Recension: Push (2019)

”Push” är en viktig film att se.

Push
Foto: TriArt.

Titel: Push
Regi: Fredrik Gertten
Genre: Dokumentär
Speltid: 1 tim 32 min

Fredrik Gerttens viktiga dokumentär ”Push” exponerar de maffia-liknande metoder som globala, spekulerande finansjättar använder sig av för att påverka både din och min boendesituation.

Det gör fysiskt ont att skriva den här recensionen. Ont i den bemärkelsen att Bananas!*-regissören Fredrik Gerttens dokumentär Push är mer av en thriller än en dokumentärfilm. Ännu mer så i faktumet att min pekfingernagel är, ursäkta, helt nedtuggad och dunkar vid varje tangentslag efter att ha sett denna skildring av de utmaningar som bostadsmarknaden står inför världen runt.

Världen runt är verkligen rätt begrepp. Push följer FN:s rapportör för bostadsfrågor, Leilani Farha, en ödmjuk och idealistisk guide, som bland annat för oss till Toronto, Berlin, London och Uppsala i sin kamp mot en osynlig bjässe, som känns övermäktig. Vem bjässen är och varför så många, även jag, oroar sig inför sin bostadssituation går sakta upp för både henne och tittaren.

Vi får möta förtvivlade och uppgivna hyresgäster som fallit offer för gentrifieringen. Personer som haft tak över huvudet i 30-40 år men knuffas ut i kylan på sekunden när gigantiska, spekulerande konglomerat köper upp fastigheter, gör oönskade renoveringar och höjer hyrorna i en takt som löneutvecklingen inte ens kan försöka hinna med.

När fastigheterna helt enkelt står tomma och betraktas som en bra investering. När en fastighet blir två, tre, fyra och snart hela kvarter och en hel, tidigare sprudlande del av till exempel London förvandlas till en spökstad. När varje tom fastighet representeras av en röd prick på en karta som långsamt zoomas ut och vi drunknar i en Pollocktavla av blodröda toner.

Skrämmande eller komiskt, eller både och?

Det känns förstås otäckt. Det är lika mycket skräck som komedi, när kameran sveper över alla åhörare under Leilani Farhas anförande i FN, och vi ser att de hellre sitter med sina mobiler och köper klockor än lyssnar.

Denna otroligt krispigt filmade dokumentär tar oss inte bara ut på det globala, världsomspännande Monopolbräde som Gertten skildrar bostadsmarknaden som, utan låter oss också komma riktigt nära inpå de drabbade, vilket gör effekten ännu mer drabbande. Den största, förvirrande smällen kommer kanske i insikten av att en stor del av utvecklingen möjliggörs genom våra egna pensionsfonder, som inte allt för sällan placeras i bostadsspekulerande finanshajars händer för högsta möjliga avkastning.

Det hela landar förstås i möjligheten att bo som en mänsklig rättighet. Även om jag har svårt att tro att varenda tittare kommer att skriva under på de ideologiska svängar filmen tar – med käftsmällar mot den globala kapitalismen och förgrundsgestalter som Milton Friedman – landar filmen både angeläget och nyanserat, då alla förhoppningsvis kan hålla med om att något så viktigt som ett boende inte måste behandlas som vilken handelsvara som helst. För vem vill bo i en spökstad?

”Push” har fått kritik för att inte presentera några lösningar men det stämmer inte. Vi presenteras till exempel inför Leilani Farhas idé ”The Shift”, en organisation som allt fler städer har anslutit sig till, som ämnar att utbyta erfarenheter och se hur de kan börja återta sin egen mark och sina byggnader och göra dem till en plats för människor istället för anonyma spargrisar.

Exakt var den ideologiska balansgången ska och bör landa är för en skarpare hjärna än min att bedöma, men förhoppningsvis väljer mången filmtittare att se ”Push”. Bostadsfrågan är verkligen en fråga som angår oss alla och jag är glad att Gertten startat debatten.

Filmtopps betygsikon för betyg 4 av 5

Med sitt höga betyg kvalar ”Push” in bland årets bästa svenska filmer.

About Daniel Turfors 96 Articles
Musikälskande filmtittare som pluggar journalistik och söker efter en hemlig portal till Wes Andersons universum.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.