Inna De Yard (2019)
Otroligt snygg film med en skeppslast skön musik.
Som en gränslöst hängiven Öland Roots-besökare kändes det förstås ganska självklart att recensera musikdokumentären "Inna De Yard". När de allra första tonerna dundrade över färggranna bilder på jamaicanska landskap och baktakten började komma igång på riktigt insåg jag dock min självförnekelse.
Jag går ju egentligen mest på festivalen för campingen och hänget. Även om min mor Gunilla visserligen kallades för "Rasta-Nilla" när hon gick i skolan så har ju jag alltid föredragit rock och pop och inte kallats för något mer kreativt än Danne. Vad kan jag om rastafari, arvet efter Bob Marley och ganjaplantager? Står jag handfallen inför en timme och fyrtio minuter helt utan karta och kompass?
Snart dyker Cedric Myton, från den fantastiska gruppen The Congos upp och sjunger en favorit – Row Fisherman, och jag känner mig trygg. Inte för att det egentligen hade behövts, dokumentären fungerar faktiskt förvånansvärt bra för de som inte lyssnat på Lee ”Scratch” Perrys album om super-apor, utan bara helt enkelt bara är nyfikna på vad reggaen är och vad rastafari egentligen innebär.
Det bjuds på musik, historia och politik.
Inna De Yard blir en grundkurs för oss relativt oinvigda. Även om den som lever och andas reggae säkert kan hämta otroligt mycket mer i alla de historier som berättas. Dokumentären cirkulerar kring reggaemusiker som Cedric Myton, men också Winston McAnuff, Ken Boothe, Kiddus I med flera – personer som i flera fall hunnit bli närmre 80 än 60, men som ändå har den brinnande kärleken till musiken kvar. Därför har de återförenats som supergrupp i en jamaicansk bergssluttning för att spela in ett nytt album och hålla i nya konserter.
Det är förstås ljuvligt för alla som tycker om musik. Filmen är otroligt snyggt fotad och vi får inte bara följa med in i studion, där låtarna ihärdigt arbetas fram, eller i konsertlokaler framför en extatisk publik. Drönarbilderna tar oss också över och runt Jamaica och visar stolt upp de vackra miljöer som reggaekulturen har växt fram i.
Men allt är inte bara turkosa vattendrag, soliga stränder och gröna palmer. Inna De Yard går tack och lov djupare än så. Vi får också berättat för oss om slaveri, patriarkala strukturer med djupgående rötter, kolonisering och de tragiska livsöden som många av filmens huvudpersoner har fått genomlida.
Det handlar om succéskivor, som dragits så hårt i igenom det cyniska maskineri som kallas för "showbiz", att upphovsmakarna ändå fått sova på gatan. Mördade vänner. Starka protestsånger och känslosamma bitar om familjemedlemmar som gått bort alldeles för tidigt.
Trots det här tror jag ändå att "Inna De Yard" bara blir en riktig fullträff för de som kanske går på Öland Roots av andra anledningar än vad jag själv gör, eller kanske för Rasta-Nilla. Narrativet sträcker sig över så otroligt många eror, personer och spännande frågor att novisen utan kompass kan hänga med i det sköna gunget och berörs av filmens eldsjälar – men inte riktigt kastas in mot målsnöret, med en hyttande näve mot Babylon.