Recension: Aladdin (2019)

Färgsprakande klassiker i ny form.

En bild av Aladdin
Foto: Disney – Aladdin

Regi: Guy Ritchie
Manus:
John August, Guy Ritchie
Med:
Will Smith, Mena Massoud, Naomi Scott m.fl.
Genre:
Äventyr, Komedi, Fantasy
Speltid:
2 tim 8 min

Ännu en live action-version av en Disney-klassiker. Guy Ritchie har bevarat grundkärnan i den välbekanta sagan om Aladdin, men gjort om den till sin. Karaktärerna försöker lyfta filmen men fastnar lite med foten i sanden ibland.

Ni kan storyn vid det här laget. Gatukillen Aladdin (Mena Massoud) och prinsessan Jasmine (Naomi Scott) bor i Agrabah. Jasmine är prinsessan som drömmer om att se världen, och Aladdin blir förälskad i henne och försöker vinna hennes hjärta. På vägen stöter han på Anden (Will Smith), som blir hans minst sagt unika wing man. Samtidigt gör lömske Jafar (Marwan Kenzari) allt han kan för att bli sultan.

Det är givetvis svårt att se ”Aladdin” utan att jämföra med Disneys från 1992. Så hur klarar sig Guy Ritchies version? En stor del av vad som lockar med Disneys projekt med att återskapa sina gamla filmer, är att få uppleva realistiska versioner av deras klassiska tecknade miljöer. Live action-världens Agrabah är färgsprakande och spännande. Miljöerna känns bekanta men fräscha och lockande.

Will Smith övertygar som anden.

Det man inte riktigt lyckats med är karaktärerna. Både på gott och ont.Både på gott och ont. Naomi Scott, som spelar Jasmine, har fått en större roll och har mer att säga till om nu. Hon tar för sig och ber inte om ursäkt. Däremot är Aladdin mycket mer blyg och tillbakadragen. Det är inte samma charmiga och självsäkra tjuv som vi är vana vid. Nu är han snarare pinsam och lite mesig. Kemin som fanns mellan Aladdin och Jasmine i den tecknade klassikern är som borta.

Världens kanske mest otacksamma och mest svårspelade roll är nog ändå den som Anden. Efter att Robin Williams personifierade honom som bara han kunde göra, var förväntningarna på Will Smith skyhöga. Men han gör det bra. Riktigt bra. Det är inte riktigt samma Ande som Williams gjorde, utan Smith gör den till sin. När huvudkaraktärerna är bleka och ganska tråkiga så räddar ”Fresh Prince” dagen och blir filmens ljusglimt. 

För att en remake av en klassiker inte ska vara allt för tråkig krävs det att man gör om storyn lite. Disney tror sig veta hur man ska göra för att bevara det fina i sina berättelser till live action-versionerna, samtidigt som det ska vara underhållande och nytt. I Aladdin lyckas man inte riktigt.

Guy Ritchie har hållit sig nära manuset från -92 och kopierat flera av scenerna, men ofta på ett enkelt och nästan lojt vis. Filmens klassiska musiknummer finns kvar och görs bra. Dessutom har man vågat lägga till nya storslagna låtar som höjer helhetsupplevelsen. Dock blir den drygt två timmar långa filmen något långtråkig och humorn från originalet finns inte riktigt där. Visst, humor har den men det mesta känns påtvingat och inte med samma glimt och känsla som originalet.

Sammanfattningsvis är ”Aladdin” en helt okej live action-version av klassikern många av oss växt upp med. Mycket är sig likt, men kemin mellan huvudpersonerna och humorn saknas.

Betygssymbol för 3 av 5

Se också vår lista över alla kommande Disney remakes.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.