösa adaptation. Resultatet av Mike Flanagans Doctor Sleep är som om någon konflikträdd men kompetent person försökt gå emellan dessa bägge giganter och medlat.

Således är Doctor Sleep i sin helhet en fantastiskt välgjord men frustrerande filmupplevelse.

Filmtopps betygsikon för betyg 3 av 5

Vill du se på riktigt bra skräckfilmer i höst? Spana in vår lista över de bästa skräckfilmerna!

About Rasmus Torstensson 128 Articles
Skribent och recensent på filmtopp sedan 2015. Har du åsikter kring mina inlägg, tveka inte att höra av dig.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.