Recension: Hjärtelandet (2019)

En vacker, gripande och komplicerad film.

Två personer i Hjärtelandet.
Bild: TriArt Film

Film: Hjärtelandet (2019)
Manus & Regi: Jaus Metz Pedersen, Sine Plambech
Genre: Dokumentär
Speltid: 1 tim 30 min

”Hjärtelandet” är en kraftfull berättelse om den gripande, okonstlade och äkta kärleken. Den svårförstådda eller till och med frånvarande kärleken, livet, döden och allt däremellan. Regissörerna Janus Metz Pedersen och Sine Plambech ger oss ett genommänskligt porträtt, som aldrig fasar inför att beröra det becksvarta.

I det lilla fiskesamhället Thy i Danmark bor det över 900 thailändska kvinnor. För 25 år sedan fanns bara en. Hon heter Sommai – spindeln i nätet och en matriark av rang. Med ena foten i Thailand och andra i Thy, arrangerar hon äktenskap mellan många gånger hårt pressade kvinnor och väldigt ensamma män.

En mycket säregen situation, som Janus Metz Pedersen och Sine Plambech har grävt djupt i, och som avgrenar sig i många olika berättelser. Med prostitution, lyckosökande och ibland också kärlek som sträcker sig över flera decennier. Något vi får bevittna då regissörerna har följt de människor och par vi möter i många, många år.

Det är en lika delar uppfriskande som frustrerande mänsklig dokumentär, som aldrig moraliserar, utan snarare utforskar ständigt expanderande gråzoner. Där tittarna själva får bli domare i en situation, som ständigt blir mer komplex.

”Hur ska jag förhålla mig till alla perspektiv?”

Svensken i mig vill någonstans rycka tag i någon, ruska om personen och få det svart på vitt. Vad händer här egentligen och hur ska jag förhålla mig till alla perspektiv? Hjärtskärande hemlängtan hemma hos närhetstörstande, passiva och inte alltid särskilt romantiska män, ställs emot berättelser om hemlandet. Hur fruktansvärt flera av dessa starka kvinnor (som aldrig målas ut som offer, utan istället som individer med viljor, drömmar, humor och passioner) behandlades där.

Sedan dyker helt plötsligt en genuint blomstrande kärlek upp och insikten om att den där domen kanske ska fällas av mig, etsas fast. Tillsammans med den viktiga påminnelsen om tillvarons och livets invecklade natur och varje persons unika historia.

Berättelserna är så vackert presenterade att Hjärtelandet lika gärna hade kunnat filmas med en LG Shine, eller vad man nu använde för mobil när projektet drogs igång. Men det skadar förstås inte att filmen bjuder på bra foto och att blicken bakom alltsammans är smidig och vass. Gester, stela kommentarer från – inte sällan danskar – i kulturkrockar av rang och blickar, som säger mer än tusen ord, fångas upp på ett briljant sätt.

Många gånger – när det becksvarta lämnas åt sidan och den värme som livet faktiskt också erbjuder presenteras – känns det som en guldgruva för instagramkonton som Dyngbaggegalan eller Filmfabriken, då man med humor lyckas kommentera och se den större bilden utan att klandra eller att döma.

Hjärtelandet kanske förlorar sig själv ibland i sitt försök att skildra så många och presentera så mycket svårt, men samtidigt gör det också att vi får ta del av väldigt ömma personporträtt och intima berättelser från personer som förtjänar att höras. Därför tycker jag att Hjärtelandet förtjänar all cred den kan få, med sin föredömligt mänskliga, nyansrika men också sylvassa blick.

4 av 5

Hjärtelandet är en av årets bästa filmer. Här hittar du vår lista över alla de bästa filmerna från 2019.

About Daniel Turfors 93 Articles
Musikälskande filmtittare som pluggar journalistik och söker efter en hemlig portal till Wes Andersons universum.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.