Recension: Midsommar (2019)

En midsommar som liknar ingen annan.

midsommar
Foto: Nordisk Film.

Titel: Midsommar (2019)
Manus & Regi: Ari Aster
Med: Florence Pugh, Jack Reynor, William Jackson Harper, Vilhelm Blomberg, Will Poulter m.fl.
Genre: Skräck, drama
Speltid: 2 tim 27 min

Ari Aster som gjorde förra årets hit, Hereditary, är aktuell med en ny skräckfilm som utspelar sig i Sverige under midsommar. Men det är knappast något vanligt firande med små grodorna och för mycket nubbe, här snackar vi uråldriga traditioner från de mörkaste delarna av mänsklighetens historia. Midsommar är en visuellt vacker film men har några stora problem i utförandet. 

När Christian (Jack Reynor) är redo att göra slut med sin flickvän Dani (Florence Pugh) så drabbas hon av en stor familjetragedi. Ett halvår senare bestämmer sig Christians kompisgäng för att hälsa på Pelles (Vilhelm Blomberg) familj i Sverige. Till deras besvikelse följer också den fragila Dani med. När gänget väl kommer fram till den lilla byn i Hälsingland blir de välkomnade med smultron på strå av bleka människor, som går barfota med lösa kossor omkring sig. 

Midsommar utspelar sig i Hårga (känt för bland annat Hårgadansen som filmen också refererar till) men är inspelad i Ungern. Medlemmarna i det lilla samhället har på sig bländande vita kjolar, skjortor och byxor för att lätt separera dem från utlänningarna, som bär betydligt mörkare plagg. Kultreferenserna uppstår omedelbart och Hårga liknar någon sorts svensk amish-version där invånarna har en gammalmodig livsstil utan internetuppkoppling (även om de tittar på filmerna om Austin Powers). Men gästerna försöker ha ett öppet sinne, trots att byborna uppvisar mer och mer bisarra och skrämmande beteenden.

Det bjuds även på humor i skräcken.

Till skillnad från Hereditary har Midsommar en hel del humor, oftast medveten men ibland framsprungen ur karaktärernas reaktioner till extremt allvarliga situationer. Filmen har också flera blodiga scener som kommer att få publiken att vrida sig. Dock blir det aldrig speciellt läskigt och på det stora hela är filmen väldigt förutsägbar. Den är också alldeles för lång. Nästan en hel timme skulle kunna klippas bort. Midsommar har ett lunkande tempo som aldrig riktigt bygger upp till ett ordentligt crescendo. 

Skådespelarinsatserna är för det mesta bra, speciellt Florence Pugh som skickligt skildrar en ung kvinna på väg mot ett totalt sammanbrott. Tyvärr är flera av karaktärerna väldigt endimensionella och ger inte skådespelarna något att jobba med. Stackars 27-åriga Will Poulter får bete sig som en hormonstyrd tonåring. 

Fotot i Midsommar är utsökt – stundom urbilden av svensk idyll, stundom fullständigt makabert. Eftersom filmen utspelar sig i Sverige på sommaren är det aldrig riktigt mörkt, och bilderna blir ibland nästan utfrätta av det starka ljuset. Musiken är också riktigt bra, speciellt de sånger som framförs av befolkningen i Hårga. Som ofta när utlänningar gör filmer om Sverige är det vissa saker som blir fel (joddling och midnattssol till exempel) men Midsommar är inte menad att skildra vårt land. Hårgabornas mytologi och religion är den största beståndsdelen i filmen och fans sitter nog redan redo att försöka dechiffrera alla runor som återkommer på väggar, stenar och kroppsdelar.

Betygssymbol för 3 av 5

För mer läsning, se vår lista över rekommenderade skräckfilmer.

About Charlotta Lundborg 35 Articles
Skribent. Jobbar också för Stiftelsen Filmstadens Kultur och är moderator för I am no man podcast.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.