Recension: X-Men: Dark Phoenix (2019)

Dark Phoenix är ett ojämnt specialeffektskalas.

Affisch till X-Men: Dark Phoenix
Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.

Film: X-Men: Dark Phoenix (2019)
Regi: Simon Kinberg
Manus: Simon Kinberg
Med: James McAvoy, Michael Fassbender, Sophie Turner, Jennifer Lawrence, Jessica Chastain, Nicholas Hoult, Tye Sheridan m.fl.
Speltid: 1 tim 53 min
Genre: Sci-fi, drama

De bästa filmerna med X-Men kan mäta sig med alla andra superhjältefilmer. Dessvärre är Dark Phoenix inte en av dessa filmer. Här blandas drama med riktigt mycket specialeffekter och resultatet är väldigt ojämnt.

Under ett uppdrag i rymden drabbas Jean Grey (Sophie Turner) av en olycka. Detta resulterar både i att hennes krafter blir mycket starkare och att hon blir mentalt instabil. Charles Xavier (James McAvoy) gör sitt bästa för att försöka hjälpa henne. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Snart har militären, andra mutanter och en grupp med ont uppsåt siktet inställt på Jean Grey.

Simon Kinberg, som här gör sin regidebut, har även skrivit manuset till X-Men: Days of Future Past, som är en av de bättre filmerna i serien. Men han har även skrivit manusen till filmer som X-Men: Apocalypse, This Means War och Jumper. Det alla dessa filmer har gemensamt är att deras karaktärer är ungefär lika djupa som vattenpölar. Dark Phoenix skulle kunna sägas vara en tredjedel Days of Future Past och två tredjedelar Apocalypse.

Den största styrkan med X-Men är att de är en metafor för utanförskap, xenofobi, kontrollbehov och den jobbiga pubertala perioden. Detta gör att de flesta kan ta till sig både serietidningarna och filmerna. Berättelsen om hur Jean Grey går bärsärk med sina superkrafter skulle kunna vara en fortsättning på dessa metaforer. Istället för att utforska dessa teman öser Kinberg på med specialeffekter. Sophie Turner övertygar föga i rollen som den mentalt instabila Jean Grey. Jag köper aldrig hennes ilska eller rädsla. Inte för att det är så lätt att övertyga när allt du har att jobba med är att gå till olika platser, ställa ett par frågor och sedan bli arg i en handvändning.

Sedan har vi det här med de löjligt endimensionella extra-skurkarna. Det är helt otroligt hur ett gäng skurkar i en superhjältefilm kan vara så här tråkiga.

Fassbender och McAvoy fortsätter att övertyga.

James McAvoy och Michael Fassbender i X-Men: Dark Phoenix.
Fassbender och McAvoy fortsätter övertyga som fienderna/vännerna Charles Xavier och Magneto. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.

Filmen har dock ett par försonande drag. För det första är både McAvoy och Michael Fassbender lika bra som de brukar vara i de här filmerna. Trots att de nu spelat rollerna i åtta år lyckas de fortfarande tillföra nya aspekter till dem hela tiden. Xavier är den mest välskrivna karaktären i filmen. Trots sitt intellekt och sin telepatiska förmåga, som hjälper honom förstå andra människor, måste han nu ställas inför det faktum att även han är skyldig till högmod.

Sedan har jag inget emot specialeffekter när de används på rätt sätt. Som när de används för att bjuda oss på konfrontationer mellan mutanter och med de mäktiga extra-skurkarna, som må vara tråkiga, men som sannerligen kan slåss.

X-Men: Dark Phoenix har potential att vara en bra film. Ta bort extra-skurkarna (det är därför jag kallar dem just extra-skurkar), rollsätt en annan skådespelare för Jean Grey och tona ner specialeffekterna och det hade kunnat bli en rätt bra film. Men det är den inte nu alltså.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Vad tycker ni om X-Men: Dark Phoenix?

Hur står sig filmen mot de andra filmerna i serien?

Ser ni fram mot fler filmer med X-Men?

About Andreas Ziegler 198 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.