Recension: Lejonkungen (2019)

Remaken av Lejonkungen underhåller med snygga animationer.

Simba och Mufasa i nya versionen av Lejonkungen.
Simba och Mufasa i nya versionen av Lejonkungen. Foto: Disney.on

Titel: Lejonkungen (2019)
Regissör: Jon Favreau
Manus: Jeff Nathanson
Med: Donald Glover, Beyoncé, Chiwetel Ejiofor m.fl.
Genre: Äventyr
Speltid: 1 tim 58 min

Nytolkningen av Lejonkungen levererar inget nytt i storyväg, men tar tittaren på en nostalgisk resa med stöd av ursnygga animationer.

Filmåret 1994 rankas bland många som det bästa någonsin. En mängd originella filmer hade premiär, som exempelvis Forrest Gump, Pulp Fiction och Nyckeln till frihet för att nämna några. Hos Disney hade Lejonkungen premiär. Den Hamlet-inspirerade, genreskiftande historien om lejonet Simba, som i tidig ålder fick bevittna sin konungapappas död, för att sedan återvända till lejonklippa och återerövra tronen. Filmen blev en modern klassiker och spelade in mängder med stålar. I 25 års tid hade Disney hållit fingrarna borta från att göra en remake av sitt flaggskepp, fram tills i dag.

När regissören Jon Favreau fick förfrågan att regissera nytolkningen av världens bästa tecknade film, kunde han bara inte säga nej. Han hade tre år tidigare gjort nyversionen av Djungelboken och kände sig varm i kläderna. Tillsammans med manusförfattaren Jeff Nathanson påbörjade rekryteringsarbetet, och endast fyra personer – James Earl Jones (Mufasas röst), kompositören Hans Zimmer och låtskrivarna Elton John och Tim Rice – är kvar från originaluppställningen. Nytt blod har pumpats in, som domineras av profiler med afrikanskt påbrå.

För den som mot alla odds har levt under en sten i 25 år och inte är bekant med handlingen i Lejonkungen, utspelar den sig bland en lejonflock på den afrikanska savannen där den gode lejonkungen Mufasa regerar. Hans unge son Simba är den tilltänkta arvtagaren till tronen, men när den avundsjuke farbrorn Scar lyckas iscensätta Mufasas död och beskylla Simba för dådet, flyr den unge lejonhanen och försätts i exil.

Animationen är så läcker att det känns som en dokumentärfilm.

Till skillnad från originalet är remaken nästan en halvtimme längre. Favreau har spetsat historien med längre scener, i syfte att tillföra en gnutta innovation, men hämnar aldrig originalstoryn. Han lyckas bra i sin välbalanserade försiktighet, även om han aldrig riktigt sätts på prov.

Den stora behållningen är animationerna, som är av yppersta världsklass. Djuren och framförallt den afrikanska savannen, steppen och djungelmiljöerna känns otroligt autentiska, och stundtals känns Lejonkungen som en dokumentärfilm.

Samspelet mellan filmens två komiska knasbollar – Timon och Pumbaa – känns vassare än originalet, och främst är det Seth Rogens Pumba som får mer spelutrymme. Den gode Rogen är perfekt i rollen.

Lejonkungen levererar inget nytt, och den som hoppas på en helt ny story lär bli besviken. Dock är animationerna så pass snygga att de ger storyn en helt ny dimension, vilket gör filmen svår att inte tycka om. Lejonkungen är nostalgi och déjà vu  i lyxförpackning.

4 av 5

Spana också in vår lista över alla kommande disney remakes.

About André Sao Pedro 124 Articles
Är ett fan av amerikansk independentfilm, främst allt av Coenbröderna. Gillar Chris Farley och South Park.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.