Rattlesnake (2019)
"Rattlesnake" är ett skräckmysterium som slår knut på sig själv.
Rattlesnake är ännu en trött direkt-till-streaming-skräckfilm som försöker vara smart och läskig, men misslyckas med båda. Stackars Carmen Ejogo (Selma, It Comes at Night) gör så gott hon kan i huvudrollen, men filmen i sin helhet är dessvärre både korkad och tråkig.
Katrina Ridways (Carmen Ejogo) liv tar förändras när hennes dotter blir biten av en skallerorm mitt ute i ingenstans. Mirakulöst nog träffar hon på en kvinna vid den ödsliga vägen som hjälper dottern att bli frisk. Men inte utan att kräva någonting tillbaka. Tydligen visar det sig att kvinnan som hjälpt henne egentligen är något sorts ondskefullt, övernaturligt väsen som säger att hon har sju timmar på sig att döda någon för att bli kvitt och rädda sin dotter.
Lövtunn handling.
Handlingen har den där "exalterad collegestudent röker gräs och spawnar knäppa idéer"-auran runt sig. Det är möjligt att kombinationen av skräck och mystik lät vettig i ett tidigt stadie, men i praktiken är Rattlesnake en ohelig röra till film. Valet att låta skallerormen få leka symboltung maskot för någon påhittad, övernaturlig sekt är lika ologiskt som karaktärernas repliker. En film behöver inte upplevas som "verklig", men den måste åtminstone kännas äkta inom de ramar och den värld som den bygger upp. Rattlesnakes lövtunna ramar faller snabbt ihop som ett korthus.
Vanligtvis duktiga Carmen Ejogo ingjuter visserligen lite stjärnglans i Zak Hilditch skräcksåpa till film, men bidrar inte mer än så. Hon försöker och försöker, men det är inte lätt att skådespela med ett manus som lämnar mig skräckslagen av helt fel anledningar. Hur Netflix välvilligt velat bidra med pengar för att sprida den här filmen är ett mysterium som är betydligt mer intressant än någon skallerormstants prat om själar. Rattlesnake är precis lika usel som man på förhand kan tro att en film betitlad "Skallerorm" är. Alltså jätteusel.